Arkiv för ‘Människor’ kategorin
Slutet på Lindgren
Publicerad: 05/01 08:53Till alla mina läsare
Det har blivit dags att tacka för mej.
För ganska exakt 4 år sedan publicerades Lindgrens första taxihistoria i Hbl bilagan VOLT. Under två och ett halvt år publicerades allt som allt 55 historier. Därpå följde fem nya historier då KSF media gav ut boken ”Lindgren-taxichaufför”, förra sommaren. I den boken fanns alltså alla historier samlade i en volym. Dessa illustrerades förtjänstfullt av Christian Aarnios fina foton. Utan min redaktör, Tommy Pohjola, hade det inte blivit någonting.
Eftersom Lindgren visade sig vara en mer populär, eller i alla fall en mer omdiskuterad person, än vad vi förväntat oss, fattade vi för ett år sedan beslutet att låta Lindgren fortsätta leva, i bloggform. Trots att min identitet var känd, tyckte vi att det ändå gick bra att låta Lindgren köra vidare.
Under elva månader blev det 72 inlägg. Jag hade ett tjugotal inlägg i serien stadsdelar kvar, men de blir nu oanvända och den serien avbruten. Tyvärr.
Som flera av er vet har jag under hösten debuterat som romanförfattare med kriminalromanen ”Nattens Väktare”. För närvarandet jobbar jag med uppföljaren så skrivandet fortsätter för min del, trots att Lindgren nu går i ide. Vi ids väl inte begrava honom, man vet ju aldrig… kanske han någon gång vaknar ur sin vintersömn? Men för närvarande har jag svårt att tänka mej i vilket sammanhang det i så fall skulle vara. Så i fortsättningen skriver jag under det jag skriver, med mitt riktiga namn.
Utan er kära läsare hade det inte blivit författare av mej. Ett stort tack till er alla för att ni inspirerat mej att fortsätta skriva. Det, att Lindgren varit en figur som väckt både munterhet och ont blod har onekligen fungerat som en inspirationskälla för mej. Det är alltid bra med olika åsikter och diskussion.
Jag hoppas naturligtvis att ni läser min roman och att även den väcker åsikter.
Ha en bra fortsättning på 2012.
Varma hälsningar,
Benjamin Laustiola
Vem ringer?
Publicerad: 05/12 04:16Det finns en sak som irriterar mej mer än något annat när jag kör taxi och det är när folk ”ger order” åt mej att ringa en taxi åt dem. Vi har nya datorer som man kan knappa in info på, ifall det är kö vid någon taxistolpe. Men när det står någon utanför en restaurang och man tar upp någon annan kund från samma ställe, om typen sen säger: ”Hej, beställer du en taxi åt mej?”
Dra åt helvete.
Jag är jätteimponerad av att folk tycks tro att vi taxichaufförer också har en egen taxicentral i bilen, där vi förutom att köra hem folk beställer taxi åt dem bara för att de är så lata att de inte orkar ta fram sin egen telefon. Det är vad jag ibland svarar: ”Du har säkert en egen telefon.” Inte så artigt, jag vet, men det är inte kunderna heller som förväntar sig att vi beställer taxin åt dom också.
Senast för någon dag sedan satte sig två äldre herremän sig i min taxi, när en tredje kom fram till framfönstret och frågade om jag kan beställa en taxi åt honom. Den här gången var jag för ovanlighetens skull artig. Jag förklarade att det inte hör till mina arbetsuppgifter. Vi har en taxicentral. Det är genom att ringa den som man kan beställa en taxi åt sig. Han svalde förtreten och sa att han inte har numret. Jag gav det. Så förklarade jag för mina kunder hur det hela ligger till. De sa att de trodde att chaufförerna har något internt beställningssystem. Med undantag för det redan nämnda, ett sådant finns inte. Vi har två vanliga telefonlinjer till taxicentralen. De använder vi då när det verkligen behövs. Ni kan ju föreställa er fredag och lördag nätter när det är 1400 chaufförer där ute och vi ska samsas om två telefonlinjer. Vi är helt förbjudna att använda dom i beställningssyfte.
