Arkiv för april, 2011

Valet

Publicerad: 28/04 11:58

De flesta är säkert redan trötta på riksdagsvalet. Därför tar jag upp det nu.

Som alla andra är också jag orolig över Sannflinländarnas framfart. Soini är ju ändå någorlunda vettig och jag tror att Alex Stubb håller honom i schack, men killar som Halla-aho och Niinistö är jag orolig för. Ser man på det hela ur ett bredare perspektiv så måste man ju ta sig en funderare. Varför röstar en femtedel av de sjuttio procent som röstade på dessa smygrasister? Varför är så många emot globalisering? Varför vill så många att Finland ska vända sig inåt i stället för utåt?

Tycker faktiskt en femtedel att skolsvenskan är onödig?

Jag har, precis som de flesta andra finlandssvenskar, haft att göra med en hel drös av landsmän som harmar sig över att de inte kan bättre svenska än vad de kan. Om alla sannfinländare skulle komma från Tohmajärvi så skulle jag kunna förstå deras inställning till svenskan, men bara i Esbo röstade över 11 000 på Soini.

Jag var nog mäkta förvånad över att de fick så mycket som 19 procent. Galluparna hade visat på 17-18 för att precis innan valet gå ner till 16. Om man dessutom tar i beaktande att Soini tog redigt med stryk i de sista debatterna så var det verkligt förvånande att de inte föll ner under 15 procent. Men de två debatter på Maikkari som jag följde med så vann ju Soini överlägset i tittarnas ögon trots att han bara satt och gnällde att han inte fick tala till punkt. Men han hade rätt. De vann både valet och galluparna.

Vad gäller SDP så skärpte sig Urpilainen betydligt på slutrakan. Hon var direkt bra i debatterna, där hon sopade Kiviniemi med golvet. I TV-debatterna är det ju faktiskt ingen skillnad vad Räsänen och Wallin säger, eller om de säger något överhuvudtaget. KD:s och SFP:s stöd är ju detsamma från år till år. Intressant är att SFP inte klarar av att locka flera finlandssvenskar till sitt läger än vad de gör. Hur många finlandssvenskar röstar inte på Stubb och därmed Samlingspartiet? Kanske borde SFP koncentrera sig mera på sina potentiella väljare i huvudstadsregionen och inte så mycket i österbotten.

Men KD då? Man skulle tro att fler än 4 procent av befolkningen är duktigt religiösa. Dessa två partiers stöd är betydligt mindre än potentialet. Nå, jag tror inte på Gud, så mej stör det inte att KD blir på 4 procent hela tiden. Inte heller röstar jag på SFP, men som finlandssvensk sympatiserar jag med dom.

Att samlingspartiet skulle vinna och att Katainen blir statsminister har varit solklart länge. Dock var deras vinst knappare än vad jag trodde. Paavo A tycks ha fått liv i Vänsterförbundet efter att Korhonen tog död på all trovärdighet. Eftersom jag inte orkar reta upp alla som sympatiserar med De Gröna tänker jag inte säga något om, vare sig dom eller Sinnemäki.

Intressant så där i övrigt är att det blev så många nya på Arkadiabacken. Ovanligt många gav upp sin plats och ovanligt många tunga namn föll stort. Mieto till exempel. Han tappade 10 000 röster. Tiura tappade c. 14 000. Och så stackars Bryggare… för fyra år sen tappade han sin plats för andra gången. Då gav han en intervju där han berättade att han blev djupt deppig och måste gå hos psykolog. Nu försökte han igen. Helt i onödan. Som häcklöpare fattade han att sluta sin karriär i tid. Innan han blev omsprungen av alla.

Samtalsämnen

Publicerad: 26/04 06:06

Att prata om sin lön är ju rätt tabu har jag för mej. Det är väl inte så många som gör det, utanför familjen?

