Författararkiv

Stadsdel: Brändö

Publicerad: 14/11 04:11

Brändö är en av de stadsdelar jag har bott i. Två år under gymnasietiden. Det var ett stort steg för mej. Efter Kronohagen och Kampen, ut på landet. Så kändes det först, tills jag insåg att metron tog mej till stan på några minuter. Vi bodde dock när Casino på södra sidan, vilket betydde att det tog tio minuter för mej att gå till metron. Sextons buss använde jag mej inte av. Det skulle ha varit närmare, men ack så långsamt.

Under de två åren lärde jag mej tycka om Brändö. Mycket. Många var gångerna då jag promenerade omkring vid gloet, dvs den lilla viken eller vad man ska kalla den, som sträcker sig in förbi Wihuris hus nere vid Casino. Vilket påminner mej om att jag tillsammans med vänner och bekanta festade på Brändö Casino just den våren då vi skrev studenten. De flesta av mina kompisar ryckte in i armén och då skulle det ju festas på helgerna. Hela våren och sommaren 1990 firades helgerna på Brändö Casino. Där i södra flygeln, med glasväggarna. Själva Casinot har jag inte varit på. Så långt har jag inte kommit, men jag hinner kanske ännu?

Eftersom jag bodde där under en period i mitt liv då det inte alltid var så kul hemma och föräldrarna sög (som man säger nuförtiden) så tillbringade jag mycket tid med att utforska omgivningarna. Gillade mycket att promenera omkring bland de fashionabla husen varav flera var ambassader eller byggnader tillhörande ambassader.

Jag tog körkort när jag bodde där. Vi hade en vit farmarvolvo som jag körde med den första vintern efter min artonårsdag. Det var mycket snö den vintern och en gammal volvo var perfekt att lära sig att köra med.

Jag har två starka och klara minnen från tiden på Brändö. Mitt studentkaffekalas samt gången då jag rymde hemifrån. Jag fick inte titta på ”Kovaa peliä Bostonissa”, blev fittig och stack iväg. Kom hem tre dagar senare och mamma var inte alls sur. Konstigt. Märkväl att det var före kännykkätiden så det var inte så lätt att veta var man fanns alla gånger. För de andra alltså.

Fortfarande när jag kör omkring på Brändö väcks gamla minnen till liv. Det är utan tvekan den del av östra Helsingfors som jag gillar mest. Okej, jag är jävig, men det får jag vara.

Som de flesta vet går vägen till Högholmen via Blåbärslandet och vägen till Blåbärslandet via Brändö. Även på Blåbärslandet har jag tillbringat mycket tid. Där brukade vi spela tennis och fotis med mina kompisar. På Högholmen har jag inte varit så mycket. Jag är ju ändå människa.

Det enda som lite sticker ut på Brändö är ostaren. Denna typ av köpcentrum som är så ultraomoderna och som finns i de flesta stadsdelar. Jag hoppas innerligt att staden så småningom river ner samtliga. De är bara så otroligt fula. Där finns matbutiker och R-kiosk och naturligtvis lokalkrogen. En liten del av Brändö sträcker sig ut på norra sidan av österleden med Brändö parkväg som huvudstråk. Vad som finns i kvarteren bakom hålls gott och väl hemligt eftersom man inte har någon insyn annat än från havet. Men jag antar att man där, precis som på andra delar av Brändö bor i lugn och ro. Något man får för pengar.

Att vara invandrarkritisk

Publicerad: 11/11 13:58

Rasismens dimma ligger tjock över Finland.

Jag har någongång tidigare konstaterat att Sannfinländarnas frammarsch är ett tydligt tecken på att rasismen breder ut sig. De flesta persun som sitter i riksdagen skulle naturligtvis inte öppet erkänna att de är rasister, Hakkarainen och Halla-aho undantagna, men det finns en grej här som jag tycker att är intressant. Det finns nämligen massor av finländare som påstår sig vara invandrarkritiska. Ett nytt begrepp, typ. De invandrarkritiska anser att infödda finnar ska ha förtur när det gäller arbetsplatser, sjukvård, utbildning etc. Invandrare är okej så länge de inte tar infödda finländares arbetsplatser eller studieplatser. Inte heller ska de på något sätt få påverka någon kvot, där det nu finns sådana. Att vara arbetslös invandrare är i dessa människors mening det samma som att bara hänga dank och dra nytta av samhället, leva flott på socialbidrag och bidra till att Finlands ekonomi sjunker som en sten mot botten.

