Arkiv för ‘Människor’ kategorin

Stadsdel: Kronohagen

Publicerad: 13/10 04:37

Kronohagen är kanske den stadsdel i Helsingfors som betyder mest för mej. Här finns mitt barndomshem. På Norra Kajen. Jag växte upp med utsikten över Högholmen, Tjärholmen och Skatudden. Parken vid hörnet av Elisabetsgatan och Norra Kajen. Där spelade jag fotboll. Många gånger. I rak östlig riktning från Norra Kajen sträcker sig en väg kantad av bryggor. Den leder ut till Tjärholmen. Där finns en restaurang, en lekpark och en park för hundar. Alltså är den populär för folk som har hundar. Där finns också en liten miniatyr amfiteater. Jag brukade cykla längs grusgångarna som löper runt den lilla holmen. Så hårt jag kunde naturligtvis. Träd på ena sidan och vatten på den andra. Jag brukade låtsas att det var en bil istället för cykel och att vägen var en serpentinväg med stup på ena sidan. Från Tjärholmen är det kiva att titta på Helsingfors skyline. Man ser bra mot Hagnäshållet eller Havshagen för att vara exakt.

Kronohagen påminner lite om Rödbergen tycker jag. Här finns kvar en hel del små butiker och restauranger. Med undantag för Elisabethsgatan är Kronohagen en väldigt lugn stadsdel. Närheten till centrum på ena sidan och havet på andra sidan gör det attraktivt. Dessutom är husen snygga. Gamla stenhus som är i förhållandevis bra skick. Inte heller här är det väl särskilt billigt att bo. Gatorna är smala, backarna är höga, trafiken gles. Med undantag för Norra Kajen naturligtvis som ju efter att den breddades för flera år sen (innan dess också) varit en av de mest trafikerade lederna i stan. Som taxichaufför använder jag mej mycket av den rutten. Plus att om man kör från Espen, längs Norra Kajen och till Sörnäs strandväg så  tycker jag att det är en av Helsingfors vackraste rutter att köra längs.

Hela atmosfären i Kronohagen är väldigt tilltalande. Lugnet mitt i stan. Stadsdelen som ligger ett stenkast från centrum men som ändå har en så egen atmösfär. Som barn gick jag ofta hem från dagis. Inte ensam, men i alla fall. När jag gick i lågstadiet cyklade jag till och från skolan på Topeliusgatan i Tölö.

Men jag har också minnen från buss nr 18. Den tog mej till och från Tölö. Ändhållplatsen fanns på Norra Kajen. Den närmaste hållplatsen för mej var den följande. Ofta när jag kom hem orkade jag inte stiga ut på ändhållplatsen utan föredrog att sitta och vänta i bussen i typ 5-10 minuter bara för att det från följande hållplats var cirka 50 meter kortare väg till vår dörr än det var från ändhållplatsen. Men de gånger jag steg ut gjorde jag det med fart. Det var ju ofta flera som skulle ut på ändhållplatsen så mitt mål var alltid att promenera snabbast iväg av alla. Ingen fick hinna fram till min dörr före mej. Ifall nån gick åt det hållet alltså. I min fantasi delade jag ut ett hundramarks pris åt mej själv om jag kom först fram. Jag förlorade inte en gång. Eller så har jag selektivt minne.

Vem är Esther?

Publicerad: 11/10 19:10

Det var en varm men regnig septembermånad. Man märkte knappt värmen på grund av allt regn. En åsnebrygga till regnet. Det har alltså regnat mycket.

Det i sig är inte det intressanta utan sättet som det allmänt uttrycks på, i synnerhet då det regnar mycket. Då säger folk (på finska): Tuli vettä kun Estherin perseestä.

Nu undrar jag varifrån det uttrycket kommer? Hur associerar man regn med Esthers röv? Och vem i fasiken är Esther? Varför bär hon skulden? Om vi ska vara nogräknade så brukar det väl inte regna (läs vatten) ur folks ändor? Eller är det bara jag som är konstig? Men även om så skulle vara fallet, så varför just Esther? Vad har hon gjort för att förtjäna detta? Många frågor, få svar. Inga alls för att vara exakt.

