Arkiv för ‘Miljö’ kategorin

Vem ringer?

Publicerad: 05/12 04:16

Det finns en sak som irriterar mej mer än något annat när jag kör taxi och det är när folk ”ger order” åt mej att ringa en taxi åt dem. Vi har nya datorer som man kan knappa in info på, ifall det är kö vid någon taxistolpe. Men när det står någon utanför en restaurang och man tar upp någon annan kund från samma ställe, om typen sen säger: ”Hej, beställer du en taxi åt mej?”

Dra åt helvete.

Jag är jätteimponerad av att folk tycks tro att vi taxichaufförer också har en egen taxicentral i bilen, där vi förutom att köra hem folk beställer taxi åt dem bara för att de är så lata att de inte orkar ta fram sin egen telefon. Det är vad jag ibland svarar: ”Du har säkert en egen telefon.” Inte så artigt, jag vet, men det är inte kunderna heller som förväntar sig att vi beställer taxin åt dom också.

Senast för någon dag sedan satte sig två äldre herremän sig i min taxi, när en tredje kom fram till framfönstret och frågade om jag kan beställa en taxi åt honom. Den här gången var jag för ovanlighetens skull artig. Jag förklarade att det inte hör till mina arbetsuppgifter. Vi har en taxicentral. Det är genom att ringa den som man kan beställa en taxi åt sig. Han svalde förtreten och sa att han inte har numret. Jag gav det. Så förklarade jag för mina kunder hur det hela ligger till. De sa att de trodde att chaufförerna har något internt beställningssystem. Med undantag för det redan nämnda, ett sådant finns inte. Vi har två vanliga telefonlinjer till taxicentralen. De använder vi då när det verkligen behövs. Ni kan ju föreställa er fredag och lördag nätter när det är 1400 chaufförer där ute och vi ska samsas om två telefonlinjer. Vi är helt förbjudna att använda dom i beställningssyfte.

Mina kunder höjde det svenska taxisystemet till skyarna och förklarade att i Sverige, när de var ett större gäng som behövde två taxin och det bara fanns en till hands, så beställde chauffören gärna en annan taxi åt dem. Jag förklarade att han nog ringde till en kompis i samma firma. Så är det ju i Sverige. Dessutom ska man vara noggrann med vilken firmas taxin man använder sig av, annars kan det kosta skjortan. Jag sade också åt herrarna att det är därför vi har en väl fungerande taxicentral. För att man därifrån kan beställa taxin.

Överlag irriterar jag mej på när folk beter sig som om jag skulle vara deras privatsekreterare. Det har jag också svarat någongång när någon ”gett order” om att beställa en taxi. Om tonfallet varit överlägset och ovänligt. ”Tyvärr, jag är inte din sekreterare.”

Så gott folk: beställ era taxin själva. Vi chaufförer har helt tillräckligt att stå i med, när vi försöker få folk att hitta sina plånböcker och inte spy inne i bilen. Tänk efter. Även under lillajulssäsongen. Tack.

På Bokmässan

Publicerad: 07/11 14:23

Jag hade glädjen att delta på bokmässan i år. Min första bokmässa ever. Att någon som ger ut en bok aldrig varit på en bokmässa lär inte riktigt gå ihop har jag hört.

Jag kom dit i god tid för min första intervju på torsdag eftermiddag. En stund promenerade jag omkring och kollade in spektaklet. Förlagen hade i de flesta fall verkligen satsat. Logon, flaggor, skyltar och naturligtvis böcker. I massor. Bra så. Lite här och där fanns även små scener utplacerade. Den första jag såg, på den största scenen var Matti Vanhanen. Jag hörde inte honom säga något för intervjuaren körde en längre monolog. Två unga flickor gick fnissande förbi och konstaterade nedlåtande att ”titta, där är Vanhanen”. När Paavo Lipponen en stund senare stegade mot Södergranscenen i den finlandssvenska och väldigt gula paviljongen möttes han med respekt. Inte fnitter. Centerpartiet har verkligen inte det lätt. Men vidare på min promenad såg jag en bekant skepnad sitta med mikrofonen i hand och förklara. För det är det den här kungen gör. Förklarar. Han förklarar hur saker och ting förhåller sig. Alltid. För alla. Som uppbackare har han tagit ingen mindre än solen. Solkungen. Juhani Tamminen. Själv är jag djupt imponerad av att någon över huvud taget ber honom prata någonstans. Finns det på riktigt någon som ännu är intresserad av att höra vad Tamminen har att säga? Vissa saker är svåra att förstå. Som till exempel Matti Hagmans litterära framgång. Hans memoarer sålde 3000 ex på ett dygn. Den har marknadsförts som boken där han berättar om sina alkoholproblem. Hmm. Alla som sett Hagman på bild eller i verkligheten efter att hans spelarkarriär tog slut för typ 20 år sen, ser ju genast att mannen dricker som en svamp. Och nu, efter 20 år av regelbundet dåkande gör han ett stort ”erkännande” och får pengar för det. Bläää.

