Arkiv för ‘Miljö’ kategorin

Jaroslavl

Publicerad: 27/09 04:56

Flygolyckan som tog med sig hela Lokomotiv Jaroslavls ishockeylag skakade världen för en liten tid sedan. Det kändes nära inpå. Först och främst har där ju spelat en del finska spelare plus att de haft finska tränare. Men också för att det inte ligger så långt borta. Sen kändes hela olyckan jävligt onödig eftersom det tydligen inte bara berodde på att planet inte var i skick utan också på att piloten gjorde något fel eller hade glömt något. Det som också gjorde att åtminstone jag läste allt jag kom över och satt och funderade på saker och ting, berodde på att man sett flera av spelarna spela. Antingen i verkligheten eller i TV. Men framförallt på TV. De var inte bara namn, utan ansikten också. Såsom Slovakiens Pavol Demitra eller Sveriges Stefan Liv.

Jag har tidigare skrivit om Facebook och folks reaktioner på sådant som händer i världen. När någon sympatiserade med Jaroslavl och beklagade sig, kom det genast en kommentar av någon cyniker i stil med att: ”vad sörjer du för det där när det dör hundratals människor i Pakistan (eller Afghanistan) varje dag.” Typen ifråga fick genast dåligt samvete och skrev att cynikern hade rätt. Alla tragedier ska betrakas lika och man ska sörja och beklaga sig lika mycket eller lika litet. Bullshit säger jag.

Det är väl självklart att man reagerar starkare ju närmare en själv det händer. Inte har vi här i Finland något förhållningssätt till Pakistan, Afghanistan och andra länder där omkring? Åtminstone jag själv har för länge sedan slutat lyssna då nyheterna talar om att någon bomb har dödat några stycken i ett arabland. Nu är det visst jag som är cynikern? Må så vara. Men det beror ju på att de har krigat där nere så länge som jag har funnits. Det blir liksom inflation i det hela. Men det är ju inte varje dag det kommer ner ett flygplan fullt med hockeyspelare som man sett på TV.

På tal om teve. 9/11 sändes i direktsändning. Det har inverkat på oss alla. Vi har alla minnesbilder av var vi var då det hände och framförallt när WTC tornen rasar. Det gör ju att man skakas om betydligt mer än om en knarkliga har fått sätta livet till i Colombia. Och nu senast Breivik och Utöya. Det skakades vi av eftersom det var i vårt grannland. Precis som Jaroslavl. Men vi har kanske en större mental gemenskap med norrmännen än med ryssarna.

För att inte tala om när vi tar ett steg närmare. In i vårt eget land. Skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. Unga människor dör. Det har alla de här tragedierna gemensamt. Det skakar om mest. Eller bomben i Myyrmanni eller skjutningen i Sello. Man kunde ju själv har varit där. Nu är vi redan nära.

Jag påstår att ju närmare geografiskt en tragedi händer och ju bättre TV-bilder vi har tillhanda, desto mer känslor väcker det. Därför tycker jag det är helt okej att skakas mera av det som händer närmare. Det är normalt. Så funkar vi.

R.I.P Jaroslavl.

Stadsdel: Drumsö

Publicerad: 22/09 06:06

Jag påbörjar nu en serie som behandlar Helsingfors alla stadsdelar. Detta för att den här bloggen ursprungligen var meningen att vara Helsingforsförankrad på ett sätt eller annat. Som alla som läst min blogg vet har jag under det gågna året gjort utflykter långt utanför Helsingfors. Back to basics så att säga.

Det ni kommer att få läsa om är mina subjektiva åsikter och analyser. Jag rekommenderar att ni inte blandar ihop dem med fakta. Vissa fakta förekommer säkert. Efter 40 år i den här stan vet jag ju ändå någonting. Med säkerhet.

Vissa stadsdelar behandlar jag enskilt, andra får trängas om utrymmet tillsammans med grannen. Det är till och med möjligt att någon stadsdel medvetet eller omedvetet faller bort helt. Om ni råkar bo just där hoppas jag att ni inte tar det personligt. Fast det är också helt okej ifall ni gör det.