Samtidigt kan man ju föra detta viktiga resonemang lite vidare. Varför används ett dylikt uttryck bara om regn? Vi har ju en hel del annat här i landet. Tänk om man skulle säga att nu blåser det igen som från Hugos armhåla. Eller nu är det hett som i Patriks öra. Eller nu snöar det som från Lindas mage. Eller nu är det mulet som i Jespers hårbotten.

Det kom som en blixt från klar himmel. Jag antar att det med det menas klar himmel, alltså blå molnfri himmel. Knappast förnamn: Klar, efternamn: Himmel. Alltså inte personen Klar Himmel utan himlen himmel. Nåja, det där blev kanske lite råddigt, men det gör väl inte så mycket. Resten av resonemanget är ju kristallklart. Klart som kristall. Att le som Nådendahls sol. Skiner den på något sätt skarpare där? Jag har varit i Nådendahl då solen sken. Inte märkte jag någon skillnad.

Överlag är ju dessa förtydliganden intressanta. För att understryka att det var helt jävla superklart, använder man bilden kristall. Eller för att understryka hur jävlafuckingförvånad man blev, så kom det som en blixt från klar himmel. Men en blixt är väl inte mindre effektiv om den kommer från ett åskmoln typ?

Så hur skulle folk tolka det om jag för att understryka hur överraskad jag blev säger att det kom som en blixt från mulen himmel? Sku folk tolka det som att då kan jag ju inte ha blivit särsklt förvånad?

Hett som i helvetet. Nå där har väl ingen varit som är i livet. Men är motsatsen då att det är kallt som i himlen? För det är det ju. Ju högre upp vi kommer desto kallare är det. Har de troende tänkt på det? Att man måste ha dunjackor och långkalsonger om man vill till himlen sen när det är dags. Nånting att fundera på kanske. Eller också inte.

Stadsdel: Rödbergen

Publicerad: 06/10 05:15

Rödbergen, Ulrikasborg, Eira (och Brunnsparken) …

Ingen av dessa tre stadsdelar kan skryta med att vara särskilt stor. Samtliga tre sträcker sig egentligen bara några kvarter. Jag är inte helt säker på gränserna så ni som bor där ska inte ta illa upp när jag påstår att Rödbergen är området mellan Stora Roban och Fabriksgatan, Ulrikasborg är nu ungefär bara Kaptensgatan och lite till och Eira den lilla kullen med ambassaderna och de stora stenhusen där de rika bor. De här områdena har det gemensamt med Drumsö att invånarna älskar sina Rödberg eller Eira. Även närheten till havet är gemensam. Jag förstår nog att folk gillar att bo här. I Ulrikasborg, främst på Villagatan men också Havsgatan finns det otroligt vackra gamla stenhus. Fasaderna har obestämda buktningar eller vad det nu kallas och de är målade i ljusa, men varierande smakfulla färger. I Ulrikasborg hittar man också en del fula hus, som till exempel höghuset på Kaptensgatan invid Kaptensparken. Jag bodde där faktiskt, i min ungdom, som underhyresgäst ett par månader. Den äldre kvinnan som ägde lägenheten var för det mesta på sitt lande, i Bromarv, om jag minns rätt. Men när hon var hemma hade hon fest dygnet runt. En morgon när jag vaknade stod det en naken man i tamburen. Då fick jag nog och flyttade.

I Rödbergen finns en hel del trevliga små butiker, caféer och restauranger. Tar man sig tid att till exempel promenera längs Fredriksgatan, Fredan alltså, så kan man underhålla sig med att fönstershoppa. Den typen av små butiker finns inte på så många ställen mera.

Jag hoppar snabbt tillbaka till Ulrikasborg. På Fabriksgatan finns en fiskbutik som heter Kaivopuiston Kala (om jag minns rätt). Har aldrig varit där inne, men tycker att det är ett typexempel på miljön. En fiskbutik. Var hittar man sådana? Varför den heter Kaivpuiston Kala kan man ju sedan fråga sig. De här stadsdelarna innehåller vissa gamla institutioner såsom Sea Horse på Kaptensgatan, Eira sjukhus och för att inte tala om Bergmansgatans Alko. Nog måste ju södra Helsingforsare också få doka. Dessutom har KOM Teatern sitt säte här. Så faktiskt, i södra Helsingfors finns allt.