Nå, men vem är intresserad av att höra vad Benjamin Laustiola har att säga? Jag placerades på Totti-scenen som inte var en scen utan en knut. Men Totti-knuten var bra placerad. Så det var faktiskt rätt mycket folk som tittade när Annika Hällsten intervjuade mej. Och när hon förklarade att jag inte kan svara bara jo och nej på hennes frågor. Hur kul som helst.

Den finlandssvenska paviljongen var som väntat dåligt placerad, så långt från alla ingångar som möjligt. Men den var gul, så den gick att hitta.

På fredagen var jag där igen. Den här gången i HBL:s monter, igen med Hällsten som intervjuare. Den här gången svarade jag mer än bara jo och nej. Tyvärr var HBL:s monter synnerligen dåligt placerad. Trots att där faktiskt fanns en liten miniscen så var det inte så många som hittade dit.

Men, det var en intressant erfarenhet och jag väntar med spänning om min bok skulle sälja så mycket att jag får åka på någon annan mässa nångång.

ps. NATTENS VÄKTARE finns i en bokhandel nära dej.

Stadsdel: Vallgård

Publicerad: 03/11 03:22

Vallgård, Hermanstad, Gumtäkt, Majstad, Arabiastranden…

Där Sörnäs tar slut, tar Vallgård vid. Vallgård är ett tredelat område. Kvarteren kring Industrigatan och Elimäkigatan som inrymmer diverse större företag, bland annat TeliaSonera och OKO. Bara ett stenkast ifrån dom Puuvallila, alltså kvarteren med de gamla trähusen som en oas i öknen eller en ö i havet. Konstigt med några kvarter av gamla trähus mitt i stan. Ett liknande område hittar man för övrigt i Gräsviken också. Men till skillnad från det, kantas dessa trähus av gator som man kan köra bil på. En liten lokalkrog finns där också. Jag har ingen uppfattning om prisnivån för lägenheter här. Den tredje delen av Vallgård är höghusen som sträcker ut sig på båda sidorna om Sturegatans sista del. Äldre stenhus i fyra fem våningar. De flesta utan hiss. Jag har varit i några av lägenheterna. De är så till vida gammaldags att de är rymliga, stora rum och högt till tak. I förhållande också billiga.

På östra sidan om Tavastvägen, där Sörnäs strandväg övergår i Hermanstads strandväg, precis efter Sörnäs fängelse har det vuxit upp en liten ny stadsdel. De nyaste husen är väl bara ett år gamla, medan området mellan Gustav Vasavägen och strandvägen har funnits ett decennium. Lugna tysta kvarter där väl de äldre husen närmare Tavastvägen är billigare att bo i.

När Tavastvägen övergår i Gustav Vasavägen som senare leder till Lahtis motorväg närmar man sig Gumtäkt och Arabiastranden.

Jag har rört mej förhållandevis lite här. Gumtäkt består ju av ett mindre område av egnahemshus, i de flesta fall trähus. Utöver det finns badstället, Kumpulan maauimala, väldigt populärt på sommaren. Dessutom hör ju universitetets kampusområde hit. Eller vad det nu kallas. I alla fall finns där nya fina byggnader som hör till universitetet. Exakt vad som sker där inne har jag aldrig brytt mej om att ta reda på.

Tavastvägen upplever dock en pånytt födelse när den dyker upp igen på östra sidan om Gustav Vasavägen. Jag vet nog att den officiellt har funnits där bredvid hela tiden, men det föredrar jag att för närvarande glömma. Men när man tar sig ner längs fortsättningen av Tavastvägen är det första som kommer i ens väg Arabia köpcentrum. Bakom det har ett par kvarter av nya moderna bostadshus vuxit upp. Det gäller för övrigt hela området, Arabiastranden. Alltså kvarteren nedanför och bakom det stora gamla och legendariska Arabia huset, som för tillfället inrymmer bland annat TaiK. Konstindustriella högskolan alltså.

Moderna höghus med glasade balkonger. Utöver det har en hel del företag sitt säte i Arabia. Hur det är att bo i Arabiastranden vet jag inte, men jag antar att där är väldigt lugnt. All service finns väl i köpcentret så inte heller därifrån behöver man åka nånstans om man inte vill.