De invandrarkritiska är speciellt invandrarkritiska mot muslimer. Muslimer är ju inte vanliga invandrare utan de är muslimer. Muslimer är fel. Muslimer ska inte komma till Finland. Om vi inte sätter stopp för musliminvasionen som hotar det fria Finland som våra förfäder slogs för mot ryssarna, kommer Helsingfors och alla andra städer också snart att drunkna i moskéer. Vi kommer inte att ha plats att promenera på våra gator eftersom de är fyllda med folk på bönemattor med arslet i vädret. Och dessa muslimkvinnor sen. I sina burkor. Man ser ju inte hur de ser ut. Tänk om de har en kalashnikov gömd i burkan och börjar meja ner små barn på Stockmanns leksaksavdelning? De måste förbjudas. Vi kan inte ha muslimer här i landet.

– Rasist? Jag? Hördu, verkligt omoget att komma dragande med rasistkortet. Är det inte lite väl billigt att börja stämpla mej som rasist bara för att jag har mod nog att säga som saken är. Vet du inte skillnad på rasist och invandrarkritisk?

– Låt mej gissa. Någon som är invandrarkritisk, kritiserar invandrare för att de är invandrare och kommer från ett annat land, ser lite annorlunda ut, klär sig annorlunda och tillber en annan Gud. Tillika bevakar en invandrarkritisk person bara de infödda finländarnas intressen i samhället och förespråkar så att alla arbetsplatser, studieplatser och sjukvård går till infödda finländare. Var det rätt?

– Ja, precis. Det är att vara invandrarkritisk.

– Fint. Vad är man när man är rasist då?

Vi låter frågan stå obesvarad.

Jag har en bekant som på Facebook berättade hur personen ifråga varit hos läkaren och var jättenöjd med servicen. Uppdateringen fortsatte med en rädsla om att hur ska det gå med sjukvården när invandrarna bara drar nytta av allt som är bra i vårt samhälle. Sen konstaterades det lakoniskt att invandrarna inte betalar skatt utan bara drar nytta av skatterna som infödda finländare betalar. Den här uppdateringen kommenterades bland annat av en person som skrev något i stil med att förr var allt vitt, vitt, vitt men nu är det svart, svart, svart. När jag gick in och kallade de här personerna för rasister, blev de stötta och var bestämt av den åsikten att jag gjort mej skyldig till offentlig smutskastning. Jag kommenterade omoget utan fömåga att motivera mej. Jag beskylldes för att komma dragande med rasistkortet trots att personerna enligt egen åsikt verkligen inte var rasister utan enbart invandrarkritiska iakttagare som såg till Finlands bästa. Jag blir den dumma enkla idioten som stämplar folk som bara ger uttryck för sin åsikt i det ännu, tillsvidare fria Finland. Att typerna ifråga är hängivna persu-anhängare gissade ni säkert redan.

Alltså: Att ha rasistiska åsikter gör en inte till rasist utan till en objektiv invandrarkritisk samhällsgranskare.

Men jag då? Jag är svensk medborgare. Född i Kottby. Är det okej om jag beställer en tid hos läkaren om jag blir sjuk? Kanske inte. Kanske borde jag åka till Sverige för att låta undersöka mej? Är det okej att jag jobbar, trots att det finns människor med finskt pass som är arbetslösa? Eller borde jag lägga mej på soffan och slörunka i väntan på att alla muslimer sprängs bort från jordklotet. Alltså helt så här ur objektiv invandrarkritisk synvinkel.

För att undvika missförstånd: Ovanstående ”åsikter” är inte mina, utan enbart exempel.

På Bokmässan

Publicerad: 07/11 14:23

Jag hade glädjen att delta på bokmässan i år. Min första bokmässa ever. Att någon som ger ut en bok aldrig varit på en bokmässa lär inte riktigt gå ihop har jag hört.