I det sydöstra hörnet av dessa kvarter hittar man Brunnsparken. Parken men också ambassaderna och de dyra lägenheterna. Östra Allén som sträcker sig igenom Brunnsparken (alltså inte parken) är ju helt klart förknippat med åsikten, tanken (fördomen?) att där bor bara rika.  Jag ids inte definiera rika, men någon brödkö har jag i alla fall inte sett på Östra Allén och den lär inte dyka upp där i första taget heller.

Gropen vinner över kelli

Publicerad: 04/10 09:10

Alla som har vuxit upp på sjuttiotalet och kanske också åttiotalet vet vad som gällde då: Neppisbilar. Dessa små plastbilar som ser ut som racerbilar gjorde på femtiotalet. Så gör man en bana i sanden med diverse hinder och så neppar man. Det är inte liktydligt med att knäppa. Om man knäpper sin neppis kommer man ingen vart. Inte heller blir det något om man försöker skuffa den med handflatan. Man böjer pekfingret och lägger in tummen framför och så neppar man. Tre neppar. Sen är det nästas tur.

Det finns ett oändligt antal regler beroende på var i Helsingfors man är uppvuxen. Jag neppar enligt Tölöregler. Tölöreglerna är de enda rätta. Alla andra regler är fel. Helt fel. I Tölö får man fortsätta där bilen far ut, om man råkar åka av banan. I östra Helsingfors måste man ta pånytt. Löjligt. I formel ett får de också fortsätta om de åker ut. Inte behöver de åka tillbaka till startstrecket.

Nyligen firade den anrika fotbollsföreningen FC Football Club sin traditionella säsongavslutning. I programmet ingick som vanligt neppis. Denna gång på Drumsö strand. På ett ställe hade banbyggaren placerat en smal plankbit som skulle föreställa bro. Sen sades det att om man föll från bron fick man fortsätta att neppa under bron, men tillbaka för att sedan göra ett nytt försök att ta sig över. Detta brohinder resulterade i en del kalabalik. Då någons neppis föll ner från bron och landade med hjulen i vädret (vilket alltså heter kelli. Då måste man ta tillbaka och neppa pånytt därifrån man nyss neppat) behövde man alltså inte ta tillbaka. Det högljudda beslutet i frågan löd: gropen vinner över kelli. Ett nytt uttryck hade myntats. Ifall någons bil hade fallit från bron och hamnat på sidan (vilket heter halvkelli och då ska man ta tillbaka hälften av sträckan) hade det väl hetat att gropen vinner över halvkelli. Bron visade sig vara så svår att komma över att hälften av neppisarna inte klarade det. En herreman blev så frustrerad att han trampade sönder bron. En annan slängde sin neppis i havet i hopp om att den skulle flyta iland i Tallinn.

Som socker på toppen eller vad det nu heter har vi ju ännu det här med att trimma eller inte trimma sina bilar. I Tölö klippte vi i dom. Vi bytte ut däcken mot större och vissa fall lade man in ännu ett femte hjul. Fast jag har ännu aldrig sett en vinnarbil med fem hjul. Men i andra suspekta delar av stan klippte man inte i dem. Även i vårat race var det hälften av killarna som kom med oklippta bilar. Att en sån bil dessutom vann gör ju inte saken direkt bättre. En hjälte hade dessutom tvinnat in sin bil i ståltråd. Inte heller det hjälpte.

Som helhet är det dock kanske en aning oroväckande att små plastbilar kan väcka så stora känslor hos en grupp fyrtioåriga fullvuxna… förlåt ”fullvuxna” män. Därför håller vi oss i dag till öde sandstränder och inte lekparker där det finns barn och föräldrar som inte skulle vara helt överens med oss om vårt goda exempel.

Stadsdel: Gräsviken

Publicerad: 29/09 06:13

Gräsviken är nuförtiden en totalt tudelad stadsdel. De flesta tänker säkert på Gräsviken som området kring kanalen, vid metron. Nya höghus med snygga inglasade balkonger. Höga glashus som inrymmer bland annat Nokias research. Och firman med maratonnamnet: PricewaterhouseCoopers. Och många andra.

Men gamla Gräsviken sträcker ju sig ända till Kampen. Gräsviksgatan börjar ju faktiskt vid hörnet av Lappviksgatan och Albertsgatan. Exakt var gränsen går vet jag inte, men jag antar att det kunde vara någonstans vid Abrahamsgatan som ju löper från Bulevarden till Gräsviksgatan. Men vart kvarteren kring Eriksgatan, Kalevagatan och Lönnrotsgatan mellan Albertsgatan och Abrahamsgatan hör, har jag ingen aning om. Man kan kalla det centrum. Någon kanske tycker att det är Kampen. Nä, det är det nog inte. Gräsviken då? Eventuellt.