Mina kunder höjde det svenska taxisystemet till skyarna och förklarade att i Sverige, när de var ett större gäng som behövde två taxin och det bara fanns en till hands, så beställde chauffören gärna en annan taxi åt dem. Jag förklarade att han nog ringde till en kompis i samma firma. Så är det ju i Sverige. Dessutom ska man vara noggrann med vilken firmas taxin man använder sig av, annars kan det kosta skjortan. Jag sade också åt herrarna att det är därför vi har en väl fungerande taxicentral. För att man därifrån kan beställa taxin.
Överlag irriterar jag mej på när folk beter sig som om jag skulle vara deras privatsekreterare. Det har jag också svarat någongång när någon ”gett order” om att beställa en taxi. Om tonfallet varit överlägset och ovänligt. ”Tyvärr, jag är inte din sekreterare.”
Så gott folk: beställ era taxin själva. Vi chaufförer har helt tillräckligt att stå i med, när vi försöker få folk att hitta sina plånböcker och inte spy inne i bilen. Tänk efter. Även under lillajulssäsongen. Tack.
Panikknappen
Publicerad: 27/11 10:10I varje taxi finns det som kallas panikknapp. Jag tänker inte berätta var i bilen den finns. Men den finns. I nödsituationer trycker chauffören på panikknappen. Då hörs allt som sägs i taxin till taxicentralen i Krämertskog. Kameran som finns till höger om backspegeln börjar banda. Kunden är alltså i direktsändning, typ.
Kameran tar i normala fall bara stillbilder av kunderna. Den är kopplad till taxametarn, och om färden har förflutit utan missöden raderas sedan bilderna.
Men tillbaka till direktsändningen. Om någon tryckt på panikknappen går det ut ett meddelande från taxicentralen till samtliga taxin med info om vilken bil det är frågan om, hur bilen ser ut, vad den har för registernummer och framförallt exakt var den befinner sig. Inom ett par minuter svärmar det med taxibilar runt den som tryckt på panikknappen. Ifall läget verkar extra hotfullt och farligt tillkallas även polisen. Nå, polisen kommer sen när de kommer, men i de här fallen brukar de vara rätt snabba. Nu beror det ju lite på var någonstans paniktaxin befinner sig. Om den är i centrala Helsingfors tar det ju inte många sekunder innan den får hjälp, men är den någonstans ute i periferin kan det ju ta en stund.
I dylika situationer är det strängt förbjudet att ringa till ifrågavarande chaufför.
Det tråkiga är att någon trycker på panikknappen varje helg. Ofta flera gånger per helg. Sen finns det ju flera grader av paniksituation. Det har funderats på att dela in det här i panik A och panik B. För att andra chaufförer och polisen lättare ska kunna urskilja om faran är verklig eller inte.
Men med tanke på att finska män knappast har gjort sig kända för att vara artiga så kan man ju nog med befog konstatera att den ökande mängden kvinnliga chaufförer inte alla gånger har det så lätt. Finska män som druckit lite för mycket tycks i många fall tro att en kvinnlig taxichaufför självfallet inte kan motstå deras charm. Och om dom kan det så kan dom inte motstå deras fysiska charm och uppfostran. Men även vi män är i farozonen. Aggressiva kunder stöter man på då och då. Väldigt sällan lyckligtvis, men i alla fall. De flesta vet ju att det finns kameror, men det finns dom som skiter i det. Som killen som jag hade i bilen för en tid sen, som sa att han sku slå mej och sen skulle han slå alla poliser som kom nära. Lite svårt att argumentera där… Nå, som i så många andra fall var det tomma hot. Han slog inte någon, varken mej, de andra chaufförerna eller poliserna.
Jämför det här med andra jobb. Ni som sitter på era kontor. Ni behöver inte se er om över axeln för att vara säkra på att ingen precis ska hoppa på er. Tyvärr finns det ju även dödsfall i taxihistorien. Det kändaste om den unga killen som körde sin kund till Lahtis och fick sätta livet till som tack. Det var längesen och i de flesta fall så fungerar ju kamerorna bra i motverkande syfte. Men man vet ju aldrig.
Att vara invandrarkritisk
Publicerad: 11/11 13:58Rasismens dimma ligger tjock över Finland.