Då kör vi. Håll i hatten.

Vattentornet. En av de mer intressanta fastigheterna på Drumsö.

Jag inleder min serie med stadsdelen i väster, Drumsö. Som vi vet är det en ö. Antagligen är det det som gör Drumsö så populärt. Där bor cirka 20 000 Helsingforsare och de flesta av dem väldigt nöjda. Jag har själv också flera vänner och bekanta som bor där. Själv skulle jag inte vilja bo på Drumsö. Duger inte havet åt dej då? kanske någon undrar. Visst, havet är jess. Men bara för havets skull ids jag inte flytta dit. Dessutom är priserna höga. Stora delar av Drumsö tycker jag är tråkiga. Dock har ju ön flera ansikten. Vi har det som i tiderna kallades för industriområdet. Där finns väl inte mycket till industri, men i alla fall. På det området har det vuxit upp en massa nya höghus, alla svindyra så vitt jag förstår. Blandat med gamla typ 70 tals höghus som för tankarna till någon obestämd Vanda förort. Så har vi områden kring Drumsövägen som löper genom hela ön i öst-västlig riktning. Mitt på kullen, där metrostationen nu byggs, finns ett gammaldags köpcentrum som inte skiljer sig från liknande i t.ex Rönnbacka eller Degerö. Jo, det är lite mindre. Wow, där sku man ju bo. Nära Drumsövägens ostare. Snärtigt. Nej, tack. De trevligaste områdena på Drumsö är utan tvekan Storsvängen och Enåsen. Eller rättare sagt, alla de där smågatorna som leder ner från Storsvängen mot havet. Och stranden förstås. Stranden är fin. Enåsen, med Pyrkkäs legendariska sportplan precis vid Västerleden. Enåsen är lugn, där kan man faktiskt njuta av havets närhet. Om man har pengar.

Dessutom har Enåsens R-kiosk en speciell plats i mitt minne. Den var i tiderna det enda stället som sålde cigarretter åt mej och mina kompisar när vi var under 16. Därför tillbringade jag mycket tid på Enåsen under högstadietiden.

Jag har rört mej massor på Drumsö. Som barn hade jag många kompisar som bodde där. Så när jag för redan ganska många år sen började köra taxi var jag av den åsikten att jag kan namnet på samtliga gator som finns på Drumsö. Så småningom visade det sig att jag inte ens kunde hälften. Men nu då, nu kan jag väl redan alla gator där? Noup. Fortfarande händer det att jag får knäppa fram navigatorn och kolla på kartan.

Visst förstår jag ju att folk gillar Drumsö. Där är väl rätt lugnt, där är grönt, all form av service finns där och i synnerhet om något år när metron går dit, så underlättar det ju för många.

Men som f.d. handbollsspelare förknippar jag också Drumsö med Dicken. I en svag stund av mitt liv som varade ett par år representerade jag Dicken. Jag gillar inte Dicken för föreningen representerar finlandssvenskheten på ett sätt som känns främmande för mej. Alltså gillar jag inte Drumsö. Men för att nu på något sätt knyta ihop det här i högsta grad lösa resonemanget, så nöjer jag mej med att konstatera att det nog finns flera värre stadsdelar i den här stan och att Drumsö nog har sina sidor. De är bara inte för mej.

Vimpan päälle

Publicerad: 13/09 13:52

Här får ni en taxihistoria.

Jag satt och slöade vid Hagnäs torgs stolpe när bakdörren öppnades och en man av obestämbar ålder visade sig. Han var slarvigt klädd i verrare. Det var på gränsen att jag släppte in honom för han verkade inte vara i något vidare skick. Men han artikulerade i alla fall förståeligt. Till Munksnäs skulle han. Jag kollade honom i backspegeln.

”Hördu, ser jag fel eller har du blod på hakan?”

Ett långt rött streck sträckte sig från munnen ner längs hakan mot halsen.

”Nej, det är helt rätt. Det är blod.” Han lät konstigt munter.