På det sättet skiljer sig taxichaufförer mycket från andra. Jag har aldrig stött på någon yrkeskår, där folk så gärna och lättvindigt gillar att tala om sina inkomster. De gånger man är tvungen att vänta länge på kunder, finns det de chaufförer som står och snackar med varandra. Jag har aldrig brytt mej om att gå med i diskussionerna av den enkla anledningen att jag vet exakt vad de pratar om. Sin lön eller sina kunder.

Om man är vad som kallas ”renki” dvs att man kör någon annans bil (vilket är fallet i de flesta fall) får man en viss procent på det man kör. Jag tänker inte berätta i vilken storlek procenten rör sig, men beroende på arbetsgivaren rör den sig inom en femprocents radie. Eller vad det nu heter.

Lön får man bara när mätaren är på. Det här betyder att man inte får lön när man väntar vid taxistolpen, sitter på en bensinstation och dricker kaffe eller har matpaus. Därför kan man ibland bli frustrerad om man fått vänta en timme och sen när det väl kommer en kund så blir färden en kilometer lång. Men vi får naturligtvis inte klaga. ”En taxichaufför är alltid glad när mätaren är på.”

Nå, när man då står där vid taxistolpen brukar kollegerna allt som oftast berätta hur mycket de har kört in pågående skift. Ibland berättar de också hur mycket pengar det kom föregående natt. Det intressanta är att aldrig någonsin att någon skulle beklaga sig över att det gått dåligt och att det inte kommit in pengar.

Alltid, utan undantag, går historierna ut på hur helvetes bra man har kört och hur mycket pengar det har kommit.

Ifall historierna inte skulle vara grovt överdrivna skulle jag antagligen vara stans sämsta taxichaufför. Med över åtta år på nacken vågar jag ändå påstå att jag ganska bra vet när det lönar sig att vara var, vilket inverkar på kassan.

Det andra samtalsämnet… alla ni som tror att taxichaufförerna håller sig till sin tystnadsplikt.. glöm det. De berättar gärna vad som hänt i bilarna. Okej, så till vida håller sig folk till reglerna att man inte berättar vem det varit fråga om. Men det är ju intressant bara om det varit en kändis i baksätet.

Sinkkutrender

Publicerad: 21/04 11:54

Att vara singel, ”sinkku” idag har blivit något av ett fenomen. Nuförtiden anses man inte vara totalt misslyckad om man är över fyrtio och lever ensam. Det har blivit trendigt. Åtminstone lite. I alla fall är det fullt godkänt.

Sanningen är dock den att merparten av sinkkuna önskar hitta en partner. Var hittar man då en partner nuförtiden?

Arbetsplatsen, föreningen, gemensamma bekanta… jag lämnar dom alternativen i fred och koncentrerar mej på två andra ”mötesplatser”.

Den klassiska: Nattklubb eller bar. Som vi alla vet blir de flesta av oss lite ledigare till sättet när man druckit några glas. Hämningarna och spänningen släpper. Då är det så mycket lättare att bekanta sig med främlingar. Men vilka är då dessa barer eller nattklubbar?

Vad gäller utbudet i Helsingfors är ju merparten av nattklubbar inriktade på ”unga vuxna” dvs kleppar i tjugofemårsåldern. Utvecklingen gick i den här riktningen när Sedu Koskinen gjorde sitt intåg i stan. Det finns inte många ställen mera för plus 35 åringar. Av dessa är ju sommarens legend, ”mummotunneli” den mest berömda. Namnet säger allt. Behöver inte förklaras. Utan vidare en av Helsingfors sevärdheter på sommaren. Vill man åka Sverigebåt utan att gå till sjöss rekommenderar jag Hotel Vanda och ravintola Tulisuudelma. Om man inte får sällskap för natten där får man aldrig.

Men för att återkomma till några av Sedus ställen. Apollo och Tiger. Båda är trendiga nattklubbar där inredningen och klientelet är ”viimeisen päälle”. Men om man som jag är över tio år äldre än den nästäldsta på dessa ställen… vad gör man där då? För några månader blev jag övertalad av min kompis att gå till Apollo. Några få kvinnor försökte jag inleda en diskussion med. I samtliga fall tittade brudarna på mej som om jag skulle ha varit gravt efterbliven… Jep, mummotunneli it is för min del. Eller så det andra alternativet: internet.