Jag har någongång tidigare konstaterat att Sannfinländarnas frammarsch är ett tydligt tecken på att rasismen breder ut sig. De flesta persun som sitter i riksdagen skulle naturligtvis inte öppet erkänna att de är rasister, Hakkarainen och Halla-aho undantagna, men det finns en grej här som jag tycker att är intressant. Det finns nämligen massor av finländare som påstår sig vara invandrarkritiska. Ett nytt begrepp, typ. De invandrarkritiska anser att infödda finnar ska ha förtur när det gäller arbetsplatser, sjukvård, utbildning etc. Invandrare är okej så länge de inte tar infödda finländares arbetsplatser eller studieplatser. Inte heller ska de på något sätt få påverka någon kvot, där det nu finns sådana. Att vara arbetslös invandrare är i dessa människors mening det samma som att bara hänga dank och dra nytta av samhället, leva flott på socialbidrag och bidra till att Finlands ekonomi sjunker som en sten mot botten.
De invandrarkritiska är speciellt invandrarkritiska mot muslimer. Muslimer är ju inte vanliga invandrare utan de är muslimer. Muslimer är fel. Muslimer ska inte komma till Finland. Om vi inte sätter stopp för musliminvasionen som hotar det fria Finland som våra förfäder slogs för mot ryssarna, kommer Helsingfors och alla andra städer också snart att drunkna i moskéer. Vi kommer inte att ha plats att promenera på våra gator eftersom de är fyllda med folk på bönemattor med arslet i vädret. Och dessa muslimkvinnor sen. I sina burkor. Man ser ju inte hur de ser ut. Tänk om de har en kalashnikov gömd i burkan och börjar meja ner små barn på Stockmanns leksaksavdelning? De måste förbjudas. Vi kan inte ha muslimer här i landet.
– Rasist? Jag? Hördu, verkligt omoget att komma dragande med rasistkortet. Är det inte lite väl billigt att börja stämpla mej som rasist bara för att jag har mod nog att säga som saken är. Vet du inte skillnad på rasist och invandrarkritisk?
– Låt mej gissa. Någon som är invandrarkritisk, kritiserar invandrare för att de är invandrare och kommer från ett annat land, ser lite annorlunda ut, klär sig annorlunda och tillber en annan Gud. Tillika bevakar en invandrarkritisk person bara de infödda finländarnas intressen i samhället och förespråkar så att alla arbetsplatser, studieplatser och sjukvård går till infödda finländare. Var det rätt?
– Ja, precis. Det är att vara invandrarkritisk.
– Fint. Vad är man när man är rasist då?
Vi låter frågan stå obesvarad.
Jag har en bekant som på Facebook berättade hur personen ifråga varit hos läkaren och var jättenöjd med servicen. Uppdateringen fortsatte med en rädsla om att hur ska det gå med sjukvården när invandrarna bara drar nytta av allt som är bra i vårt samhälle. Sen konstaterades det lakoniskt att invandrarna inte betalar skatt utan bara drar nytta av skatterna som infödda finländare betalar. Den här uppdateringen kommenterades bland annat av en person som skrev något i stil med att förr var allt vitt, vitt, vitt men nu är det svart, svart, svart. När jag gick in och kallade de här personerna för rasister, blev de stötta och var bestämt av den åsikten att jag gjort mej skyldig till offentlig smutskastning. Jag kommenterade omoget utan fömåga att motivera mej. Jag beskylldes för att komma dragande med rasistkortet trots att personerna enligt egen åsikt verkligen inte var rasister utan enbart invandrarkritiska iakttagare som såg till Finlands bästa. Jag blir den dumma enkla idioten som stämplar folk som bara ger uttryck för sin åsikt i det ännu, tillsvidare fria Finland. Att typerna ifråga är hängivna persu-anhängare gissade ni säkert redan.
Alltså: Att ha rasistiska åsikter gör en inte till rasist utan till en objektiv invandrarkritisk samhällsgranskare.
