Slutet på Lindgren

Publicerad: 05/01 08:53

Till alla mina läsare

Det har blivit dags att tacka för mej.

För ganska exakt 4 år sedan publicerades Lindgrens första taxihistoria i Hbl bilagan VOLT. Under två och ett halvt år publicerades allt som allt 55 historier. Därpå följde fem nya historier då KSF media gav ut boken ”Lindgren-taxichaufför”, förra sommaren. I den boken fanns alltså alla historier samlade i en volym. Dessa illustrerades förtjänstfullt av Christian Aarnios fina foton. Utan min redaktör, Tommy Pohjola, hade det inte blivit någonting.

Eftersom Lindgren visade sig vara en mer populär, eller i alla fall en mer omdiskuterad person, än vad vi förväntat oss, fattade vi för ett år sedan beslutet att låta Lindgren fortsätta leva, i bloggform. Trots att min identitet var känd, tyckte vi att det ändå gick bra att låta Lindgren köra vidare.

Under elva månader blev det 72 inlägg. Jag hade ett tjugotal inlägg i serien stadsdelar kvar, men de blir nu oanvända och den serien avbruten. Tyvärr.

Som flera av er vet har jag under hösten debuterat som romanförfattare med kriminalromanen ”Nattens Väktare”. För närvarandet jobbar jag med uppföljaren så skrivandet fortsätter för min del, trots att Lindgren nu går i ide. Vi ids väl inte begrava honom, man vet ju aldrig… kanske han någon gång vaknar ur sin vintersömn? Men för närvarande har jag svårt att tänka mej i vilket sammanhang det i så fall skulle vara. Så i fortsättningen skriver jag under det jag skriver, med mitt riktiga namn.

Utan er kära läsare hade det inte blivit författare av mej. Ett stort tack till er alla för att ni inspirerat mej att fortsätta skriva. Det, att Lindgren varit en figur som väckt både munterhet och ont blod har onekligen fungerat som en inspirationskälla för mej. Det är alltid bra med olika åsikter och diskussion.

Jag hoppas naturligtvis att ni läser min roman och att även den väcker åsikter.

Ha en bra fortsättning på 2012.

 

Varma hälsningar,

Benjamin Laustiola

Stadsdel: Gårdsbacka

Publicerad: 28/12 06:04

Så har vi då det östra blocket. Östblocket. Heh. Om vi börjar med Gårdsbacka. Gårdsbacka hade länge rykte om sig att vara ett hemskt ställe. Nerlusat med alkisar och kriminella. I dagens läge är Gårdsbacka betydligt bättre och trevligare än sitt gamla rykte. Visst kan det förekomma endel oroligheter kring metrostationen och ostaren, men stora delar av Gårdsbacka är lugna. Höga höghus utplacerade med stort mellanrum från varandra så att alla har lite träd att titta på från sina balkonger.  En hel del invandrare bor där, men också barnfamiljer. Arkitekturen är ju inte så mycket att hänga i julgranen, men så är det i många förorter. Granne med Gårdsbacka västerut ligger Tranbacka. Det är egentligen bara några kvarter. Husen är här lägre, typ tre våningar och så finns det en idrottsplan. Tranbacka saknar all form av service. Men där är väldigt lugnt. Åtminstone på nätterna då jag kör igenom.

Mellan Tranbacka och Gårdsbacka ungefär lite norrut finns sedan Stensböle.

Gränsen mellan Stensböle och Gårdsbacka är lite luddig, precis som gränsen mellan Tranbacka och Stensböle. Det är inte alla gånger taxikunderna vet i vilken stadsdel de bor. Stensböle är kanske mest känt för sin avstjälpningsplats. Ett lätt ställe att bli av med en massa skrot. Har varit där flera gånger. En matbutik och en gata som sträcker sig i princip igenom hela stadsdelen mot Gårdsbacka. Husen är lite nyare, byggda på sent åttiotal eller tidigt nittiotal, tror jag. De är låga, typ tre våningar och verkar fräscha. Ett helt trivsamt område med mycket grönt runt omkring.

