För oss taxichaufförer finns det endast ett begränsat antal ”vattenhål” på nätterna. Vill man äta kan man välja mellan hamburgare, pizza eller kebab. Det håller ju inte i det långa loppet om man vill hålla sig i bikiniform. Låt oss ta en titt på alternativen. Grillkioskerna och bensinstationerna. Nå, vad kan man äta där då? Hamburgare, smörgåsar och sa jag ren hamburgare.

Alltså låter man bli att äta de flesta nätter. Man äter före man sticker hemifrån och så äter man när man kommer hem på morgonen. Om inte… man har vägarna förbi Torparbackens eller Kilos ABC. Där får man nämligen hyfsad frukost. Inte riktigt hotell frukost-klass, men kanske som på ett sämre hotell.

När man har kört hela natten vill man ju hem, även fast man har vägarna förbi någon av nämnda två ABC-stationer. Så man tar sin frukost to go. Då kan man få nöjet att gå igenom följande procedur: På Torparbackens ABC finns en skallig kille i kassan. När man beställer frukost to go går han efter en ask. Det finns två olika storlekar på askarna. Liten och ännu mindre. Han väljer alltid den ännu mindre. Då ber jag att få två askar. Och av den större storleken. Då tittar han först surt på mej innan han släpar sig iväg till skåpet för att byta ut den ännu mindre asken mot två aningen större. Sen fnyser han och tittar för säkerhetsskull ännu surare på mej. Jag känner mej tvungen att förklara. ”Om jag hade valt att äta min frukost här, så hade jag ju kunnat gå fram till buffetbordet för påfyllning hur många gånger som helst. Men eftersom jag väljer att ta med min frukost, föredrar jag två aningen större askar eftersom jag inte planerar att åka tillbaka hit varje gång jag vill ha påfyllning. Hur låter det?”

Jag får ett ännu surare ögonkast och en grymtning till svar. Sen börjar själva påfyllandet. Plastaskarna är så låga så att jag skulle behöva hammare för att få fast locket eftersom jag fyllt dom till bredden med köttbullar, bacon, pannkakor, korvar, äggröra, bröd och pålägg. Jogurten brukar jag skippa. Orkar inte börja trolla ner den i plastaskarna. Oftast brukar det då komma in en massa folk så att det blir kö bakom mej när jag så diskret som möjligt försöker hamra fast askarna. Det brukar lyckas så till vida dåligt att alla som befinner sig i byggnaden, inklusive den skalliga killen, stirrar på mej i en tyst undran om jag tänker bli färdig i dag. När det är gjort ska jag ju ännu ha apelsinjuice. Lättnaden är stor när jag skyndar över parkeringsplatsen. Varje gång tänker jag att det är på gränsen att en sämre klassens hotellfrukost är värd allt besvär. Den skalliga killen tänker antagligen det samma.