Men jag då? Jag är svensk medborgare. Född i Kottby. Är det okej om jag beställer en tid hos läkaren om jag blir sjuk? Kanske inte. Kanske borde jag åka till Sverige för att låta undersöka mej? Är det okej att jag jobbar, trots att det finns människor med finskt pass som är arbetslösa? Eller borde jag lägga mej på soffan och slörunka i väntan på att alla muslimer sprängs bort från jordklotet. Alltså helt så här ur objektiv invandrarkritisk synvinkel.
För att undvika missförstånd: Ovanstående ”åsikter” är inte mina, utan enbart exempel.
På Bokmässan
Publicerad: 07/11 14:23Jag hade glädjen att delta på bokmässan i år. Min första bokmässa ever. Att någon som ger ut en bok aldrig varit på en bokmässa lär inte riktigt gå ihop har jag hört.
Jag kom dit i god tid för min första intervju på torsdag eftermiddag. En stund promenerade jag omkring och kollade in spektaklet. Förlagen hade i de flesta fall verkligen satsat. Logon, flaggor, skyltar och naturligtvis böcker. I massor. Bra så. Lite här och där fanns även små scener utplacerade. Den första jag såg, på den största scenen var Matti Vanhanen. Jag hörde inte honom säga något för intervjuaren körde en längre monolog. Två unga flickor gick fnissande förbi och konstaterade nedlåtande att ”titta, där är Vanhanen”. När Paavo Lipponen en stund senare stegade mot Södergranscenen i den finlandssvenska och väldigt gula paviljongen möttes han med respekt. Inte fnitter. Centerpartiet har verkligen inte det lätt. Men vidare på min promenad såg jag en bekant skepnad sitta med mikrofonen i hand och förklara. För det är det den här kungen gör. Förklarar. Han förklarar hur saker och ting förhåller sig. Alltid. För alla. Som uppbackare har han tagit ingen mindre än solen. Solkungen. Juhani Tamminen. Själv är jag djupt imponerad av att någon över huvud taget ber honom prata någonstans. Finns det på riktigt någon som ännu är intresserad av att höra vad Tamminen har att säga? Vissa saker är svåra att förstå. Som till exempel Matti Hagmans litterära framgång. Hans memoarer sålde 3000 ex på ett dygn. Den har marknadsförts som boken där han berättar om sina alkoholproblem. Hmm. Alla som sett Hagman på bild eller i verkligheten efter att hans spelarkarriär tog slut för typ 20 år sen, ser ju genast att mannen dricker som en svamp. Och nu, efter 20 år av regelbundet dåkande gör han ett stort ”erkännande” och får pengar för det. Bläää.
Nå, men vem är intresserad av att höra vad Benjamin Laustiola har att säga? Jag placerades på Totti-scenen som inte var en scen utan en knut. Men Totti-knuten var bra placerad. Så det var faktiskt rätt mycket folk som tittade när Annika Hällsten intervjuade mej. Och när hon förklarade att jag inte kan svara bara jo och nej på hennes frågor. Hur kul som helst.
Den finlandssvenska paviljongen var som väntat dåligt placerad, så långt från alla ingångar som möjligt. Men den var gul, så den gick att hitta.
På fredagen var jag där igen. Den här gången i HBL:s monter, igen med Hällsten som intervjuare. Den här gången svarade jag mer än bara jo och nej. Tyvärr var HBL:s monter synnerligen dåligt placerad. Trots att där faktiskt fanns en liten miniscen så var det inte så många som hittade dit.
Men, det var en intressant erfarenhet och jag väntar med spänning om min bok skulle sälja så mycket att jag får åka på någon annan mässa nångång.
ps. NATTENS VÄKTARE finns i en bokhandel nära dej.
Stadsdel: Vallgård
Publicerad: 03/11 03:22Vallgård, Hermanstad, Gumtäkt, Majstad, Arabiastranden…
Där Sörnäs tar slut, tar Vallgård vid. Vallgård är ett tredelat område. Kvarteren kring Industrigatan och Elimäkigatan som inrymmer diverse större företag, bland annat TeliaSonera och OKO. Bara ett stenkast ifrån dom Puuvallila, alltså kvarteren med de gamla trähusen som en oas i öknen eller en ö i havet. Konstigt med några kvarter av gamla trähus mitt i stan. Ett liknande område hittar man för övrigt i Gräsviken också. Men till skillnad från det, kantas dessa trähus av gator som man kan köra bil på. En liten lokalkrog finns där också. Jag har ingen uppfattning om prisnivån för lägenheter här. Den tredje delen av Vallgård är höghusen som sträcker ut sig på båda sidorna om Sturegatans sista del. Äldre stenhus i fyra fem våningar. De flesta utan hiss. Jag har varit i några av lägenheterna. De är så till vida gammaldags att de är rymliga, stora rum och högt till tak. I förhållande också billiga.