På andra sidan Gårdsbacka, österut, finns Ärvings inklämt. Det är en mardröm för mej som taxicahufför. Jag kan inte en enda adress i Ärvings. Jag har kanske kört igenom där fem sex gånger i mitt liv. Gatorna är små, krokiga, kurviga. En jävla labyrint. Men det är ett finare område. Mycket egnahemshus, radhus. Men dessa är sedan varvade med ett enormt höghuskomplex som är ingömt längst in på någon gata som jag inte kan namnet på. Rött tegel. Flera höghus. Stor parkeringsgård. Konstigt. Ett slumområde mitt i ett egnahemshusområde. På tal om slum. Efter Ärvings kommer Mellungsbacka. Ändstation för metron. Ändstation för livet. Arkitektoniskt tråkigt. En ostare, metrostation, busstation och taxistation, där inte en enda normalt funtad människa rör sig. Skulle inte komma på tanken att ställa mej vid Mellungsbacka stolpe. Men även här är de flesta höghusen byggda glest och det finns en hel del grönområden. Men roisigt, det är ordet. Inte är grannen på Vanda sidan, Västbacka (heter det så? Länsimäki på finska) något bättre. Ett litet område bestående av ungefär en gata som heter Mellungsby är sen igen betydligt finare. Radhus, parhus, egnahemshus, bara ett stenkast från metron.

Jag tycker att fler och fler stadsdelar och förorter har det gemensamt att de har risiga höghus nästan granne med radhusområden. Kanske det blir så när en stad växer hela tiden?

Stadsdel: Nordsjö

Publicerad: 27/12 07:06

Utan att sitta på några som helst officiella statistiksiffror vågar jag påstå att Nordsjö är den folkrikaste stadsdelen i hela huvudstadsregionen. För fem sex år sedan hörde jag att det i Nordsjö bodde 30000 människor. Så jag antar att det närmar sig 40000 nu?

Nordsjö, som är den stadsdel som ligger längst ut i öster (nej, jag räknar inte Östersundom som en stadsdel) är helt tudelad. Eller man kan till och med säga tredelad. Gamla delen, den som ligger på norra sidan om metrospåret har äldre höghus. Billigare lägenheter. Där finns också en ostare som är jävligt roisig. Den hör till min svarta lista. Tar aldrig en körning därifrån. Men på samma sida finns också en hel del radhus och egnahemshus. Men även här har det vuxit fram en hel del nyare hus. Men på den här sidan rör jag mej mer sällan. Oftare kommer det körningar till den södra delen. Första rampen leder till havsrastböle eller vad det heter på svenska. Där har jag för mej att lägenheterna i de låga höghusen är lite billigare. Här finns även en lokalkrog av det mera sjaskiga slaget och kunderna är inte alltid ens drömkunder. Från havsrastbölevägen (Meri-Rastilantie) sträcker sig två uddar söderut ut i havet. Ramsudden (Ramsinniemi) och Kallviken. Båda uddarna är skogsbeklädda med diverse konferensutrymmen, rekreationsstugor och konferenshotell inklämda. Vissa större företag har sådana rekreationsstugor här ute, med tillhörande bastu och allt möjligt. Jag kan förstå det, för både Kallviken och Ramsudden är fina områden.

Centret för Nordsjö är ju Columbus, köpcentret. Det är modernt, åtminstone om man jämför med alla gammaldags ostare. Byggt för kanske en femton år sedan eller så. Det senaste decenniet har det vuxit upp en helt ny del av Nordsjö som fortfarande växer. Solviken. Ultramoderna höghus med glasbalkonger och de flesta fall med utsikt mot havet. Bland de dyraste i Helsingfors har jag för mej. Solviken är helt en egen stadsdel i stadsdelen med helt egen arkitektur. De krogar och restauranger som vuxit fram där är helt okej tror jag. Jag har ju inte varit inne i någon av dom, utan dömer hunden efter håren så att säga. Jag ser ju vilken typ av människor jag för dit eller därifrån. Väldigt lite barn verkar där dock finnas. Men Solviken har gjort Nordsjö attraktivt. Dessutom finns ju all service i Nordsjö, det mesta i Columbus. För att inte tala om att metron går ända fram. Jag kan bra förstå att man vill bo i de här delarna av Nordsjö, isynnerhet Solviken.

Granne med Solviken i öster hittar vi Nordsjö Golf. Finlands enda linksaktiga bana, eller något ditåt. En tråkig bana som dessutom är jävligt svår. Men från vissa hål har man utsikt över den nybyggda och fina hamnen.