Jag kom dit i god tid för min första intervju på torsdag eftermiddag. En stund promenerade jag omkring och kollade in spektaklet. Förlagen hade i de flesta fall verkligen satsat. Logon, flaggor, skyltar och naturligtvis böcker. I massor. Bra så. Lite här och där fanns även små scener utplacerade. Den första jag såg, på den största scenen var Matti Vanhanen. Jag hörde inte honom säga något för intervjuaren körde en längre monolog. Två unga flickor gick fnissande förbi och konstaterade nedlåtande att ”titta, där är Vanhanen”. När Paavo Lipponen en stund senare stegade mot Södergranscenen i den finlandssvenska och väldigt gula paviljongen möttes han med respekt. Inte fnitter. Centerpartiet har verkligen inte det lätt. Men vidare på min promenad såg jag en bekant skepnad sitta med mikrofonen i hand och förklara. För det är det den här kungen gör. Förklarar. Han förklarar hur saker och ting förhåller sig. Alltid. För alla. Som uppbackare har han tagit ingen mindre än solen. Solkungen. Juhani Tamminen. Själv är jag djupt imponerad av att någon över huvud taget ber honom prata någonstans. Finns det på riktigt någon som ännu är intresserad av att höra vad Tamminen har att säga? Vissa saker är svåra att förstå. Som till exempel Matti Hagmans litterära framgång. Hans memoarer sålde 3000 ex på ett dygn. Den har marknadsförts som boken där han berättar om sina alkoholproblem. Hmm. Alla som sett Hagman på bild eller i verkligheten efter att hans spelarkarriär tog slut för typ 20 år sen, ser ju genast att mannen dricker som en svamp. Och nu, efter 20 år av regelbundet dåkande gör han ett stort ”erkännande” och får pengar för det. Bläää.

Nå, men vem är intresserad av att höra vad Benjamin Laustiola har att säga? Jag placerades på Totti-scenen som inte var en scen utan en knut. Men Totti-knuten var bra placerad. Så det var faktiskt rätt mycket folk som tittade när Annika Hällsten intervjuade mej. Och när hon förklarade att jag inte kan svara bara jo och nej på hennes frågor. Hur kul som helst.

Den finlandssvenska paviljongen var som väntat dåligt placerad, så långt från alla ingångar som möjligt. Men den var gul, så den gick att hitta.

På fredagen var jag där igen. Den här gången i HBL:s monter, igen med Hällsten som intervjuare. Den här gången svarade jag mer än bara jo och nej. Tyvärr var HBL:s monter synnerligen dåligt placerad. Trots att där faktiskt fanns en liten miniscen så var det inte så många som hittade dit.

Men, det var en intressant erfarenhet och jag väntar med spänning om min bok skulle sälja så mycket att jag får åka på någon annan mässa nångång.

ps. NATTENS VÄKTARE finns i en bokhandel nära dej.

Stadsdel: Vallgård

Publicerad: 03/11 03:22

Vallgård, Hermanstad, Gumtäkt, Majstad, Arabiastranden…

Där Sörnäs tar slut, tar Vallgård vid. Vallgård är ett tredelat område. Kvarteren kring Industrigatan och Elimäkigatan som inrymmer diverse större företag, bland annat TeliaSonera och OKO. Bara ett stenkast ifrån dom Puuvallila, alltså kvarteren med de gamla trähusen som en oas i öknen eller en ö i havet. Konstigt med några kvarter av gamla trähus mitt i stan. Ett liknande område hittar man för övrigt i Gräsviken också. Men till skillnad från det, kantas dessa trähus av gator som man kan köra bil på. En liten lokalkrog finns där också. Jag har ingen uppfattning om prisnivån för lägenheter här. Den tredje delen av Vallgård är höghusen som sträcker ut sig på båda sidorna om Sturegatans sista del. Äldre stenhus i fyra fem våningar. De flesta utan hiss. Jag har varit i några av lägenheterna. De är så till vida gammaldags att de är rymliga, stora rum och högt till tak. I förhållande också billiga.