På östra sidan om Tavastvägen, där Sörnäs strandväg övergår i Hermanstads strandväg, precis efter Sörnäs fängelse har det vuxit upp en liten ny stadsdel. De nyaste husen är väl bara ett år gamla, medan området mellan Gustav Vasavägen och strandvägen har funnits ett decennium. Lugna tysta kvarter där väl de äldre husen närmare Tavastvägen är billigare att bo i.
När Tavastvägen övergår i Gustav Vasavägen som senare leder till Lahtis motorväg närmar man sig Gumtäkt och Arabiastranden.
Jag har rört mej förhållandevis lite här. Gumtäkt består ju av ett mindre område av egnahemshus, i de flesta fall trähus. Utöver det finns badstället, Kumpulan maauimala, väldigt populärt på sommaren. Dessutom hör ju universitetets kampusområde hit. Eller vad det nu kallas. I alla fall finns där nya fina byggnader som hör till universitetet. Exakt vad som sker där inne har jag aldrig brytt mej om att ta reda på.
Tavastvägen upplever dock en pånytt födelse när den dyker upp igen på östra sidan om Gustav Vasavägen. Jag vet nog att den officiellt har funnits där bredvid hela tiden, men det föredrar jag att för närvarande glömma. Men när man tar sig ner längs fortsättningen av Tavastvägen är det första som kommer i ens väg Arabia köpcentrum. Bakom det har ett par kvarter av nya moderna bostadshus vuxit upp. Det gäller för övrigt hela området, Arabiastranden. Alltså kvarteren nedanför och bakom det stora gamla och legendariska Arabia huset, som för tillfället inrymmer bland annat TaiK. Konstindustriella högskolan alltså.
Moderna höghus med glasade balkonger. Utöver det har en hel del företag sitt säte i Arabia. Hur det är att bo i Arabiastranden vet jag inte, men jag antar att där är väldigt lugnt. All service finns väl i köpcentret så inte heller därifrån behöver man åka nånstans om man inte vill.
På andra sidan Tavastvägen finns Majstad. Det igen är ett lummigt område med egnahemshus. Några kvarter som är inklämda mellan två trafikerade vägar. Inom loppet av en kilometer finns alltså fyra fem stadsdelar, lite beroende på hur man räknar. Alla är olika till sin natur och som redan nämnts så varierar även arkitekturen kraftigt. Ett bevis på att Helsingfors hela tiden förändras.
Stadsdel: Hagnäs
Publicerad: 27/10 05:21Hagnäs, Havshagen, Berghäll, Sörnäs, Alphyddan…
Vi kör över långa bron, som trots sitt namn är allt annat än lång, och hamnar i Hagnäs. Hagnäs består egentligen bara av Hagnäs torg samt kvarteren runt omkring. På sommaren fylls torget av handlare som säljer ungefär samma sak vid sina stånd som på andra torg. Inget märkvärdigt där, men trevligt naturligtvis. Vid torgets norra ända har vi Hagnäs saluhall som är en av tre fina gammaldags saluhallar i den här stan. Utmärkta råvaror, om än dyra. Tvärs över gatan, där Tavastvägen börjar finns runda huset. Ett landmärke som heter duga. Speciellt och inte särskilt vackert, men runt. I kvarteren kring Hagnäs torg finns en del intressanta institutioner. SDP, SAK och Komediateatteri. Ett nybyggt Cumulus hotell finns inklämt i husen på västra sidan om torget på Broholmsgatan. På västra sidan om det kvarteret mot vattnet finns fina Sparbanksstranden med sina jugendfasader och inte särskilt billiga lägenheter.