Stadsdel: Östra centrum

Publicerad: 22/12 04:05

När man talar om Östra centrum menar man väl oftas köpcentret. Men det finns ju endel hus runt omkring som folk faktiskt bor i. Handelshusgatan till exempel. Där finns en hel rad med låga röda tegelhöghus. På norra sidan köpcentret finns också höghus. Där finns också den gamla ostaren och bakom den de två gatorna som utgör Botbyåsen. Botbyåsen består av ett antal höga högus, som är fula, men från de översta våningarna har man säkert en fin utsikt. Ja, och så finns det… köpcentret. Invid Österleden precis ytterom ring ettan blev ett nytt Prisma färdigt för något år sedan. I köpcentret finns ju allt. Det är av den äldre sorten men fortfarande populärt. Isynnerhet av invandrare. Köpcentret sträcker sig på båda sidor om Österleden och förenas av en övergångsbro. Inne i bron (kan man säga så?) finns diverse etniska restauranger där man kan sitta och luncha och se på trafiken (om man sträcker på nacken. Annars ser man inget).

Personligen besöker jag Östra centrums köpcentrum sällan eftersom det är åt fel håll för mej, så att säga. Men som taxichaufför kör jag ofta där förbi eftersom det nästan varje gång jag är på jobb kommer körningar österut. Men rätt sällan är det någon som ska till Östra centrum utan man åker förbi. Taxistolpen vid köpcentret, granne med alla busshållplatser, är populär, isynnerhet på dagarna. Där kan gott och väl stå över tio taxin. En hel del gamla tanter shoppar där så de vill ju sen ta taxi hem. Ofta bor de rätt nära. I Östra centrum finns ett antal krogar, med nattklubben Bohemia som flaggskepp. Har aldrig varit där inne och har inte heller några som helst planer på att gå dit. Men såvitt jag kan bedöma är klientelet där allt mellan himmel och jord. Gemensamt för Bohemias kunder är att de är fullare än folk i medeltal.

En av stadens få 24h bensinstationer finns i Östra centrum. De är ju inte många numera så där brukar jag stanna på kaffe.

På östra sidan om Östra centrum finns Botby. Ett tudelat område enligt min åsikt. Husen och kvarteren som kommer först så att säga, är inte något vidare. Mitt i Botby finns ännu en av dessa eviga gamla ostare med sina lokalkrogar. Inte världens trevligaste ställe. Men på andra sidan om östaren blir husen och kvarteren trevliga. Idylliska gator med små träd på trottoarerna. Låga trevåningars höghus som ser trevliga ut. Jag var en gång för många år sen och tittade på en lägenhet här och var inte alls ointresserad. Dessa kvarter verkar lugna. Längst ut, på den östra sidan finns Botby gård. En trevlig herrgård som ofta står värd för bröllop och dylika fester.

Så som på så många andra ställen i Helsingfors finns även här en skala från noll till hundra inom bara någon kilometer.

Stadsdel: Kasberget och Tammelund

Publicerad: 21/12 05:34

Kasberget är något av ett slum som ligger inklämd mellan fina Tammelund och Hertonäs industriområde. Området genomkorsas av Kasbergsvägen. Även här hittar man en ostare samt några lokalkrogar och en massa lokala alkoholister. Jag brukar väldigt sällan stå vid Kasbergets taxistolpe. Mest på grund av att den drar dåligt. En idrottsplan, en skola och ett antal höghus som inte är särskilt höga utspridda lite här och där. Inte särskilt tätbebyggt som på så många andra ställen. För mej är Kasberget mera en genväg till Östra centrum om jag kommer från Degerö. Eller om jag vill till Degerös stolpe och kommer från Östra centrum. Så mycket mera har jag tyvärr inte att säga om Kasberget.