”Har du fått på käften?”

”Nej, nej. Absolut inte något sådant. Det var så att jag petade mej i näsan, vet du. Riktigt vimpan päälle. Så började det blöda något förskräckligt vet du. Det blödde riktigt vimpan päälle. Dessutom hade jag inte något papper så det blödde säkert tio minuter.”

Jag fick svårt att hålla mej för skratt. Men jag hittade ett papper och räckte honom det. Han torkade sig tacksamt om hakan.

För säkerhets skull berättade han en gång till om näsblodet. Det slog mej att han inte alls tycktes tycka att det var pinsamt. Jag har svårt att tänka mej att folk i allmänhet glatt skulle berätta att de har petat sig i näsan så vimpan päälle att det blöder i tio minuter. I allmänhet släpper vi ju inte in folk i taxin som blöder. Men eftersom han inte hade fått på käften utan bara supit och petat sig i näsan vimpan päälle så var han ju en riktigt underhållande kund.

Så berättade han att han var från Lappland och att hans mamma ägde tre lägenheter i Munksnäs. Han betraktades allmänt som släktens svarta får men skyndade sig att tillägga att han minsann inte drack upp någon annans pengar. Så kom det fram att killen inte ens var fyrtio. Men allt supande hade nog gjort att han såg äldre ut. Han berättade att han supit i två dagar. Riktigt vimpan päälle. Nu skulle det minsann smaka med lite sömn.

Vi kom fram utan missöden och han betalade. Nöjd steg han ut och sa att nu skall det sovas. Riktigt vimpan päälle.

Hotellinfarter

Publicerad: 05/09 06:25

Ute i vida världen brukar ju lyxhotellen ha stora fina infarter där det finns plats att köra in. Det finns plats för turistgrupper att lämna sina bussar där, taxina ryms och hämta och lämna folk. Förutom att det är praktiskt så är det ju snyggt också. Innan jag fortsätter så påpekar jag att jag vet att det finns en massa fina hotell utan infart och rondell.

I Helsingfors är de med snygg och rymlig infart väldigt få till antalet i förhållande till hur många minst fyrstjärniga hotell som finns i den här stan. Crown Plaza har den bästa. Där ryms man. Scandic Continental har också en infart som går runt, men den är smal och precis framför hotellet ryms inte mer än tre fyra bilar alternativt en buss. Scandic Simonkenttä har också en liten rundel eller va de nu heter. Men den är trång. Två bilar i bredd blir svårt. För att inte tala om att staden beslöt sig för att bygga en spårvagnshållplats precis utanför hotellet. Det resulterade i att det blev tajt att svänga in och ut från hotellet. Om så mycket som en enda buss bestämmer sig för att stanna där är kaoset färdigt. Än en gång visade trafikplaneringstyperna att de är inkompetenta idioter.

Men Kämp då. Som ska uttalas Kemp. Så säger Mamma. Det har blivit valt till ett av världens 100 bästa hotell. Det fanns visst bara sju hotell i hela europa som platsade på den listan. Ingen infart här inte. Man måste svänga in på Glogatan som är gågata. Så ska man ännu svänga taxin mitt bland alla fotgängare som förstås struntar i att vi taxichaufförer har det så svårt utanför Kämp. Ett av världens 100 bästa hotell och ingen plats överhuvudtaget att manövrera en bil utanför. För att inte snacka om bussar. Holiday Inn City West i Gräsviken har också en liten tassig rundel som man kör runt framför ingången.  Bästa infarten hittar man överraskande nog i Nordsjö vid konferenshotellet där (minns inte vad det heter).

I de flesta fall ska man alltså stanna på gatan utanför. Då kan man ge sig fan på att någon parkerat där. Svåraste stället är Hotell Presidentti. Där finns för all del en egen fil för bilar och bussar som ska till hotellet. Men där är också en taxistolpe. Så gott som alltid står det bilar parkerade utanför hotellet och det är inte en eller två gånger jag varit i taxistolpen och sett hur en buss kommit och dubbelparkerat. Om jag då får en kund måste jag backa ut. Men om jag har en taxi bakom mej då?