Rätt många fullvuxna har fått nog av att hänga på nattklubbar (kanske det är en av orsakerna till att så få av dom är riktade till medelålders). Man föredrar hemmakvällar. Många jobbar skift och orkar inte springa ute. Då är internet enkelt och praktiskt. Det finns ju massor med dejtsajter. Problemet är att man bekantar sig i bakvänd ordning. Först skriver man mejl, sen kanske textare, sen rings man och talar i telefon och först sedan träffas man. Det kan ju gå bra det också, men nog känns det väl naturligare att först prata, sedan ringa och så skriva textare.

Om man dejtar på nätet ska man kunna skriva. Folk avslöjar överraskande mycket om sig själva när de skriver.

Vissa verkar vara totala analfabeter. Sen behöver man ju inte svara om man inte vill eftersom man är anonym. Lätt som en plätt. Vad jag har hört är det dessutom vanligt att män som skriver till kvinnor börjar ungefär i den här stilen: ”Schyssta bröst, jag sku gärna knulla dej.” Säger man så på en nattklubb åker man på en örfil. Minst. Skulle jag tro.

En sak som gör det så trendigt att vara sinkku är att media är full av det här. Man haussar upp det hela, det är häftigt att vara sinkku. Kvällstidningarna berättar gärna vilka missar som är sinkku, vilka idols stjärnor, vilka top chef kockar, vilka bb-bruttor osv osv.

Enligt mej är det helt okej att vara sinkku. Jag måste ju, om inte annat, försöka hålla liv i självrespekten.

Att bli äldre

Publicerad: 19/04 05:16

I dag fyller jag 40.

Att jag skulle befinna mej i en ålderskris av något slag är att ta i, men däremot har jag reflekterat en del över det här med att bli äldre.

Jag minns en gång i 25-årsåldern när jag pratade med min kompis om att vara fullvuxen och att bli äldre. Vi föreställde oss själva som 35-åringar. Jag minns inte vad han sa om sig själv men jag minns vad jag sa om mej. Att jag då kommer att vara frånskild och ha ett barn. Jag fick barn när jag var trettioett och separerade när jag var trettiofem. Kanske borde jag börja lotta?

Jag minns också hur man då, för femton år sen, förhöll sig till folk i 35-årsåldern. Det kändes som att 35-åringar var jätte fullvuxna, förståndiga och mitt inne i livet så att säga. Man skulle ha fru och barn, betalda lån och radhus, bil och karriär. Gärna sommarstuga och utomlandsresor. Allt skulle vara bra och materiellt.

Nu tänker jag ibland att 35-åringar är unga. Vi män som mognar senare än kvinnor har knappt hunnit bli män i den åldern. I många fall har karriären knappt börjat, radhuset är en utopi och utomlandsresorna går till Tallinn. Och vilken mängd sinkkun det finns i den åldern. Det här är ju bara ett sätt att tänka. Jag är självfallet medveten om att mental mogenhet inte nödvändigtvis har med ålder att göra utan med livserfarenhet. Jag har själv träffat tjugofemåringar som varit betydligt mer mogna än fyrtioåringar.

Men efter 40 då? Vad händer då? Tycker 50-åringar att vi 40-åringar är unga, knappt vuxna? Så kan det väl inte vara om man tänker sig att halva livet redan är bakom en. Vad säger 70-åringar om 50-åringar?

Jag hade nyligen en 63-årig kvinna i taxin. Hon kallade mej unge man. Jag försökte protestera. Förgäves. Hon menade att 40-åringar är unga och 30-åringar bara barnet.

När man var tonåring var ju till exempel två års ålderskillnad en evighet. Mellan tjugo och trettio var det inte så mycket mera, men fem år var nog. Nu är inte fem år mera något, men tio är nog. Fortsätter även den här inställningen att utvecklas på det här sättet?