Hela det här området plus Berghäll som tar vid efter runda huset samt Sörnäs som breder ut sig i nordost fram till den legendariska Sörnäskurvan är de så kallade arbetarkvarteren. Längs med linjerna i Berghäll eller Helsingegatan som skiljer Berghäll från Alphyddan kan man stöta på rätt färgranna typer. Alkoholister finns det gott om och brödkön i hörnet av Helsingegatan och Flemingatan är lång. Väldigt lång. Jag underhöll mej själv härom dagen med att iaktta människorna i brödkön men det gjorde mej inte mycket klokare. Att där fanns alkisar är väl klart. Men att där fanns unga mammor med sina barnvagnar var deprimerande. Så skalan var rätt bred.
Trots sina färgranna invånare är dessa områden inte så farliga som man skulle kunna tro. Men på Helsingegatan ska man nog vara på sin vakt. Jag rekommenderar inte att ensamma kvinnor promenerar där på fredag-lördag nätter. Men i stort är folk rätt oförargliga trots att de inte alltid är i så bra skick.
Linjerna i Berghäll är direkt lugna. Jag har i två repriser bott på Tredje linjen och har trivats där bra. All service finns i Hagnäs så man behöver inte åka in till stan för att sköta ärenden.
Vissa kryddor eller ingredienser eller vad vi nu vill kalla det har Berghäll och Alphyddan som de flesta andra stadsdelar saknar. Små billiga ölhak i massor. Bara på Vasagatan som inte är en lång gata finns väl en sex sju stycken. För att inte tala om Fleminggatan och Helsingegatan. Vill man dricka billig öl är det dit man ska gå. Utöver billiga ölhak talar jag om stripteasehålor och thaimassage-salonger. Thaimassage-salonger finns väl ett trettiotal och de breder ut sig i alla nämnda stadsdelar. Stripteasehålorna är inte många, fyra-fem kanske och de är koncentrerade till Vasagatan. Utöver det finns en del porrbutiker. Så ifall man är intresserad av att se en helt annan del av Helsingfors än vad turistbroschyrerna erbjuder kan man ta sig en promenad i Alphyddan med Vasagatan och Helsingegatan som utgångspunkt.
Exakt var gränserna går är lite luddigt. Men vad gäller Sörnäs så är ju kurvan någon sorts gräns. Öster om den finns några kvarter med billiga lägenheter som används av studerande och prostituerade samt några krogar. Gränsen mellan Alphyddan och Berghäll torde dock vara ganska klar. Det är Helsingegatan.
Från Kronohagen löper Näckens bro över till Sörnäs strandväg. På östra sidan finns Havshagen. Helsingfors kanske fulaste stadsdel. Ett tiotal skyhöga våningshus a la 70 tal. Fula som stryk. För att komma dit måste man med bil ta sig in i tunneln som löper precis under. Därifrån leder parkeringshallarna till husens ingångar. Som fotgängare kan man ta sig dit längs gångbron som löper över strandvägen. I Havshagen har de lyckats klämma in en idrottshall för bland annat bollsporter. Trots sin fulhet är lägenheterna i Havshagen förhållandevis dyra. På grund av utsikten antar jag.
I rampljuset
Publicerad: 21/10 05:35Veckan som gick var en annorlunda vecka. Min debutroman, ”NATTENS VÄKTARE” kom ut. Med den följde en viss mediaexponering.
Eftersom jag skrivit för en mycket bred publik och därför hoppas att boken ska sälja bra valde jag att göra vad jag kan för att folk skulle uppmärksamma boken.
Därför planerade jag följande: Päivi Storgård skulle intervjua mej och överkriminalkommissarie, nv riksdagsledamot Kari Tolvanen angående kriminaliteten i Helsingfors. Tolvanen skulle tala om polisens jobb och jag skulle prata om hur boken kom till.
Intervjun gjordes och kommer i sinom tid att komma upp på Söderströms hemsidor, Youtube och här på hbl.fi. Mycket intressant att höra saker och ting ur Tolvanens perspektiv. Den mannen vet allt om kriminalieten i stan. Han har sett allt och konstaterade lakoniskt att inget längre förvånar honom.