Hållplatser och lite till

Publicerad: 01/09 15:21

Jag har ingen aning om hur många buss- och spårvagnshållplatser det finns i stan. Men så mycket vet jag att de i stort sett har hållit sitt utseende under de senaste 40 åren. Ja, de har bytts ut och ersatts av modernare. På en del hållplatser finns det till och med digitala tavlor som visar när nästa buss kommer. Samma med spårvagnshållplatserna. Men de är fortfarande gröna. Spårvagnarna likaså. Bussarna är blåa, men det har de väl alltid varit. Men på många hållplatser är skylten uppe på taket likadan som tidigare. Linjernas nummer och ändhållplats är utmärkta på en vit skylt som skruvats fast i hållplatsskylten. De går ganska lätt att bända loss. Jag vet, för jag har prövat.

När jag under gymnasietiden tillbringade fredagskvällarna och nätterna på fester runt om i stan avslutades natten oftast med att man tog sista bussen in till stan. De flesta av oss hade ändå någon form av hemkomsttider. Eller så hade vi blivit utslängda. På den tiden var det ju svårt att hålla fest för kompisarna eftesom man ofta fick en massa stulet alternativt söndrat i sin lägenhet. Oftast berodde det på kompisarnas kompisars kompisar, som dykt upp oinbjudna. Men, när man då stod och väntade på bussen med ett stort gäng kom det sig att vi (minns inte exakt vem) klättrade upp och bände loss skylten från skylten så att säga. När bussen kom tråma man in skylten innanför jackan och väl hemma så lade jag stolt upp den på bokhyllan i mitt rum. Detta igen brukade resultera i att mor min följande dag torrt konstaterade: ”Jag ser att du har åkt buss igen.”

Om jag inte minns fel så hade jag fem sex stycken busshållplatsskyltar i min bokhylla. Undrar förresten varför jag inte har dom kvar längre?

Det enda man väl kan klaga på i dagsläget är att bussarna inte nödvändigtvis kommer när de ska. Finns väl för få förare. Precis som i taxibranschen. För att inte tala om konduktörsbristen på VR. Men det tar vi inte nu.

Från en sak till annan. Minns ni när spårvagnarna bara hade en vagn och det längst bak fanns en upphöjd plats med en disk av något slag. En slags liten koppi. Där satt det alltid en tjock tant som tog betalt. Såna finns inte mera. Förutom i lokala bussarna i Jekaterinburg i Ryssland. Men det har jag redan berättat.

9/11 – 10 år

Publicerad: 29/08 07:20

Jag var i Stockholm när det hände. Jag bodde där då. Satt på ett café tillsammans med ett par kolleger när en av dem fick ett samtal på sin mobil. När han avslutat samtalet sa han: ”Ett flygplan har kraschat i World Trade Center i New York. Hela tornet står i brand.

Vi rusade ut från caféet och småsprang längs Nybrogatan till min lägenhet. Vi hade precis satt oss tillrätta i soffan och sett de hemska bilderna när det andra planet kom flygande. I direktsändning såg vi det andra tornet ta eld. Att sitta och titta i direktsändning när folk dör, när folk hoppar ner från 400 meter höga byggnader mot en säker död. Det går inte att beskriva. Känslan av overklighet, att det här bara inte händer…. sånt här händer inte ens på film. Det ena tornet rasar, så det andra. New Yorks tydligaste och kändaste landmärke finns inte mera. Bilderna av flygplanen som flyger rakt in i byggnaderna visas om och om och om. Så kommer nyheten om planet som störtat rakt in i Pentagon. Och sedan det fjärde planet. United 93. Mannen i flygtornet som var första dagen på jobb som chef. Hans första arbetsuppgift blev att ta ner samtliga plan i amerikanskt luftrum. Han spelade sig själv i filmen med samma namn. Måste ha kännats konstigt. Ben Sliney heter han.