På östra sidan om Tavastvägen, där Sörnäs strandväg övergår i Hermanstads strandväg, precis efter Sörnäs fängelse har det vuxit upp en liten ny stadsdel. De nyaste husen är väl bara ett år gamla, medan området mellan Gustav Vasavägen och strandvägen har funnits ett decennium. Lugna tysta kvarter där väl de äldre husen närmare Tavastvägen är billigare att bo i.

När Tavastvägen övergår i Gustav Vasavägen som senare leder till Lahtis motorväg närmar man sig Gumtäkt och Arabiastranden.

Jag har rört mej förhållandevis lite här. Gumtäkt består ju av ett mindre område av egnahemshus, i de flesta fall trähus. Utöver det finns badstället, Kumpulan maauimala, väldigt populärt på sommaren. Dessutom hör ju universitetets kampusområde hit. Eller vad det nu kallas. I alla fall finns där nya fina byggnader som hör till universitetet. Exakt vad som sker där inne har jag aldrig brytt mej om att ta reda på.

Tavastvägen upplever dock en pånytt födelse när den dyker upp igen på östra sidan om Gustav Vasavägen. Jag vet nog att den officiellt har funnits där bredvid hela tiden, men det föredrar jag att för närvarande glömma. Men när man tar sig ner längs fortsättningen av Tavastvägen är det första som kommer i ens väg Arabia köpcentrum. Bakom det har ett par kvarter av nya moderna bostadshus vuxit upp. Det gäller för övrigt hela området, Arabiastranden. Alltså kvarteren nedanför och bakom det stora gamla och legendariska Arabia huset, som för tillfället inrymmer bland annat TaiK. Konstindustriella högskolan alltså.

Moderna höghus med glasade balkonger. Utöver det har en hel del företag sitt säte i Arabia. Hur det är att bo i Arabiastranden vet jag inte, men jag antar att där är väldigt lugnt. All service finns väl i köpcentret så inte heller därifrån behöver man åka nånstans om man inte vill.

På andra sidan Tavastvägen finns Majstad. Det igen är ett lummigt område med egnahemshus. Några kvarter som är inklämda mellan två trafikerade vägar. Inom loppet av en kilometer finns alltså fyra fem stadsdelar, lite beroende på hur man räknar. Alla är olika till sin natur och som redan nämnts så varierar även arkitekturen kraftigt. Ett bevis på att Helsingfors hela tiden förändras.

Stadsdel: Hagnäs

Publicerad: 27/10 05:21

Hagnäs, Havshagen, Berghäll, Sörnäs, Alphyddan…

Vi kör över långa bron, som trots sitt namn är allt annat än lång, och hamnar i Hagnäs. Hagnäs består egentligen bara av Hagnäs torg samt kvarteren runt omkring. På sommaren fylls torget av handlare som säljer ungefär samma sak vid sina stånd som på andra torg. Inget märkvärdigt där, men trevligt naturligtvis. Vid torgets norra ända har vi Hagnäs saluhall som är en av tre fina gammaldags saluhallar i den här stan. Utmärkta råvaror, om än dyra. Tvärs över gatan, där Tavastvägen börjar finns runda huset. Ett landmärke som heter duga. Speciellt och inte särskilt vackert, men runt. I kvarteren kring Hagnäs torg finns en del intressanta institutioner. SDP, SAK och Komediateatteri. Ett nybyggt Cumulus hotell finns inklämt i husen på västra sidan om torget på Broholmsgatan. På västra sidan om det kvarteret mot vattnet finns fina Sparbanksstranden med sina jugendfasader och inte särskilt billiga lägenheter.

Hela det här området plus Berghäll som tar vid efter runda huset samt Sörnäs som breder ut sig i nordost fram till den legendariska Sörnäskurvan är de så kallade arbetarkvarteren. Längs med linjerna i Berghäll eller Helsingegatan som skiljer Berghäll från Alphyddan kan man stöta på rätt färgranna typer. Alkoholister finns det gott om och brödkön i hörnet av Helsingegatan och Flemingatan är lång. Väldigt lång. Jag underhöll mej själv härom dagen med att iaktta människorna i brödkön men det gjorde mej inte mycket klokare. Att där fanns alkisar är väl klart. Men att där fanns unga mammor med sina barnvagnar var deprimerande. Så skalan var rätt bred.