Min farmor bodde i gamla Gräsviken länge. När jag var typ 18 jobbade jag en sommar som postiljon på Gräsvikens postkontor. Då fick jag dela post åt min farmor. Det var helt okej att sluta sin arbetsdag vid elva tiden. Men inte så okej och stiga upp klockan sex. Dessutom var det här på sommaren då folk gjorde adressförändringar. Man ville ju ha posten till landet. Jag var inte så noga med det där. Minns speciellt en äldre dam som ringde och klaga när jag hade slängt in hennes post i flera veckor utan att märka att hon hade gjort adressförändring. Men underhållsvärdet på Gräsvikens postkontor var högt. Där fanns flera otroliga typer. En lång kraftig kille, Salonen. Och så en liten skallig man, Tikkanen. Varje dag stod Salonen och Tikkanen och sorterade post bredvid varandra. Varje dag käbblade de så att alla hörde. De gillade ju varandra. Tikkanen retade Salonen för att han var stor och hårig och då hade Salonen sitt standardsvar åt den skalliga Tikkanen: ”Hej, Tikkanen, akta så att inte håret faller ner i ögonen.”

Det var för övrigt ingen som använde förnamnen där. Alla tilltalades med tillnamnet. Därav Salonen och Tikkanen. Hur kul som helst.

Gamla Gräsviken tar slut vid Sandvikstorget. Vart Sandvikstorget hör är jag inte heller säker på, för mej veterligen finns inte någon sådan stadsdel som Sandviken. På södra sidan om nya Gräsviken växer den nya stadsdelen, Busholmen fram. Misstänker att den arkitektoniskt kommer att påminna om Gräsviken. Glashus och glasbalkonger. Passar mej, Jag gillar 2000-talets arkitektur. Det finns en viss metropol-anda över den. Gräsvikskanalen gör mycket till för att göra den delen trivsammare. Faktiskt så skulle jag kunna bo där. Men minussidan är att de flesta balkongerna är mot norr.

Jaroslavl

Publicerad: 27/09 04:56

Flygolyckan som tog med sig hela Lokomotiv Jaroslavls ishockeylag skakade världen för en liten tid sedan. Det kändes nära inpå. Först och främst har där ju spelat en del finska spelare plus att de haft finska tränare. Men också för att det inte ligger så långt borta. Sen kändes hela olyckan jävligt onödig eftersom det tydligen inte bara berodde på att planet inte var i skick utan också på att piloten gjorde något fel eller hade glömt något. Det som också gjorde att åtminstone jag läste allt jag kom över och satt och funderade på saker och ting, berodde på att man sett flera av spelarna spela. Antingen i verkligheten eller i TV. Men framförallt på TV. De var inte bara namn, utan ansikten också. Såsom Slovakiens Pavol Demitra eller Sveriges Stefan Liv.

Jag har tidigare skrivit om Facebook och folks reaktioner på sådant som händer i världen. När någon sympatiserade med Jaroslavl och beklagade sig, kom det genast en kommentar av någon cyniker i stil med att: ”vad sörjer du för det där när det dör hundratals människor i Pakistan (eller Afghanistan) varje dag.” Typen ifråga fick genast dåligt samvete och skrev att cynikern hade rätt. Alla tragedier ska betrakas lika och man ska sörja och beklaga sig lika mycket eller lika litet. Bullshit säger jag.

Det är väl självklart att man reagerar starkare ju närmare en själv det händer. Inte har vi här i Finland något förhållningssätt till Pakistan, Afghanistan och andra länder där omkring? Åtminstone jag själv har för länge sedan slutat lyssna då nyheterna talar om att någon bomb har dödat några stycken i ett arabland. Nu är det visst jag som är cynikern? Må så vara. Men det beror ju på att de har krigat där nere så länge som jag har funnits. Det blir liksom inflation i det hela. Men det är ju inte varje dag det kommer ner ett flygplan fullt med hockeyspelare som man sett på TV.