Jag minns att jag satt framför TV:n sju timmar i ett sträck. TV:n var på i minst 12 timmar. Följande dag slukade jag alla tidningar. Jag har sparat dom. En dag ska jag visa dem för min dotter. Löpsedlarna fick mej att stanna varje gång jag gick förbi en.

George W. Bush fick kritik för att han inte reagerat när han fick budet. Men han satt framför en skolklass den morgonen. Bilden av hans medhjälpare som viskar nyheten till honom är välkänd.

Några månader senare åkte jag till USA. I så gott som alla skyltfönster fanns en amerikansk flagga med texten ”America is open for business”. Jag gillade det. Amerikanerna kan för all del vara patriotiska till absurdismens gräns, men efter 9/11 passade det.

Jag har all förståelse för att Bush satte igång kriget mot terrorismen. Att Saddam Hussein inte hade några biologiska vapen tycker jag är sekundärt. En diktator mindre. Helt rätt att Navy Seals knäppte Osama Bin Laden. Jag är inte en förespråkare för dödsstraffet, men allt har sin gräns.

Nu är det 10 år sedan 9/11. Iltasanomat har kommit ut med en mycket bra bilaga som behandlar 9/11. Tänker lusläsa den. Där finns en bild, den kända bilden av mannen som susar ner från WTC med huvudet före. Man tror att han hette Jonathan Briley. Bilden kallas allmänt ”The falling man”.

Enligt Iltis kallades de 200 människor som hoppade ut från WTC mot en säker död för ”jumpers”. Men de anhöriga blev sårade av den benämningen eftersom vissa av dem hade en livsåskådning som förbjöd självmord. Så därför var det enligt WTC rapporten ingen som hoppade. De föll.

Hi-e-tsu

Publicerad: 24/08 07:00

Låter japanskt, tycker ni inte? Ett nytt bilmärke? Med tanke på att Japan har kommit till Finland på allvar. Inte bara bilar, stereoanläggningar och sånt som vi är vana vid sedan tidigare. Utan mat. Japansk mat. Sushi är populärt. De flesta gillar det. Folk lagar det hemma. Antalet japanska restauranger har ökat drastiskt. Precis som nepalesiska. Men det hör inte hit. Egentligen hör inte Japan heller för om man tar bort bindessträcken i rubriken så får man ju Hietsu. Hietaniemi. Sandudd. Det är alltså Sandudd jag tänkte ventilera den här gången.

Sandudds sandstrand, i folkmun Hietsu. Sandudds gravgård. I folkmun Sandudds gravgård.

Som alla vet är det ju inte helt vanligt med en sandstrand mitt i stan. Ger Helsingfors det där lilla extra tycker jag. Nu har de dessutom byggt en restaurang/cafébyggnad med omklädningsrum där. Inte en sekund för tidigt. Den är faktiskt rätt fin och terrassen är inte alls ett dåligt ställe att sitta på en vacker sommardag.

Jag antar att skolungdomarna fortfarande firar skolavslutningen på Hietsu. Det gjorde vi på min tid. Minns speciellt en gång när vi satt på gravgården och drack öl innan vi gjorde vår entré på Hietsu. Vi blev avbrutna av en vaktpatrull eller vad de nu kallas, de där typerna som inte kommer in på polisskolan. De hällde ut våra öl så vi var tvungna att fira skolavslutningen nästan nyktra. Vilket öde. Inte blev det bättre av att incidenten hamnade hos polisen. Det igen berodde på att det samma natt söndrades gravstenar där. Så polisen kollade upp alla som bevisligen befunnit sig på gravgården den natten. Mamma blev sådär måttligt nöjd när polisen ringde henne.

När jag var ung kom det inte några stora popstjärnor till Finland. Så är det inte mera. Bästa exemplet är Madonna som gjorde sin största Europaspelning i Helsingfors, 80 000 åskådare. På Busholmen. Kul att Hietsu kan utnyttjas i det syftet nu. Och då kom Rihanna. I regn och rusk drog hon sin entimmes show för 20 000 fans. I minishorts. Alltså Rihanna. Inte fansen. Antar jag. Dessa 20 000 hade vallfärdat till Hietsu många timmar i förväg. Jag vet, för jag var på jobb den dagen.  Säkert kiva för stjärnorna också att få uppträda på en sandstrand. Fast kanske hellre i bra väder.