Utöver det gjorde FNB en intervju med mej i Kampens köpcentrum där jag fick åka rulltrappa upp och ner medan fotografen fotograferade. Sen åt vi lunch medan vi pratade. Avslappnat och bra.
Två tv-framträdanden blev det också. Det första i ”Min morgon”. Mitt livs första direktsändning. Det var skoj trots att jag nog inte är till min fördel kl.7.15 på morgonen. Dagen efter blev det inspelning av ”Tredje statsmakten.” Det var ännu roligare och Heidi Finnilä ska ha ett stort plus för hur hon skötte det hela.
ÅU tryckte FNB-intervjun och Borgåbladet var först ut med recension av boken. Den var lysande så det var en bra början.
Utöver det här hade jag en bokutgivningsfest som var rätt småskalig, men väldigt trevlig och varm till sin stämning. Förlaget sålde böcker.
Åtminstone en intervju till och två uppträdanden på Bokmässan ska det bli.
Det intressanta här är det att när jag berättade för folk i branschen att jag ska ha pressinfo och att mitt mål är att kunna leva på att skriva har folk tittat på mej med ett litet överlägset leende på läpparna och konstaterat att ”kiva att du skriver, men man lever inte på det här, bara så du vet.”
Jag har lite svårt att förstå en sådan attityd. Ska man böja sig genast utan att ens försöka? Bara för att konkurrensen är hård? Har Kjell Westö ensamrätt på att leva på sitt författande (bland finlandssvenska författare)? Va?
Jag tänker då fan inte krypa in på marknaden. Jag går in rak i ryggen och säger: Mitt mål är att bli Finlands mest sålda författare. Vad annat kan det vara? Att bli Finlands 29.e mest sålda författare? Varför det?
ps1. ”Som jag har uppfattat det har ”taxichauffören Lindgren”-karaktären varit rätt populär bland en bred publik. Så visst finns det mycket som talar för att Laustiola kan nå ut och bli en thrillerförfattare att räkna med om han fortsätter skriva.” – Ralf Sandell som bloggar på kulturen.fi
ps2. Jag finns nuförtiden även på Twitter, sök upp @benilaustiola
Stadsdel: Skatudden
Publicerad: 20/10 06:19Två små futtiga broar leder till Skatudden. Ur logistisk och trafikmässig synvinkel, en mardröm. När Viking Line har anlänt är köerna långa. Väldigt långa. Även på Skatudden har man byggt nya höghus. Lyxiga sådana men i alla fall. Det betyder väl att fler och fler bosätter sig där. Dessutom finns det några riktigt fina restauranger, bl.a Sipuli, Nokka och Skatuddens Casino. Och hotellen. För att inte tala om utrikesministeriet och gästhamnen. Alltså rör det sig en del människor både till och från skatudden varje dag, vilket gör att bilköerna vid de två pyttebroarna allt som oftast är långa.
Men Skatudden är vacker. Gamla stenhus, likadana som i södra Helsingfors. Jugend, antar jag. Vackra gator. Lotsgatan till exempel. En av Helsingfors vackraste, helt klart. Vatten runt omkring på alla sidor. En helt trevlig strandpromenad eller vad man ska kalla det som sträcker sig från terminalen till utrikesministeriet. Längst ut på udden finns en fotbollsplan omgärdad av höga buskar. Den är rätt liten, men det är gräs. Har spelat där många gånger i tiderna. Svenskfinlands berömdaste och enligt alla mått den mest trendiga fotbollsföreningen på den här sidan om Mississippi, FC Football Club, har drabbat samman med de inte så fotbollskunniga, men till sista droppen kämpande FC Skatta Skins. Stor fotbollshistoria.
De legendariska isbrytarna med Karhu i spetsen hade i många år sitt säte på Skatudden, men jag har för mej att de är borta därifrån nu. Minns bra när jag som barn tittade ut genom fönstret på Norra Kajen och det alltid låg isbrytare mitt i min utsikt.