På tal om teve. 9/11 sändes i direktsändning. Det har inverkat på oss alla. Vi har alla minnesbilder av var vi var då det hände och framförallt när WTC tornen rasar. Det gör ju att man skakas om betydligt mer än om en knarkliga har fått sätta livet till i Colombia. Och nu senast Breivik och Utöya. Det skakades vi av eftersom det var i vårt grannland. Precis som Jaroslavl. Men vi har kanske en större mental gemenskap med norrmännen än med ryssarna.

För att inte tala om när vi tar ett steg närmare. In i vårt eget land. Skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. Unga människor dör. Det har alla de här tragedierna gemensamt. Det skakar om mest. Eller bomben i Myyrmanni eller skjutningen i Sello. Man kunde ju själv har varit där. Nu är vi redan nära.

Jag påstår att ju närmare geografiskt en tragedi händer och ju bättre TV-bilder vi har tillhanda, desto mer känslor väcker det. Därför tycker jag det är helt okej att skakas mera av det som händer närmare. Det är normalt. Så funkar vi.

R.I.P Jaroslavl.

Stadsdel: Drumsö

Publicerad: 22/09 06:06

Jag påbörjar nu en serie som behandlar Helsingfors alla stadsdelar. Detta för att den här bloggen ursprungligen var meningen att vara Helsingforsförankrad på ett sätt eller annat. Som alla som läst min blogg vet har jag under det gågna året gjort utflykter långt utanför Helsingfors. Back to basics så att säga.

Det ni kommer att få läsa om är mina subjektiva åsikter och analyser. Jag rekommenderar att ni inte blandar ihop dem med fakta. Vissa fakta förekommer säkert. Efter 40 år i den här stan vet jag ju ändå någonting. Med säkerhet.

Vissa stadsdelar behandlar jag enskilt, andra får trängas om utrymmet tillsammans med grannen. Det är till och med möjligt att någon stadsdel medvetet eller omedvetet faller bort helt. Om ni råkar bo just där hoppas jag att ni inte tar det personligt. Fast det är också helt okej ifall ni gör det.

Då kör vi. Håll i hatten.

Vattentornet. En av de mer intressanta fastigheterna på Drumsö.

Jag inleder min serie med stadsdelen i väster, Drumsö. Som vi vet är det en ö. Antagligen är det det som gör Drumsö så populärt. Där bor cirka 20 000 Helsingforsare och de flesta av dem väldigt nöjda. Jag har själv också flera vänner och bekanta som bor där. Själv skulle jag inte vilja bo på Drumsö. Duger inte havet åt dej då? kanske någon undrar. Visst, havet är jess. Men bara för havets skull ids jag inte flytta dit. Dessutom är priserna höga. Stora delar av Drumsö tycker jag är tråkiga. Dock har ju ön flera ansikten. Vi har det som i tiderna kallades för industriområdet. Där finns väl inte mycket till industri, men i alla fall. På det området har det vuxit upp en massa nya höghus, alla svindyra så vitt jag förstår. Blandat med gamla typ 70 tals höghus som för tankarna till någon obestämd Vanda förort. Så har vi områden kring Drumsövägen som löper genom hela ön i öst-västlig riktning. Mitt på kullen, där metrostationen nu byggs, finns ett gammaldags köpcentrum som inte skiljer sig från liknande i t.ex Rönnbacka eller Degerö. Jo, det är lite mindre. Wow, där sku man ju bo. Nära Drumsövägens ostare. Snärtigt. Nej, tack. De trevligaste områdena på Drumsö är utan tvekan Storsvängen och Enåsen. Eller rättare sagt, alla de där smågatorna som leder ner från Storsvängen mot havet. Och stranden förstås. Stranden är fin. Enåsen, med Pyrkkäs legendariska sportplan precis vid Västerleden. Enåsen är lugn, där kan man faktiskt njuta av havets närhet. Om man har pengar.

Dessutom har Enåsens R-kiosk en speciell plats i mitt minne. Den var i tiderna det enda stället som sålde cigarretter åt mej och mina kompisar när vi var under 16. Därför tillbringade jag mycket tid på Enåsen under högstadietiden.

Jag har rört mej massor på Drumsö. Som barn hade jag många kompisar som bodde där. Så när jag för redan ganska många år sen började köra taxi var jag av den åsikten att jag kan namnet på samtliga gator som finns på Drumsö. Så småningom visade det sig att jag inte ens kunde hälften. Men nu då, nu kan jag väl redan alla gator där? Noup. Fortfarande händer det att jag får knäppa fram navigatorn och kolla på kartan.