Sandudds gravgård då? En av två stora i Helsingfors. I min ungdom bodde jag där mitt emot. Då brukade jag promenera omkring där när jag behövde samla mina tankar. I femton sexton års åldern behöver man samla sina tankar rätt ofta. Så det blev många promenader på Sandudds gravgård. Jag gillar den för den ligger vid vattnet. Inte alla gravgårdar som gör det. Jag har bestämt mej för att det är där jag vill ligga. Bara ett stenkast från Väiskis plan, där jag spelat så många fotbollsmatcher under hela mitt liv. I hjärtat av min stad.

Grannen

Publicerad: 09/08 15:17

Taxichaufför Lindgren är tillbaka efter en välförtjänt semester! Han börjar med en Fact Finding Mission i östled.

Av någon outgrundlig anledning föredrog jag att tillbringa en knapp vecka av min semester i Ryssland. En onekligen intressant upplevelse. Jag vågar påstå att jag hör till dem som i jämförelse lider av förhållandevis lite fördomar. Alltså tyckte jag att det blir skoj att åka. Dessutom har jag varit i Ryssland förut, i Rostov närmare bestämt. Men det var längesen. Vis av erfarenheterna därifrån räknade jag inte med att stöta på särskilt många som kunde engelska. Alltså såg jag till att själv kunna tolka ryska alfabetet. Bra så långt. Ändå var deras engelska kunskaper om möjligt ännu sämre än väntat. Att inte ens ungdomarna förstod något förvånade mej. Två olika hotellreceptioner i två olika städer. Engelskan i hotellreceptionerna ytterst bristfällig. De flesta kunde inget alls. De bistra männen som vaktade hissarna i hotellen talade inte alls. De såg bara bistra ut. Att åka metro i Moskva är helt okej, förutsatt att man kan tyda ryska. I annat fall kan det vara rätt jobbigt. Tanterna i biljettluckorna talar bara ryska. Gärna ovänligt dessutom. På Aeroflots flight från Moskva till Helsingfors då? Där kan väl flygvärdinnorna engelska? Njet. Inte heller gick det att få annat än ryska tidningar på nämnda flyg.

I Jekaterinburg satt jag i misstag på biljettkontrolltantens plats i bussen. Den var inte märkt på något sätt. När jag försökte betala för min biljett ville hon inte ha mina pengar utan pekade och viftade. Jag fick inte betala för att jag satt på hennes plats. Hon trodde väl att jag jävlades. Nå, sen somnade busschauffören vid ratten och körde in i ett träd. Tur att trädet var murket och gick av på mitten. Klarade mej undan med nackont.

Den urbana legenden som säger att finnarna är invända, purkna, ovänliga, associala och aldrig ler hoppas jag slippa höra i fortsättningen. Till alla de som säger så, säger jag: åk till Ryssland. Där ingår inte ordet vänlighet i vokabulären. Det var inte många gånger jag och min kompis Janne fick höra någon säga ”Pashalsta”, alltså var så god. En annan intressant detalj var att ingen tittar i ögonen i Ryssland. Folk tittar ner, eller helst åt ett helt annat håll när de kommer emot på gatan. Jag kanske ser farlig ut, men det gör inte Janne.

Har på känn att bemötandet skulle vara helt annorlunda om man behärskade ryska. Det stod helt klart att turister inte var populära. Jag hann bli 40 år innan jag nekades inträde till en nattklubb på grund av mitt utseende. Som i det här fallet bara inte föll dörrvakten i smaken. Konstigt.

Nånting gott då? Visst, ölen och cigerretterna är billiga. Och metron. En biljett kostade cirka 70 cent. Överkomligt. Metrostationerna i Moskva är för övrigt väldigt vackra. Dessutom är Moskva än överraskande grön stad och ren stad. Från vårt hotellfönster såg vi en park som var större en Central Park i New York. Och det var bara stans näststörsta park. Åker gärna en gång till dit, men inte ännu nästa vecka.