Trots sina färgranna invånare är dessa områden inte så farliga som man skulle kunna tro. Men på Helsingegatan ska man nog vara på sin vakt. Jag rekommenderar inte att ensamma kvinnor promenerar där på fredag-lördag nätter. Men i stort är folk rätt oförargliga trots att de inte alltid är i så bra skick.

Linjerna i Berghäll är direkt lugna. Jag har i två repriser bott på Tredje linjen och har trivats där bra. All service finns i Hagnäs så man behöver inte åka in till stan för att sköta ärenden.

Vissa kryddor eller ingredienser eller vad vi nu vill kalla det har Berghäll och Alphyddan som de flesta andra stadsdelar saknar. Små billiga ölhak i massor. Bara på Vasagatan som inte är en lång gata finns väl en sex sju stycken. För att inte tala om Fleminggatan och Helsingegatan. Vill man dricka billig öl är det  dit man ska gå. Utöver billiga ölhak talar jag om stripteasehålor och thaimassage-salonger. Thaimassage-salonger finns väl ett trettiotal och de breder ut sig i alla nämnda stadsdelar. Stripteasehålorna är inte många, fyra-fem kanske och de är koncentrerade till Vasagatan. Utöver det finns en del porrbutiker. Så ifall man är intresserad av att se en helt annan del av Helsingfors än vad turistbroschyrerna erbjuder kan man ta sig en promenad i Alphyddan med Vasagatan och Helsingegatan som utgångspunkt.

Exakt var gränserna går är lite luddigt. Men vad gäller Sörnäs så är ju kurvan någon sorts gräns. Öster om den finns några kvarter med billiga lägenheter som används av studerande och prostituerade samt några krogar. Gränsen mellan Alphyddan och Berghäll torde dock vara ganska klar. Det är Helsingegatan.

Från Kronohagen löper Näckens bro över till Sörnäs strandväg. På östra sidan finns Havshagen. Helsingfors kanske fulaste stadsdel. Ett tiotal skyhöga våningshus a la 70 tal. Fula som stryk. För att komma dit måste man med bil ta sig in i tunneln som löper precis under. Därifrån leder parkeringshallarna till husens ingångar. Som fotgängare kan man ta sig dit längs gångbron som löper över strandvägen. I Havshagen har de lyckats klämma in en idrottshall för bland annat bollsporter. Trots sin fulhet är lägenheterna i Havshagen förhållandevis dyra. På grund av utsikten antar jag.

I rampljuset

Publicerad: 21/10 05:35

Veckan som gick var en annorlunda vecka. Min debutroman, ”NATTENS VÄKTARE” kom ut. Med den följde en viss mediaexponering.

Eftersom jag skrivit för en mycket bred publik och därför hoppas att boken ska sälja bra valde jag att göra vad jag kan för att folk skulle uppmärksamma boken.

Därför planerade jag följande: Päivi Storgård skulle intervjua mej och överkriminalkommissarie, nv riksdagsledamot Kari Tolvanen angående kriminaliteten i Helsingfors. Tolvanen skulle tala om polisens jobb och jag skulle prata om hur boken kom till.

Intervjun gjordes och kommer i sinom tid att komma upp på Söderströms hemsidor, Youtube och här på hbl.fi. Mycket intressant att höra saker och ting ur Tolvanens perspektiv. Den mannen vet allt om kriminalieten i stan. Han har sett allt och konstaterade lakoniskt att inget längre förvånar honom.

Utöver det gjorde FNB en intervju med mej i Kampens köpcentrum där jag fick åka rulltrappa upp och ner medan fotografen fotograferade. Sen åt vi lunch medan vi pratade. Avslappnat och bra.

Två tv-framträdanden blev det också. Det första i ”Min morgon”. Mitt livs första direktsändning. Det var skoj trots att jag nog inte är till min fördel kl.7.15 på morgonen. Dagen efter blev det inspelning av ”Tredje statsmakten.” Det var ännu roligare och Heidi Finnilä ska ha ett stort plus för hur hon skötte det hela.