Men tillbaka till det här med vad man har åstadkommit halvvägs in i livet. Om man har familj, karriär, radhus och allt som hör till när man fyller 40, har man uppnått det man ska då? Och i så fall, vad ska man göra resten av livet när det bara kan gå neråt så att säga?

Eller om man som jag, bara har åstadkommit ett barn och bor i en hyrestvåa? Då finns det ju endel att åstadkomma ännu. Måste erkänna att jag nog summa summarum ändå helst skulle fylla 35. Nej, 34. Nej, 33. Kanske helst 32. Då skulle jag betraktas som fullvuxen (också av mej själv) och ha lite mera tid på mej att åstadkomma något. Vad? Inte vet jag, men det är mindre viktigt. Med en del av fakta på handen kan jag ju ändå konstatera att åren verkligen börjat rinna ifrån en. Eller mej.

Bilmärken

Publicerad: 14/04 06:00

I Finland håller taxibilarna hög kvalitet som vi alla vet. Merparten av bilarna är Mercedesar. Övriga rätt vanligt märken är Volvo, BMW, Toyota, Skoda, Ford och Hyundai.

Det är ju ändå en viss skillnad mellan en E-seriens Mercedes och en Hyundai Sonata. Varför dessa stora skillnader?

Använder man en bil som taxi får man köpa bilen till så kallat taxipris, vilket är billigare. Nu är jag ju inte företagare själv så jag är inte det minsta insatt i de skattetekniska detaljerna, men de är också inblanade här på något sätt.

Så går ju de flesta taxin på diesel vilket som alla vet är billigare. Men så är ju sedan dieselskatten igen dyrare så det går väl på ett ungefär på ett ut. Men eftersom dieselpriset stigit så mycket kommer taxitarifferna att stiga inkommande sommar.

Anyway, varför köper vissa företagare nyaste Mersun och andra en Toyota? Det är väl ungefär tjugotusen euros skillnad trots det så kallade taxipriset.

Om man tänker sig att någon precis börjar sin karriär som företagare så är det ju logiskt att man köper en billigare bil. Man drar ju in samma summa pengar oberoende om bilen är en Hyundai eller Mersu. För inte så länge sen var Peugeot 406 vanligt i branchen. Vad kostar en använd 406 nuförtiden? Några tonni. Men en använd E-seriens Mersu som har gått 300 000 km får man väl fortfarande betala över 20000 för? Inte sant? Någo ditåt i alla fall. Stora skillnader alltså.

För tillfället kör jag för en kille som har sju bilar. Samtliga E-seriens Mersun. Dessutom har han ett garage som kostar honom en fyrsiffrig summa i månaden. Tidigare körde jag för en kille som hade bilarna på sin hemgård. Tre stycken hade han. Inga garage utgifter där inte.

Men det finns en annan sida av medaljen. Först och främst är ju Mersu en statusbil. Det är coolt att ha Mersu. Även fast de är bakhjulsdrivna och jobbiga att köra på vintern. Det som jag själv oftast tänker på är min egen bekvämlighet. Jag sitter bakom ratten mellan 50 och 60 timmar i veckan. Då vill jag gärna sitta bekvämt. Det är ju min arbetsplats. I tre år körde jag C-seriens Mersu. Jag lovade mej själv att aldrig göra det igen. Sätet är för smalt för mej. I synnerhet ryggstödet. Ja, jag är rätt bredaxlad, men ändå.

Summa summarum: Vissa företagare tänker på chaufförernas och kundernas trivsel medan andra struntar i den delen och skaffar de billigaste bilarna på marknaden.

Men att åka taxi tycker jag att ska vara lite speciellt. Om man nu en gång betalar för skjutsen så visst är det ju trevligt att sitta i en splitterny Mercedes, inte sant?

Långsamma matcher

Publicerad: 12/04 06:00

Jag har idrottat i olika former i nästan hela mitt liv. Mest aktiv har jag varit inom rätt snabba bollsporter som fotboll och handboll. På senare år har jag hållit på med långsammare grenar. Tennis och golf. Men tennis är ju inte en långsam sport, är det nu någon som säger. Det beror väl lite på hur man spelar tennis, säger då jag.

