Man får inte skratta åt andras problem. Men om vi först tar oss en titt på vilken typ av problem folk kan ha, så bestämmer vi sen om man får skratta eller inte?

Jag anser mej inte ha fått just något gratis här i livet och påstår att mina problem är verkliga. Det ger grund för humor.

När jag en lördagskväll för inte så länge sen plockade upp ett finlandssvenskt par fick jag verkligen jobba hårt med mej själv för att inte börja gapskratta. Det såta paret hade varit på en fin middag verkade det som. Men något väldigt viktigt hade varit käpprätt åt helvete: bordsplaceringen.

Den stackars frun hade blvit placerad tillsammans med ett gäng svenskar. Något som hon tydligen hade drabbats av flera gånger tidigare. Mannen däremot hade haft bra sällskap.

Kvinnan hade alltså som bordskavaljer haft oturen att få en självgod svensk, som hon uttryckte det. Mannen undrade bittert varför inte svedupellarna kunde sitta i ett eget bord.

Det roliga var att under den åtta minuter långa färden gick de fem första minuterna åt att kritisera värdparet för deras totala oförmåga att placera sina gäster rätt.

”Nog måste de ju förstå att vi skulle ha velat prata med den och den och inte med den och den.”

Sen följde en analys över ifall två stycken finskspråkiga kvinnor hade suttit på rätt platser eller inte.

Snabbt gick de igenom vem som var vems fru och vem de kände igen och vem de hade velat prata med mera och vem de hade velat prata med mindre. Det hela verkade ta väldigt stora proportioner. Det viktiga var ändå att det såta paret var rörande överens om allting. Det är ju så mycket lättare om man inte behöver bära en sådan börda ensam utan om det finns någon man kan dela den med.

Jag hade inte långt till tårarna när mannen klappade sin fru vänskapligt på handen och kallade henne älskling.

De sista minuterna av färden koncentrerade de sig på att göra sig lustiga över svenskar i allmänhet och någon moster i synnerhet. Båda satt och talade rikssvenska för att spetsa till sin genuina parodi.

Till råga på allt märkte jag när mannen betalade att jag känner honom.