Kasberget är omringat av två fina områden. Tammelund och Marudd. Båda stadsdelarna har strandremsa och idel lyxiga egnahems- och radhus. Det finns en hel del fördomar mot östra Helsingfors. Folk tycker att det bara är utlänningar och alkoholister som bor i östra Helsingfors. Men de glömmer då områden som Brändö, Tammelund och Marudd. Det är väl inte alls billigare att bo i någon av dessa stadsdelar än de finare stadsdelarna i Esbo. Men ur taxisynvinkel sett är både Tammelund och Marudd dåliga. De har inga egna taxistolpar utan Tammelunds körningar kommer till Kasbergets stolpe och Marudds körningar till Östra centrums stolpe. Men det är naturligtvis skoj att sakta glida igenom områdena och kolla på hus som man aldrig själv kommer att ha råd att bo i. Det kommer körningar såpass sällan till någondera att jag inte kan gatorna där något vidare. Huvudvägarna som sträcker sig igenom kan jag naturligtvis och jag hittar nog där, men de mindre gatorna kan jag inte. Nu kan jag inte ens påminna mej om att det skulle finnas någon form av service i någondera stadsdelen. En matbutik kanske? Har ett svagt minne av att jag sett en alepa nånstans, men kan inte påminna mej om var. Så om man bor i sin lyxlägenhet vid Tammelund strand och har glömt att köpa mjölk måste man åka till Kasberget eller Hertonäs. Eller från Marudd till Östra Centrum. Då behöver man bil. Men å andra sidan, bor man i Marudd eller Tammelund har man råd med bil.

Jag har överlag rört mej mindre i de östra stadsdelarna, sådär privat, så det som jag kan om dem har kommit via yrket. Den kunskapen står ju i direkt förhållande till hur mycket körningar det kommer till vilken stadsdel. Trots att invånarna i nämnda stadsdelar (nja, inte då kanske Kasberget) i regel har råd att åka taxi gör dom det rätt sällan. Varför vet jag inte.

Stadsdel: Degerö och Jollas

Publicerad: 20/12 07:01

Söder om Hertonäs sträcker Degerö ut sig. Och söder om Degerö militärområdet Sandhamn.

Degerö liknar många andra stadsdelar. Där finns den klassiska ostaren, med en matbutik och ett par lokalkrogar som frekventeras av vad jag kallar ”lokala” alkoholister. Med det menar jag folk som sitter dag ut och dag in på lokalkrogen och sällan om någonsin går någon annanstans. Varje stadsdel har sådana. Varje stadsdel har dessa lokalkrogar.

Utöver det hittar vi en idrottsanläggning samt en liten golfbana för nybörjare. Det finns i princip två sorters hus på Degerö. Höga höghus som finns lite här och där bland trädena. Bostäderna i dessa höghus är väl hyfsat billiga. De är också fula. Husen alltså. Lägenheterna vet jag inget om. Tyvärr har det under årens lopp förekommit diverse våldsbrott i höghusen på Degerö. Under mina år som taxichaufför har jag kört både en och annan till Degerö, och i många fall har folk som blivit förda till dessa höghus varit potentiella alkholister. Och folk som dricker för mycket för ofta kan ju bli våldsamma ibland. Det är inget nytt, men beklagligt.

Sen finns det en helt annan del av Degerö. Den rika delen. De dyra radhusen. Dem hittar man i den norra delen av Degerö om man tar av vid den första rampen när man kommer från Hertonäshållet. Så Degerö har samlat allt mellan alkoholiserade småskurkar till välbärgade småborgare.

Hela området, Degerö, Jollas nere i sydost och så Sandhamn, drar hyfsat mycket taxin. Om man har morgontur lönar det sig att åka till Degerö. Därifrån får man ofta körningar till flygfältet. Dit är det lång väg, så det är ju bra. På kvällarna är det mera fråga om lokala körningar. Det vill säga från lokalkrogen en halv eller en kilometer inom Degerö. De ”lokala” alkoholisterna har ju en ful ovana att bli så fulla att de inte klarar av att gå den korta vägen hem.

Jag nämnde Jollas. Den långa Jollasvägen som sträcker sig rakt igenom Jollas är huvudvägen. De flesta hus finns på södra sidan. I ändan av Jollasvägen finns Jollasinstitutet som bland annat utbildar folk i hotell och restaurangbranchen om jag inte minns fel. De flesta husen i Jollas är fina. Nybyggda lyxiga parhus finns det gott om. Ännu en bit vidare från Jollasinstitutet har det vuxit upp ultramoderna låga höghus där jag antar att lägenheterna är bland det lyxigaste som finns. Men man kan överraskande nog även hitta stadens lägenheter i Jollas. Hur de övriga Jollasborna förhåller sig till det vet jag inte.