ÅU tryckte FNB-intervjun och Borgåbladet var först ut med recension av boken. Den var lysande så det var en bra början.

Utöver det här hade jag en bokutgivningsfest som var rätt småskalig, men väldigt trevlig och varm till sin stämning. Förlaget sålde böcker.

Åtminstone en intervju till och två uppträdanden på Bokmässan ska det bli.

Det intressanta här är det att när jag berättade för folk i branschen att jag ska ha pressinfo och att mitt mål är att kunna leva på att skriva har folk tittat på mej med ett litet överlägset leende på läpparna och konstaterat att ”kiva att du skriver, men man lever inte på det här, bara så du vet.”

Jag har lite svårt att förstå en sådan attityd. Ska man böja sig genast utan att ens försöka? Bara för att konkurrensen är hård? Har Kjell Westö ensamrätt på att leva på sitt författande (bland finlandssvenska författare)? Va?

Jag tänker då fan inte krypa in på marknaden. Jag går in rak i ryggen och säger: Mitt mål är att bli Finlands mest sålda författare. Vad annat kan det vara? Att bli Finlands 29.e mest sålda författare? Varför det?

ps1. ”Som jag har uppfattat det har ”taxichauffören Lindgren”-karaktären varit rätt populär bland en bred publik. Så visst finns det mycket som talar för att Laustiola kan nå ut och bli en thrillerförfattare att räkna med om han fortsätter skriva.” – Ralf Sandell som bloggar på kulturen.fi

ps2. Jag finns nuförtiden även på Twitter, sök upp @benilaustiola

Till riksdagshuset

Publicerad: 18/10 13:23

Före detta bostadsminister Jan Vapaavuori skrev i sin blogg om en intressant taxierfarenhet. Han hade varit med i Mtv3:s morgonsändning och skulle ta taxi till riksdagshuset. Först och främst fick han vänta i 40 minuter på sin taxi, vilket jag måste medge att är lite att ta i, även om det väl var rusning just då. Såpass mycket taxin finns det ändå i Böleområdet att man skulle tycka att någon tagit en keikka från Maikkari. Vi chaufförer känner ju igen rätt många adresser genast då de kommer upp på displayen, så också Maikkaris. Då vet man ju att därifrån kommer det normala nyktra fullvuxna människor. I många fall dessutom kändisar ifall man har ett behov av att bonga sådana. Därför tycker jag att Vapaavuori fick vänta konstigt länge.

Nå, men hans dåliga morgon tog inte slut där. När taxin sedan kom och han sagt att han skulle till riksdagshuset slog chauffören på navigatorn. Om jag minns rätt hjälpte inte ens det utan Vapaavuori var dessutom tvungen att berätta för chauffören hur han skulle köra.

Efter att navigatorerna kom har jag många gånger fått höra nedsättande kommentarer om hur taxichaufförerna inte mera behöver kunna nånting. Jag har varje gång försvarat oss och sagt att visst måste vi kunna precis lika mycket som förr. Men när det kommer sådana här situationer och kunden dessutom är en f.d. minister som skriver en blogg som många läser så tär det ju verkligen på vår trovärdighet. Vapaavuori var dock noggrann med att påpeka att chauffören var finne och inte invandrare, vilket var bra. För ofta har kritiken riktats mot invandrarchaufförer. Folk har undrat hur de har klarat taxikursen och provet när de inte ens kan finska. Jag tror att jag har hittat svaret. Detta är spekulationer, men ni tillåter kanske?

Folk som flyttar till Finland från väldigt långt ifrån har lite annan kultur. De ser lite annorlunda på saker och ting. Jag har hört ryktas att en invandrarkille går taxikursen. Får sitt ID-kort som man måste dra igenom kortläsaren varje gång man börjar och avslutar en arbetstur. Så får han jobb. Och när han har arbetstur för han bilen åt en kompis, ger sitt ID-kort åt kompisen som far ut i Helsingforsnatten utan att kunna finska, Helsingfors eller navigatorn. När arbetsturen är slut lämnar kompisen tillbaka bilen och ingen vet nånting. Såvitt jag förstår är det här omöjligt att övervaka och man blir fast bara om man krockar och polisen tillkallas. Jag misstänker att detta i värsta fall kan vara någorlunda utbrett.