Att bli författare

Publicerad: 03/07 18:09

Jag har under mitt arbetsliv prövat en hel drös med yrken. Mitt första sommarjobb var i ett hotell tvätteri. Mitt andra som fönstertvättare. Som 19-20 åring jobbade jag som bilbud på ett par ställen. Även Klaus Kurkis lobby blev bekant. En sommar där som piccolo. På Finlands resebyrå trivdes jag nästan ett år. Sen har det blivit skådespelare, lärare, försäljare, företagare, taxichaufför och nu är det då meningen att jag ska gå omkring och kalla mej författare.

Boken med Taxichaufför Lindgrens samlade historier har alltså kommit ut och finns att köpa på Hbl, Bbl och Vn, samt på deras hemsidor. Samtliga 55 historier som i tiderna publicerades i VOLT finns med. Utöver det fyllde jag på med 5 nyskrivna.

I september ger Söderströms förlag ut min debutroman, ”Nattens väktare”. En spänningsroman om Helsingfors undre värld.

För mej känns det konstigt och främmande att kallas författare. Det var något jag aldrig trodde att jag skulle bli. Jag skulle ju bli skådis. En tid var jag det också. Jag minns att många gillade att kalla mej konstnär. Det kändes väldigt främmande. Jag jobbade för all del inom konsten, men jag tyckte att historieberättare var mer passande. Det är vad teater går ut på, att berätta en historia. Tyvärr finns det många skådespelare som glömmer det. De berättar en rollfigur. Sin egen rollfigur. Det sägs att alla skådespelare är narsister. Åtminstone lite. Jag är inte helt säker på att det är så, men att dom finns är helt klart. Det är dom som glömmer historien och spelar för sig själva.

Jag jobbar fortfarande inom konsten. Men fortfarande blir jag helst kallad historieberättare. Författare känns så pretentiöst på något sätt. Dessutom har jag tills vidare bara kommit ut med ett samlingsverk. Att berätta historier tror jag att är min grej.

Även som privatperson håller jag låda. Det finns stunder när jag underhåller mina vänner med historier och makabra skämt. Historieberättare. Ja. Det är jag. I olika former.

Boken med Lindgrens historier kom till under vintern och våren. Tommy Pohjola fungerade som redaktör och allmän yrsel. Ett par gånger var fotograf Christian Aarnio med mej i taxin. Han tog bilder. Många bilder. Av bilen, av staden, av mej.

Jag sitter här med det tryckta exemplaret av ”Lindgren, taxichaufför” framför mej. Erkänner villigt att jag är rätt stolt över slutresultatet. Jag tycker den är snygg. Chribbes bilder är fantastiska. De fångar känslan i jobbet och framförallt Helsingfors nattetid på ett sätt som verkligen ger djup åt historierna. Ensamheten i jobbet som taxichaufför lyser igenom bilderna. Helsingfors öde gator nattetid har en viss känsla över sig. Staden sover. Jag vakar över min älskade hemstad på nätterna. Kollar att allt är bra med stan. Rensar gatorna från dårar och fyllon genom att köra hem dom där de får sova ruset av sig och återgå till att bli någorlunda normala medborgare.

Men nu är jag alltså författare. Jag. Författare. Hmm. Roligt helt klart. Konstigt också. Ska bli intressant och se hur det här utvecklar sig. För närvarande jobbar jag med uppföljaren till ”Nattens väktare”.  Det är roligt att skriva. Isynnerhet som mitt sätt att skriva oftast baserar sig på en grundidé, men sen är det texten som för mej, inte tvärtom. Jag lever själv med i händelserna. Det har funnits stunder när jag verkligen har ryckts med i någon känsla då jag skriver. Man är ju inte riktigt objektiv, men på något sätt tror jag att om jag själv rycks med när jag skriver så kanske läsarna också gör det.