Söder om Degerö och Jollas har vi Sandhamn. När man kommer över bron mot Sandhamn möter man en vaktkur och två vägbommar. Som taxichaufför har jag inte behövt visa ID men kunderna har ju sina passertillstånd. Militärpolisen kollar alla som kommer in på området. Nu har det gått ut ett meddelande om att endast chaufförer som är finska medborgare får ta körningar från Jollas. Löjligt. Hur gör man när man får en kund inne i stan som vill till Jollas. Jag har inte mitt svenska pass med mej. Det ligger i bordslådan hemma. Men ska jag då lämna kunden vid bommen och låta honom promenera den sista kilometern? Ännu en regel som inte är igenomtänkt.

Jörgen var aldrig i Noux

Publicerad: 19/12 11:52

Min debutroman, Nattens väktare, har varit i bokhandeln en dryg månad. En del av mina vänner och bekanta har hunnit läsa den. Alltså har jag fått en del respons. I media har recensionerna överlag varit bra.

Av vänner och bekanta har jag bara fått positiv feedback. Med ett undantag. En gammal vän till mej, här anonym, ringde upp och berättade vad han tyckte om boken.

Jag anser mej vara hyfsat intelligent men av den här vännens feedback förstod jag inte mera än 20 procent. En mer svamlig utläggning har jag inte hört på länge. Han ansåg att jag inte alls hade skrivit någon Hollywoodaction. Det hade inte alls varit spännande och mot slutet hade det lite lässähtä. Med tanke på att jag skruvat upp tempot mot slutet och verkligen ansträngt mej för att göra det spännande och actionfyllt tyckte jag feedbacken var lite konstig. Men när jag försökte få reda på mera exakt vad det var som inte varit spännande steg svamlet till en sådan sfär att jag tappade tråden fullständigt. Han talade om när ”de varit där i skogen i Noux”… jag förklarade tålmodigt att Noux inte förekommer på något enda ställe i boken. Det handlade alltså om Luuk. Så pratade han på om någon figur som han kallade Jörgen. Nu blev jag lite nervös. Det finns inte någon fittans Jörgen i den här boken. ”Nå, den där Hööken då”, sa killen. Hööken ja, han är med.

Jag blev onekligen lite sårad av att en av mina bästa vänner inte ens klarade av att hålla namnen rätt. Men han försvarade sig med samma argument som alltid tidigare: ”du vet ju mej, jag svamlar, lyssna inte på mej.”

Eftersom jag gett ut min historia till allmänheten att läsa ska jag självfallet vara förberedd på att alla inte gillar den och att folk även säger det till mej. Det är inget problem, sådan är jag som person också. Antingen gillar folk mej eller också inte. Det är helt okej.

Men att svamla på utan att ge en intelligent människa en chans att förstå tycker jag är svagt. Men kanske man är extra känslig när man lagt sig själv i blöt på det här sättet?

Från min tid på teatern har jag vant mej vid att höra både det ena och det andra om mina jobb, men inom teatern är det ju hela ensemblen, hela produktionen som recenseras (jo, enskilda skådisar och regissörer också för all del). Men i det här fallet är det jag, bara jag, som får ta eventuella smällar. Jag måste kunna ta det. Andra behöver inte bry sig. De kan häva ur sig vilket svammel som helst.

Som kuriosa kan jag berätta en liten historia om min far. Han bor i Sverige och hade läst in Arto Paasilinnas böcker på band. En recensent skällde ut hans sätt att läsa och kallade honom tråkig. Min far ringde upp recensenten och sade vad han tyckte. Med två ord: Haista v***u!

Vem ringer?

Publicerad: 05/12 04:16

Det finns en sak som irriterar mej mer än något annat när jag kör taxi och det är när folk ”ger order” åt mej att ringa en taxi åt dem. Vi har nya datorer som man kan knappa in info på, ifall det är kö vid någon taxistolpe. Men när det står någon utanför en restaurang och man tar upp någon annan kund från samma ställe, om typen sen säger: ”Hej, beställer du en taxi åt mej?”

Dra åt helvete.

Jag är jätteimponerad av att folk tycks tro att vi taxichaufförer också har en egen taxicentral i bilen, där vi förutom att köra hem folk beställer taxi åt dem bara för att de är så lata att de inte orkar ta fram sin egen telefon. Det är vad jag ibland svarar: ”Du har säkert en egen telefon.” Inte så artigt, jag vet, men det är inte kunderna heller som förväntar sig att vi beställer taxin åt dom också.