Det är en snabb sport om man är bra på det. Men om man som jag bara spelar några gånger i året så är det inte något högt tempo vi snackar om. Svettigast blir man när man går fram till nätet och plockar upp bollarna.

Jag har med tre kompisar brukat spela dubbel då och då. På två timmar blir man inte ens svettig. Det svettigaste är att försöka psyka motståndarna verbalt. Oftast blir det de två som står vid baslinjen som bollar med varandra, medan de andra två vid nätet står och tittar på. Ända tills man inte orkar vara publik mera utan vill delta i spelet. Vilket i de flesta fall får förödande konsekvenser. Oftast för det egna laget.

Däremot kan man ibland få springa då man spelar singel. Min längsta eller långsammaste match började jag med en kompis i november 2006. Tiden tog slut vid ställningen 2-2 i tredje set. Sedan följde en över fyra års paus. Den gågna vintern återupptog vi matchen. Nu står det 7-6 till mej och 15-15. Hans serv. Vi kom överens om att det blir en match i bäst av fem set så att den inte tar slut för fort..

Golf däremot ska vara långsamt tycker jag. Därför är jag emot att det på vissa banor finns strama tidtabeller för hur länge man får spela. Självfallet förstår jag att man inte kan hålla på hur länge som helst och vet nog hur irriterad jag själv blir då det uppstår köer på banan. Men ändå tycker jag att man inte ska behöva ha bråttom när man spelar golf. Det här är i och för sig sällan mitt problem eftersom jag knappt orkar ta någon övningssving, utan gillar att slå direkt. Det igen brukar resultera i att jag hamnar i skogen och då blir det här med att spela långsamt plötsligt mitt problem när jag söker min boll.

Sen så är ju golf en social sport som alla som spelar det vet. Det hör till att man snackar med sina kompisar medan man promenerar omkring och då och då stannar för att slå. På det sättet är det ju lite omvänt att ju mer sällan man ”får” slå desto snabbare går det och desto bättre spelar man.

Men vad gäller tempo så är och ska golf vara långsamt. En runda tar ju kring fyra timmar, lite beroende på hur många man är i gruppen.

I vilket fall som helst så tror jag att jag hittat mina idrottsgrenar för den andra halvan av livet.

Kullerstenar och asfalt

Publicerad: 07/04 06:00

Hösten 1996 tillbringade jag inte mindre än nio dagar i Rostov-on-Don i södra Ryssland. Vid ett flertal tillfällen åkte jag då taxi. Det i sig var en erfarenhet, att alltid hålla på och dividera om priset i förväg, i synnerhet som det var några pennin man grälade om, men i alla fall. Gatorna och vägarna i Rostov på den tiden var i miserabelt skick. Stora gropar och hål överallt. Dessutom ojämt asfalterat där det var asfalterat, vilket det verkligen inte var på alla ställen. Jag trodde då att jag aldrig skulle behöva uppleva gator i sådant skick igen. Men se så fel man kan ha.

För att få den tvivelaktiga äran att köra på uselt asfalterade gator med gropar och hål överallt behöver man inte åka längre än till… Helsingfors! Jeee!!

Kan någon berätta varför våra gator håller Rostov-nivå? Eftersom jag livnär mej på att skumpa omkring mellan dessa gropar skulle det vara intressant att veta. Jo, så mycket förstår jag också att dubbdäcken på vintern orsakar en del ojämnheter, men inte närmelsevis allt kan förklaras med det.

Så vad gör vi för att slippa asfaltera om hela stan varje vår? Jo, vi har kullerstenar. Fantastiskt. Dom är ju jämna att köra på. Jo, jag vet, de slits inte av dubbdäck på samma sätt, men har vi nu inte ändå lite väl många kullerstensgator?