I vilket fall som helst hoppas jag att jag kan bidra till att ge er alla lässtunder som ni uppskattar.

ps. ett horribelt tryckfel smög sig in i ”Lindgren, taxichaufför”. På sidan 139 ska det stå dejt.

HIFK

Publicerad: 12/05 06:07

Guld 2011. Åtminstone till guldfesten kom supportrarna och firade Hockey-HIFK.

Helsingfors Idrottsföreningen Kamraterna.

Denna finlandsvenska kultförening med förgreningar i alla möjliga och omöjliga idrottsgrenar. Fanikulturen är bland de mest fanatiska i landet. Åtminstone då man talar om ishockey. Undrar hur många HIFK fans som röstade på sannfinländarna och därmed också emot skolsvenskan? Detta trots att deras förening är finlandssvensk. Något att fundera på tycker jag.

Men till ishockeyn. HIFK vann sitt första guld på 13 år. Välförtjänt utan vidare. När Kari Jalonen för tre år sen ledde Kärpät till guld och flytten till Nordenskiöldsgatan var ett faktum (nå, jag tvivlar på att han bor på Nordenskiöldsgatan) tänkte jag att nu tog han ett steg neråt. Men efter att två år på raken ha åkt ut i kvarten står han nu med HIFK där han stod med Kärpät. Trots att han fått utstå kritik för bland annat mindre väl övervägda uttalanden, talar ju hans facit för sig självt.

HIFK omorganiserade sin ledning för några år sen. Den misslyckade Fööni fick foten, helt förtjänt, och nu ser det ju bättre ut. Samma sak kommer att hända i Böle. Kekäläinen kommer att få till stånd allt det som Virmanen misslyckades med.

Men hur pass HIFK är då ishockeylaget HIFK? De kallar sig big red cats. Varför det? För att deras logo är en panter eller puma eller vad fan den nu ska föreställa. Varför det? HIFK:s logo är en fyruddig stjärna och skölden. Varför duger inte stjärnan för ishockeylaget? Den duger nog för fotbollslaget som i år spelar i första divisionen. Sen nångång när serien börjar. Om den börjar. Ishockeylaget har för all del skölden kvar. Skulle bara fattas annat.

Den fyruddiga stärnan duger också för handbollslaget och friidrottarna för att nämna ett par förgreningar. Bandylaget kör väl med skölden har jag för mej. Även det är bättre än en panter.

Själv representerade jag HIFK:s handbollslag i ett decennium. Vi var ett svenskspråkigt lag till åtminstone 80 procent. Så är det inte mera. Nu är handbollslaget till 80 procent finskspråkigt. Vad har det för betydelse, undrar nu någon. Ingen. Men HIFK är en traditionell förening som är 114 år gammal. Man bör värna om traditionerna. Annars tappar de sin betydelse. För mej är HIFK en finlandssvensk förening och jag hoppas att den kommer att förbli det.

Jag hoppas också att Nybondas eller vem som nu bestämmer slopar den där jävla puman. Så tycker jag att alla som kallar sig HIFK-fans åtminstone skulle kunna uttala Nordenskiöldsgatan.

Appropå Nordenskiöldsgatan. Den gamla ishallen ja… dags för renovering? Kanske lite mera plats i korridorerna?

För alla fotbollsfans är det säkert glädjande att HIFK nu kan vara ett alternativ till HJK. Men det blir tufft att klara platsen i ettan. Att HJK kommer att ta sitt tredje guld på raken är solklart. Men det var inte det den här bloggen skulle handla om. Dags att sluta märker jag…

Var någonstans är vi nu?

RSSVar någonstans är vi nu?

Taxichaufför Lindgren – Alltid på någon sida av Tölöviken.

  • Om bloggaren

    Taxichaufför Lindgren, känd från månadsbilagan Volt, är tillbaka med egen blogg. "Var någonstans är vi nu?" Och det är inte Linkku som frågar.
  • Kalender

    mars 2024
    M T O T F L S
    « jan    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • Etiketter

  • Kategorier