Senast för någon dag sedan satte sig två äldre herremän sig i min taxi, när en tredje kom fram till framfönstret och frågade om jag kan beställa en taxi åt honom. Den här gången var jag för ovanlighetens skull artig. Jag förklarade att det inte hör till mina arbetsuppgifter. Vi har en taxicentral. Det är genom att ringa den som man kan beställa en taxi åt sig. Han svalde förtreten och sa att han inte har numret. Jag gav det. Så förklarade jag för mina kunder hur det hela ligger till. De sa att de trodde att chaufförerna har något internt beställningssystem. Med undantag för det redan nämnda, ett sådant finns inte. Vi har två vanliga telefonlinjer till taxicentralen. De använder vi då när det verkligen behövs. Ni kan ju föreställa er fredag och lördag nätter när det är 1400 chaufförer där ute och vi ska samsas om två telefonlinjer. Vi är helt förbjudna att använda dom i beställningssyfte.

Mina kunder höjde det svenska taxisystemet till skyarna och förklarade att i Sverige, när de var ett större gäng som behövde två taxin och det bara fanns en till hands, så beställde chauffören gärna en annan taxi åt dem. Jag förklarade att han nog ringde till en kompis i samma firma. Så är det ju i Sverige. Dessutom ska man vara noggrann med vilken firmas taxin man använder sig av, annars kan det kosta skjortan. Jag sade också åt herrarna att det är därför vi har en väl fungerande taxicentral. För att man därifrån kan beställa taxin.

Överlag irriterar jag mej på när folk beter sig som om jag skulle vara deras privatsekreterare. Det har jag också svarat någongång när någon ”gett order” om att beställa en taxi. Om tonfallet varit överlägset och ovänligt. ”Tyvärr, jag är inte din sekreterare.”

Så gott folk: beställ era taxin själva. Vi chaufförer har helt tillräckligt att stå i med, när vi försöker få folk att hitta sina plånböcker och inte spy inne i bilen. Tänk efter. Även under lillajulssäsongen. Tack.

Panikknappen

Publicerad: 27/11 10:10

I varje taxi finns det som kallas panikknapp. Jag tänker inte berätta var i bilen den finns. Men den finns. I nödsituationer trycker chauffören på panikknappen. Då hörs allt som sägs i taxin till taxicentralen i Krämertskog. Kameran som finns till höger om backspegeln börjar banda. Kunden är alltså i direktsändning, typ.

Kameran tar i normala fall bara stillbilder av kunderna. Den är kopplad till taxametarn, och om färden har förflutit utan missöden raderas sedan bilderna.

Men tillbaka till direktsändningen. Om någon tryckt på panikknappen går det ut ett meddelande från taxicentralen till samtliga taxin med info om vilken bil det är frågan om, hur bilen ser ut, vad den har för registernummer och framförallt exakt var den befinner sig. Inom ett par minuter svärmar det med taxibilar runt den som tryckt på panikknappen. Ifall läget verkar extra hotfullt och farligt tillkallas även polisen. Nå, polisen kommer sen när de kommer, men i de här fallen brukar de vara rätt snabba. Nu beror det ju lite på var någonstans paniktaxin befinner sig. Om den är i centrala Helsingfors tar det ju inte många sekunder innan den får hjälp, men är den någonstans ute i periferin kan det ju ta en stund.

I dylika situationer är det strängt förbjudet att ringa till ifrågavarande chaufför.

Det tråkiga är att någon trycker på panikknappen varje helg. Ofta flera gånger per helg. Sen finns det ju flera grader av paniksituation. Det har funderats på att dela in det här i panik A och panik B. För att andra chaufförer och polisen lättare ska kunna urskilja om faran är verklig eller inte.

Men med tanke på att finska män knappast har gjort sig kända för att vara artiga så kan man ju nog med befog konstatera att den ökande mängden kvinnliga chaufförer inte alla gånger har det så lätt. Finska män som druckit lite för mycket tycks i många fall tro att en kvinnlig taxichaufför självfallet inte kan motstå deras charm. Och om dom kan det så kan dom inte motstå deras fysiska charm och uppfostran. Men även vi män är i farozonen. Aggressiva kunder stöter man på då och då. Väldigt sällan lyckligtvis, men i alla fall. De flesta vet ju att det finns kameror, men det finns dom som skiter i det. Som killen som jag hade i bilen för en tid sen, som sa att han sku slå mej och sen skulle han slå alla poliser som kom nära. Lite svårt att argumentera där… Nå, som i så många andra fall var det tomma hot. Han slog inte någon, varken mej, de andra chaufförerna eller poliserna.