Själv har jag aldrig mitt ID-kort framme av den enkla anledningen att mitt förnamn är svenskklingande och jag inte vill avslöja för mina kunder att jag är finlandssvensk. Har ingen lust att hamna i slagsmål i onödan.

Samtidigt har taxiförbundet lagt till en extra sju timmars utbildning som alla chaufförer måste ta före utgången av 2014. Misstänker att det hjälper föga och att ovanstående kompiskultur mer och mer kommer att breda ut sig.

Vapaavuori saknar nog sin ministerbil, misstänker jag.

Men yo, Janne! Du kan ju alltid ringa Lindgren 🙂

Vem är Esther?

Publicerad: 11/10 19:10

Det var en varm men regnig septembermånad. Man märkte knappt värmen på grund av allt regn. En åsnebrygga till regnet. Det har alltså regnat mycket.

Det i sig är inte det intressanta utan sättet som det allmänt uttrycks på, i synnerhet då det regnar mycket. Då säger folk (på finska): Tuli vettä kun Estherin perseestä.

Nu undrar jag varifrån det uttrycket kommer? Hur associerar man regn med Esthers röv? Och vem i fasiken är Esther? Varför bär hon skulden? Om vi ska vara nogräknade så brukar det väl inte regna (läs vatten) ur folks ändor? Eller är det bara jag som är konstig? Men även om så skulle vara fallet, så varför just Esther? Vad har hon gjort för att förtjäna detta? Många frågor, få svar. Inga alls för att vara exakt.

Samtidigt kan man ju föra detta viktiga resonemang lite vidare. Varför används ett dylikt uttryck bara om regn? Vi har ju en hel del annat här i landet. Tänk om man skulle säga att nu blåser det igen som från Hugos armhåla. Eller nu är det hett som i Patriks öra. Eller nu snöar det som från Lindas mage. Eller nu är det mulet som i Jespers hårbotten.

Det kom som en blixt från klar himmel. Jag antar att det med det menas klar himmel, alltså blå molnfri himmel. Knappast förnamn: Klar, efternamn: Himmel. Alltså inte personen Klar Himmel utan himlen himmel. Nåja, det där blev kanske lite råddigt, men det gör väl inte så mycket. Resten av resonemanget är ju kristallklart. Klart som kristall. Att le som Nådendahls sol. Skiner den på något sätt skarpare där? Jag har varit i Nådendahl då solen sken. Inte märkte jag någon skillnad.

Överlag är ju dessa förtydliganden intressanta. För att understryka att det var helt jävla superklart, använder man bilden kristall. Eller för att understryka hur jävlafuckingförvånad man blev, så kom det som en blixt från klar himmel. Men en blixt är väl inte mindre effektiv om den kommer från ett åskmoln typ?

Så hur skulle folk tolka det om jag för att understryka hur överraskad jag blev säger att det kom som en blixt från mulen himmel? Sku folk tolka det som att då kan jag ju inte ha blivit särsklt förvånad?

Hett som i helvetet. Nå där har väl ingen varit som är i livet. Men är motsatsen då att det är kallt som i himlen? För det är det ju. Ju högre upp vi kommer desto kallare är det. Har de troende tänkt på det? Att man måste ha dunjackor och långkalsonger om man vill till himlen sen när det är dags. Nånting att fundera på kanske. Eller också inte.

Var någonstans är vi nu?

RSSVar någonstans är vi nu?

Taxichaufför Lindgren – Alltid på någon sida av Tölöviken.

  • Om bloggaren

    Taxichaufför Lindgren, känd från månadsbilagan Volt, är tillbaka med egen blogg. "Var någonstans är vi nu?" Och det är inte Linkku som frågar.
  • Kalender

    mars 2024
    M T O T F L S
    « jan    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • Etiketter

  • Kategorier