Visst förstår jag ju att folk gillar Drumsö. Där är väl rätt lugnt, där är grönt, all form av service finns där och i synnerhet om något år när metron går dit, så underlättar det ju för många.

Men som f.d. handbollsspelare förknippar jag också Drumsö med Dicken. I en svag stund av mitt liv som varade ett par år representerade jag Dicken. Jag gillar inte Dicken för föreningen representerar finlandssvenskheten på ett sätt som känns främmande för mej. Alltså gillar jag inte Drumsö. Men för att nu på något sätt knyta ihop det här i högsta grad lösa resonemanget, så nöjer jag mej med att konstatera att det nog finns flera värre stadsdelar i den här stan och att Drumsö nog har sina sidor. De är bara inte för mej.

Vimpan päälle

Publicerad: 13/09 13:52

Här får ni en taxihistoria.

Jag satt och slöade vid Hagnäs torgs stolpe när bakdörren öppnades och en man av obestämbar ålder visade sig. Han var slarvigt klädd i verrare. Det var på gränsen att jag släppte in honom för han verkade inte vara i något vidare skick. Men han artikulerade i alla fall förståeligt. Till Munksnäs skulle han. Jag kollade honom i backspegeln.

”Hördu, ser jag fel eller har du blod på hakan?”

Ett långt rött streck sträckte sig från munnen ner längs hakan mot halsen.

”Nej, det är helt rätt. Det är blod.” Han lät konstigt munter.

”Har du fått på käften?”

”Nej, nej. Absolut inte något sådant. Det var så att jag petade mej i näsan, vet du. Riktigt vimpan päälle. Så började det blöda något förskräckligt vet du. Det blödde riktigt vimpan päälle. Dessutom hade jag inte något papper så det blödde säkert tio minuter.”

Jag fick svårt att hålla mej för skratt. Men jag hittade ett papper och räckte honom det. Han torkade sig tacksamt om hakan.

För säkerhets skull berättade han en gång till om näsblodet. Det slog mej att han inte alls tycktes tycka att det var pinsamt. Jag har svårt att tänka mej att folk i allmänhet glatt skulle berätta att de har petat sig i näsan så vimpan päälle att det blöder i tio minuter. I allmänhet släpper vi ju inte in folk i taxin som blöder. Men eftersom han inte hade fått på käften utan bara supit och petat sig i näsan vimpan päälle så var han ju en riktigt underhållande kund.

Så berättade han att han var från Lappland och att hans mamma ägde tre lägenheter i Munksnäs. Han betraktades allmänt som släktens svarta får men skyndade sig att tillägga att han minsann inte drack upp någon annans pengar. Så kom det fram att killen inte ens var fyrtio. Men allt supande hade nog gjort att han såg äldre ut. Han berättade att han supit i två dagar. Riktigt vimpan päälle. Nu skulle det minsann smaka med lite sömn.

Vi kom fram utan missöden och han betalade. Nöjd steg han ut och sa att nu skall det sovas. Riktigt vimpan päälle.

Hotellinfarter

Publicerad: 05/09 06:25

Ute i vida världen brukar ju lyxhotellen ha stora fina infarter där det finns plats att köra in. Det finns plats för turistgrupper att lämna sina bussar där, taxina ryms och hämta och lämna folk. Förutom att det är praktiskt så är det ju snyggt också. Innan jag fortsätter så påpekar jag att jag vet att det finns en massa fina hotell utan infart och rondell.

I Helsingfors är de med snygg och rymlig infart väldigt få till antalet i förhållande till hur många minst fyrstjärniga hotell som finns i den här stan. Crown Plaza har den bästa. Där ryms man. Scandic Continental har också en infart som går runt, men den är smal och precis framför hotellet ryms inte mer än tre fyra bilar alternativt en buss. Scandic Simonkenttä har också en liten rundel eller va de nu heter. Men den är trång. Två bilar i bredd blir svårt. För att inte tala om att staden beslöt sig för att bygga en spårvagnshållplats precis utanför hotellet. Det resulterade i att det blev tajt att svänga in och ut från hotellet. Om så mycket som en enda buss bestämmer sig för att stanna där är kaoset färdigt. Än en gång visade trafikplaneringstyperna att de är inkompetenta idioter.