Jämför det här med andra jobb. Ni som sitter på era kontor. Ni behöver inte se er om över axeln för att vara säkra på att ingen precis ska hoppa på er. Tyvärr finns det ju även dödsfall i taxihistorien. Det kändaste om den unga killen som körde sin kund till Lahtis och fick sätta livet till som tack. Det var längesen och i de flesta fall så fungerar ju kamerorna bra i motverkande syfte. Men man vet ju aldrig.

Stadsdel: Hertonäs

Publicerad: 17/11 06:44

Som de flesta vet är Hertonäs uppdelat i två delar. Gamla, eller västra Hertonäs och så det nyrare Hertonässtrand. Hertonässtrand har blivit så stort att 90 procent av invånarna bor långt ifrån stranden. Hertonässtrand har också blivit känd som stadsdelen där Tony Halme sköt sig själv.

Husen är som sagt nya. De flesta med glasbalkonger. Priserna är höga. Ett par lokalkrogar, ett par pizzerior och en R-kiosk finns där. Endel av husen ligger faktiskt vid stranden och där är ju utsikten fin.

En intressant detalj såhär ur en taxichaufförs synvinkel är att numreringen av husen och trapporna i Hertonässtrand är urusel. Man sku tycka att nya hus har klara och tydliga numror, men icke. Om en taxi inte hittar fram är det ju oftast inte någon panik, men om ambulansen inte hittar? På grund av att numrorna saknas. Känns lite onödigt.

Hertonässtrand delas av Båtviksbågen (heter den månne så på svenska?), Laivalahdenkaari som sträcker sig hela vägen från vattnet fram till Svetsaregatan, Hitsaajankatu. Så ur taxichaufförsynvinkel är det lätt: vet man det, kan man redan mycket. 90% av körningarna som kommer till Hertonässtrand går till Laivalahdenkaari.

Gamla Hertonäs är ett rätt trivsamt område med låga våningshus byggda på typ 50 och 60 talen. Området kring metron är lite stökigt, men efter att huset som inrymde en av två lokalkrogar revs, har det blivi lugnare. Den traditionella ostaren hittar man om man tar sig längs Skidbacksvägen ända till slut så att säga. Cirka en och en halv kilometer från metron. I gamla Hertonäs finns gator med djurnamn. Björnvägen, Ekorrvägen och Igelkottsvägen till exempel. Från nämnda ostare ner för backen rakt norrut kommer man till Hertonäs sjukhus samt idrottsplanen. Idrottsplanen är effektivt gömd bakom lite skog men när man väl ser den märker man att den är stor och rätt trivsam med sina grasbeklädda kullar på sidan. Där Igelkottsvägen börjar finns Igelkottsvägens metrostation, bredvid den en stökig lokalkrog som jag i yrket undviker. Igelkottsvägen söker sig ända upp till Viksvägen, så den delar upp den bortre delen av gamla Hertonäs. På södra sidan om österleden finns sedan det s.k. industriområdet. Där hittar man ett flertal bilaffärer både för nya och begagnade bilar. För att inte tala om en massa suspekta reservdelsfirmor och annat konstigt.

Så man kan gott och väl säga att Hertonäs är ett tredelat område. Trots att jag aldrig bott i ett nytt hus och gärna skulle göra det nångång skulle jag ändå välja gamla Hertonäs och områden kring Skidbacksvägen ifall jag skulle försätta mej i en situation där en flytt till Hertonäs är tvungen. I ändan på någon av smågatorna (minns inte vilken) på västra sidan om Skidbacksvägen hittar man ett otroligt fint utsiktställe med utsikt över hela stan. En av Helsingfors mest hänförande punkter.

Var någonstans är vi nu?

RSSVar någonstans är vi nu?

Taxichaufför Lindgren – Alltid på någon sida av Tölöviken.

  • Om bloggaren

    Taxichaufför Lindgren, känd från månadsbilagan Volt, är tillbaka med egen blogg. "Var någonstans är vi nu?" Och det är inte Linkku som frågar.
  • Kalender

    augusti 2016
    M T W T F S S
    « Jan    
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • Etiketter

  • Kategorier