Att bli äldre

Publicerad: 19/04 05:16

I dag fyller jag 40.

Att jag skulle befinna mej i en ålderskris av något slag är att ta i, men däremot har jag reflekterat en del över det här med att bli äldre.

Jag minns en gång i 25-årsåldern när jag pratade med min kompis om att vara fullvuxen och att bli äldre. Vi föreställde oss själva som 35-åringar. Jag minns inte vad han sa om sig själv men jag minns vad jag sa om mej. Att jag då kommer att vara frånskild och ha ett barn. Jag fick barn när jag var trettioett och separerade när jag var trettiofem. Kanske borde jag börja lotta?

Jag minns också hur man då, för femton år sen, förhöll sig till folk i 35-årsåldern. Det kändes som att 35-åringar var jätte fullvuxna, förståndiga och mitt inne i livet så att säga. Man skulle ha fru och barn, betalda lån och radhus, bil och karriär. Gärna sommarstuga och utomlandsresor. Allt skulle vara bra och materiellt.

Nu tänker jag ibland att 35-åringar är unga. Vi män som mognar senare än kvinnor har knappt hunnit bli män i den åldern. I många fall har karriären knappt börjat, radhuset är en utopi och utomlandsresorna går till Tallinn. Och vilken mängd sinkkun det finns i den åldern. Det här är ju bara ett sätt att tänka. Jag är självfallet medveten om att mental mogenhet inte nödvändigtvis har med ålder att göra utan med livserfarenhet. Jag har själv träffat tjugofemåringar som varit betydligt mer mogna än fyrtioåringar.

Men efter 40 då? Vad händer då? Tycker 50-åringar att vi 40-åringar är unga, knappt vuxna? Så kan det väl inte vara om man tänker sig att halva livet redan är bakom en. Vad säger 70-åringar om 50-åringar?

Jag hade nyligen en 63-årig kvinna i taxin. Hon kallade mej unge man. Jag försökte protestera. Förgäves. Hon menade att 40-åringar är unga och 30-åringar bara barnet.

När man var tonåring var ju till exempel två års ålderskillnad en evighet. Mellan tjugo och trettio var det inte så mycket mera, men fem år var nog. Nu är inte fem år mera något, men tio är nog. Fortsätter även den här inställningen att utvecklas på det här sättet?

Men tillbaka till det här med vad man har åstadkommit halvvägs in i livet. Om man har familj, karriär, radhus och allt som hör till när man fyller 40, har man uppnått det man ska då? Och i så fall, vad ska man göra resten av livet när det bara kan gå neråt så att säga?

Eller om man som jag, bara har åstadkommit ett barn och bor i en hyrestvåa? Då finns det ju endel att åstadkomma ännu. Måste erkänna att jag nog summa summarum ändå helst skulle fylla 35. Nej, 34. Nej, 33. Kanske helst 32. Då skulle jag betraktas som fullvuxen (också av mej själv) och ha lite mera tid på mej att åstadkomma något. Vad? Inte vet jag, men det är mindre viktigt. Med en del av fakta på handen kan jag ju ändå konstatera att åren verkligen börjat rinna ifrån en. Eller mej.

2 Comments

  1. Kommentar #1 - Släkten är bäst...?: 19 april, 2011

    GRATTIS!!!
    🙂


  2. Kommentar #2 - musti: 19 april, 2011

    Grattis på dej, i morgon är det ett år till nästa födelsedag:)


RSS feed for comments on this post.

Var någonstans är vi nu?

RSSVar någonstans är vi nu?

Taxichaufför Lindgren – Alltid på någon sida av Tölöviken.

  • Om bloggaren

    Taxichaufför Lindgren, känd från månadsbilagan Volt, är tillbaka med egen blogg. "Var någonstans är vi nu?" Och det är inte Linkku som frågar.
  • Kalender

    april 2011
    M T O T F L S
    « mar   maj »
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    252627282930  
  • Etiketter

  • Kategorier