Men Kämp då. Som ska uttalas Kemp. Så säger Mamma. Det har blivit valt till ett av världens 100 bästa hotell. Det fanns visst bara sju hotell i hela europa som platsade på den listan. Ingen infart här inte. Man måste svänga in på Glogatan som är gågata. Så ska man ännu svänga taxin mitt bland alla fotgängare som förstås struntar i att vi taxichaufförer har det så svårt utanför Kämp. Ett av världens 100 bästa hotell och ingen plats överhuvudtaget att manövrera en bil utanför. För att inte snacka om bussar. Holiday Inn City West i Gräsviken har också en liten tassig rundel som man kör runt framför ingången.  Bästa infarten hittar man överraskande nog i Nordsjö vid konferenshotellet där (minns inte vad det heter).

I de flesta fall ska man alltså stanna på gatan utanför. Då kan man ge sig fan på att någon parkerat där. Svåraste stället är Hotell Presidentti. Där finns för all del en egen fil för bilar och bussar som ska till hotellet. Men där är också en taxistolpe. Så gott som alltid står det bilar parkerade utanför hotellet och det är inte en eller två gånger jag varit i taxistolpen och sett hur en buss kommit och dubbelparkerat. Om jag då får en kund måste jag backa ut. Men om jag har en taxi bakom mej då?

Hållplatser och lite till

Publicerad: 01/09 15:21

Jag har ingen aning om hur många buss- och spårvagnshållplatser det finns i stan. Men så mycket vet jag att de i stort sett har hållit sitt utseende under de senaste 40 åren. Ja, de har bytts ut och ersatts av modernare. På en del hållplatser finns det till och med digitala tavlor som visar när nästa buss kommer. Samma med spårvagnshållplatserna. Men de är fortfarande gröna. Spårvagnarna likaså. Bussarna är blåa, men det har de väl alltid varit. Men på många hållplatser är skylten uppe på taket likadan som tidigare. Linjernas nummer och ändhållplats är utmärkta på en vit skylt som skruvats fast i hållplatsskylten. De går ganska lätt att bända loss. Jag vet, för jag har prövat.

När jag under gymnasietiden tillbringade fredagskvällarna och nätterna på fester runt om i stan avslutades natten oftast med att man tog sista bussen in till stan. De flesta av oss hade ändå någon form av hemkomsttider. Eller så hade vi blivit utslängda. På den tiden var det ju svårt att hålla fest för kompisarna eftesom man ofta fick en massa stulet alternativt söndrat i sin lägenhet. Oftast berodde det på kompisarnas kompisars kompisar, som dykt upp oinbjudna. Men, när man då stod och väntade på bussen med ett stort gäng kom det sig att vi (minns inte exakt vem) klättrade upp och bände loss skylten från skylten så att säga. När bussen kom tråma man in skylten innanför jackan och väl hemma så lade jag stolt upp den på bokhyllan i mitt rum. Detta igen brukade resultera i att mor min följande dag torrt konstaterade: ”Jag ser att du har åkt buss igen.”

Om jag inte minns fel så hade jag fem sex stycken busshållplatsskyltar i min bokhylla. Undrar förresten varför jag inte har dom kvar längre?

Det enda man väl kan klaga på i dagsläget är att bussarna inte nödvändigtvis kommer när de ska. Finns väl för få förare. Precis som i taxibranschen. För att inte tala om konduktörsbristen på VR. Men det tar vi inte nu.

Från en sak till annan. Minns ni när spårvagnarna bara hade en vagn och det längst bak fanns en upphöjd plats med en disk av något slag. En slags liten koppi. Där satt det alltid en tjock tant som tog betalt. Såna finns inte mera. Förutom i lokala bussarna i Jekaterinburg i Ryssland. Men det har jag redan berättat.

Var någonstans är vi nu?

RSSVar någonstans är vi nu?

Taxichaufför Lindgren – Alltid på någon sida av Tölöviken.

  • Om bloggaren

    Taxichaufför Lindgren, känd från månadsbilagan Volt, är tillbaka med egen blogg. "Var någonstans är vi nu?" Och det är inte Linkku som frågar.
  • Kalender

    mars 2024
    M T O T F L S
    « jan    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • Etiketter

  • Kategorier