Jag nämnde tidigare att arkitekturen på Skatudden påminde om södra Helsingfors. Men den har även gemensamma drag med Kronohagen. Också om man tänker på atmosfären. Lugna tomma gator med vackra jugendhus. Men trots lugnet, trots tomheten har nämnda stadsdelar ännu en gemensam nämnare. Det är fullständigt omöjligt att hitta parkeringsplats.
Att det i en stadsdel som gränsar till de mest centrala delarna i Helsingfors har funnits ett fängelse är en intressant detalj. Skatuddens fängelse. Nuförtiden är det hotell. Restaurangen lär vara bra. Jag var faktiskt i fängelset, då det ännu var fängelse, en gång. Jag hade en roll som golvmoppare i nån konstig kortfilm som filmades där. Det var längesen. Men om inte annat, kan jag skryta med att ha varit på insidan.
Så det enda som återstår är att reda ut ifall det uttalas SKATudden, som jag säger, eller skatUDDEN, som vissa säger.
Till riksdagshuset
Publicerad: 18/10 13:23Före detta bostadsminister Jan Vapaavuori skrev i sin blogg om en intressant taxierfarenhet. Han hade varit med i Mtv3:s morgonsändning och skulle ta taxi till riksdagshuset. Först och främst fick han vänta i 40 minuter på sin taxi, vilket jag måste medge att är lite att ta i, även om det väl var rusning just då. Såpass mycket taxin finns det ändå i Böleområdet att man skulle tycka att någon tagit en keikka från Maikkari. Vi chaufförer känner ju igen rätt många adresser genast då de kommer upp på displayen, så också Maikkaris. Då vet man ju att därifrån kommer det normala nyktra fullvuxna människor. I många fall dessutom kändisar ifall man har ett behov av att bonga sådana. Därför tycker jag att Vapaavuori fick vänta konstigt länge.
Nå, men hans dåliga morgon tog inte slut där. När taxin sedan kom och han sagt att han skulle till riksdagshuset slog chauffören på navigatorn. Om jag minns rätt hjälpte inte ens det utan Vapaavuori var dessutom tvungen att berätta för chauffören hur han skulle köra.
Efter att navigatorerna kom har jag många gånger fått höra nedsättande kommentarer om hur taxichaufförerna inte mera behöver kunna nånting. Jag har varje gång försvarat oss och sagt att visst måste vi kunna precis lika mycket som förr. Men när det kommer sådana här situationer och kunden dessutom är en f.d. minister som skriver en blogg som många läser så tär det ju verkligen på vår trovärdighet. Vapaavuori var dock noggrann med att påpeka att chauffören var finne och inte invandrare, vilket var bra. För ofta har kritiken riktats mot invandrarchaufförer. Folk har undrat hur de har klarat taxikursen och provet när de inte ens kan finska. Jag tror att jag har hittat svaret. Detta är spekulationer, men ni tillåter kanske?
Folk som flyttar till Finland från väldigt långt ifrån har lite annan kultur. De ser lite annorlunda på saker och ting. Jag har hört ryktas att en invandrarkille går taxikursen. Får sitt ID-kort som man måste dra igenom kortläsaren varje gång man börjar och avslutar en arbetstur. Så får han jobb. Och när han har arbetstur för han bilen åt en kompis, ger sitt ID-kort åt kompisen som far ut i Helsingforsnatten utan att kunna finska, Helsingfors eller navigatorn. När arbetsturen är slut lämnar kompisen tillbaka bilen och ingen vet nånting. Såvitt jag förstår är det här omöjligt att övervaka och man blir fast bara om man krockar och polisen tillkallas. Jag misstänker att detta i värsta fall kan vara någorlunda utbrett.
Själv har jag aldrig mitt ID-kort framme av den enkla anledningen att mitt förnamn är svenskklingande och jag inte vill avslöja för mina kunder att jag är finlandssvensk. Har ingen lust att hamna i slagsmål i onödan.
Samtidigt har taxiförbundet lagt till en extra sju timmars utbildning som alla chaufförer måste ta före utgången av 2014. Misstänker att det hjälper föga och att ovanstående kompiskultur mer och mer kommer att breda ut sig.
Vapaavuori saknar nog sin ministerbil, misstänker jag.
Men yo, Janne! Du kan ju alltid ringa Lindgren 🙂