Förutom att halva centrum har kullerstenar, så är de ju utspridda både i södra Helsingfors och Berghäll. Tänk va kul det skulle vara om Ring ettan till exempel skulle vara kullersten. Man skulle måsta sänka hastighetsbegränsningarna till fyrtio, vilket inte skulle inverka det minsta eftersom det ändå inte går att köra mer än trettio på ring ettan rusningstid.

Dessutom är kullerstenarna förbannat hala på vintern.

Man behöver inte åka längre än till Sverige om man vill njuta av väl asfalterade vägar och gator. Dessutom slipper man kullerstenar där, om man inte vill köra längs med Västerlånggatan i Gamla stan, vilket jag inte rekommenderar.

Så vad är problemet hos oss? Hur kan det komma sig att våra vägar är i så dåligt skick? Inte bara på de årstiderna när man kör på asfalt utan också på vintern. Den här gågna vintern till exempel. Stadens totala oförmåga att ploga gatorna var ju ett bekant problem för alla.

Men annars är jag på gott humör.

Sysselsättningar

Publicerad: 05/04 08:33

I de flesta fall sitter kunderna i taxin stilla och tar det lugnt. Det är ju helt normalt. Vi är ju fullvuxna. Men som vi alla vet har ju kung alkohol en viss inverkan på vårt mänskliga psyke. Vad gäller det mänskliga psyket så sägs det ju om oss finländare att vi är asociala, inåtvända, bittra, sura och så vidare. Jag bryr mej inte om att här göra någon djupare analys av det ämnet, men däremot tycker jag att det är kul att lyfta fram vissa exempel på hur alkoholen påverkar oss. Eller er. Jag dricker ju inte, jag bara kör.

För inte så länge sen upplevde jag något nytt. Jag plockade upp två killar i tjugoårsåldern från Åggelbytrakten på kvällen. Herrarna bad att bli körda in till stan. Det visade sig snabbt att den ena hade en kortpacke med sig. Killarna var pokerfantaster. Vi hade knappt hunnit ut från gården innan den ena, han med korten, började blanda. Så delade han ut dom. Första gången under min taxikarriär sitter det alltså två typer och spelar poker på baksätet. Trots att jag faktiskt, i studiesyfte, har plöjt igenom en bok om poker innehållande hela listan med pokervokabulär, så förstod jag inte ett ord av vad killarna pratade om. Också ett sätt att känna sig gammal. Att inte förstå ett ord av vad som sägs. Men spelet fortlöpte lugnt och killarna betalade, tog sin kortpacke med sig och försvann in i ett höghus. Jag antar att spelet fortsatte hela natten.

Förutom de självklara beteendemönstren, där folk somnar eller börjar må illa så finns ju alla dessa singlar som hittar någon att spendera natten med. I de flesta fall kan de hålla sig tills vi kommer fram till angiven adress, men inte alltid. Det finns gånger när det inte är någon hejd på kyssandet och hånglandet. I dylika fall brukar jag låta dom kyssas, men ifall handen glider in mellan benen säger jag ifrån. Vad säger jag då? Att det inte är tillåtet att ha sex i bilen om inte chauffören får vara med… ehhehe.

En annan udda sysselsättning var en gång då jag plockade upp en medelålders kvinna från en lokalkrog i Lassas. Helt nykter var hon inte om än inte heller plakatfull. Hon ville till Lill-Hoplax där hon skulle hämta något och sedan fortsätta till stan. Hon började med att be om ursäkt för det hon måste göra. Så tog hon av sig byxorna. I handväskan hade hon ett par andra byxor som hon sedan drog på sig. Bevis nog för att det verkligen kan finnas både det ena och det andra i en damhandväska.

Var någonstans är vi nu?

RSSVar någonstans är vi nu?

Taxichaufför Lindgren – Alltid på någon sida av Tölöviken.

  • Om bloggaren

    Taxichaufför Lindgren, känd från månadsbilagan Volt, är tillbaka med egen blogg. "Var någonstans är vi nu?" Och det är inte Linkku som frågar.
  • Kalender

    april 2011
    M T O T F L S
    « mar   maj »
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  
  • Etiketter

  • Kategorier