På andra sidan Tavastvägen finns Majstad. Det igen är ett lummigt område med egnahemshus. Några kvarter som är inklämda mellan två trafikerade vägar. Inom loppet av en kilometer finns alltså fyra fem stadsdelar, lite beroende på hur man räknar. Alla är olika till sin natur och som redan nämnts så varierar även arkitekturen kraftigt. Ett bevis på att Helsingfors hela tiden förändras.

Stadsdel: Hagnäs

Publicerad: 27/10 05:21

Hagnäs, Havshagen, Berghäll, Sörnäs, Alphyddan…

Vi kör över långa bron, som trots sitt namn är allt annat än lång, och hamnar i Hagnäs. Hagnäs består egentligen bara av Hagnäs torg samt kvarteren runt omkring. På sommaren fylls torget av handlare som säljer ungefär samma sak vid sina stånd som på andra torg. Inget märkvärdigt där, men trevligt naturligtvis. Vid torgets norra ända har vi Hagnäs saluhall som är en av tre fina gammaldags saluhallar i den här stan. Utmärkta råvaror, om än dyra. Tvärs över gatan, där Tavastvägen börjar finns runda huset. Ett landmärke som heter duga. Speciellt och inte särskilt vackert, men runt. I kvarteren kring Hagnäs torg finns en del intressanta institutioner. SDP, SAK och Komediateatteri. Ett nybyggt Cumulus hotell finns inklämt i husen på västra sidan om torget på Broholmsgatan. På västra sidan om det kvarteret mot vattnet finns fina Sparbanksstranden med sina jugendfasader och inte särskilt billiga lägenheter.

Hela det här området plus Berghäll som tar vid efter runda huset samt Sörnäs som breder ut sig i nordost fram till den legendariska Sörnäskurvan är de så kallade arbetarkvarteren. Längs med linjerna i Berghäll eller Helsingegatan som skiljer Berghäll från Alphyddan kan man stöta på rätt färgranna typer. Alkoholister finns det gott om och brödkön i hörnet av Helsingegatan och Flemingatan är lång. Väldigt lång. Jag underhöll mej själv härom dagen med att iaktta människorna i brödkön men det gjorde mej inte mycket klokare. Att där fanns alkisar är väl klart. Men att där fanns unga mammor med sina barnvagnar var deprimerande. Så skalan var rätt bred.

Trots sina färgranna invånare är dessa områden inte så farliga som man skulle kunna tro. Men på Helsingegatan ska man nog vara på sin vakt. Jag rekommenderar inte att ensamma kvinnor promenerar där på fredag-lördag nätter. Men i stort är folk rätt oförargliga trots att de inte alltid är i så bra skick.

Linjerna i Berghäll är direkt lugna. Jag har i två repriser bott på Tredje linjen och har trivats där bra. All service finns i Hagnäs så man behöver inte åka in till stan för att sköta ärenden.

Vissa kryddor eller ingredienser eller vad vi nu vill kalla det har Berghäll och Alphyddan som de flesta andra stadsdelar saknar. Små billiga ölhak i massor. Bara på Vasagatan som inte är en lång gata finns väl en sex sju stycken. För att inte tala om Fleminggatan och Helsingegatan. Vill man dricka billig öl är det  dit man ska gå. Utöver billiga ölhak talar jag om stripteasehålor och thaimassage-salonger. Thaimassage-salonger finns väl ett trettiotal och de breder ut sig i alla nämnda stadsdelar. Stripteasehålorna är inte många, fyra-fem kanske och de är koncentrerade till Vasagatan. Utöver det finns en del porrbutiker. Så ifall man är intresserad av att se en helt annan del av Helsingfors än vad turistbroschyrerna erbjuder kan man ta sig en promenad i Alphyddan med Vasagatan och Helsingegatan som utgångspunkt.

Exakt var gränserna går är lite luddigt. Men vad gäller Sörnäs så är ju kurvan någon sorts gräns. Öster om den finns några kvarter med billiga lägenheter som används av studerande och prostituerade samt några krogar. Gränsen mellan Alphyddan och Berghäll torde dock vara ganska klar. Det är Helsingegatan.

Från Kronohagen löper Näckens bro över till Sörnäs strandväg. På östra sidan finns Havshagen. Helsingfors kanske fulaste stadsdel. Ett tiotal skyhöga våningshus a la 70 tal. Fula som stryk. För att komma dit måste man med bil ta sig in i tunneln som löper precis under. Därifrån leder parkeringshallarna till husens ingångar. Som fotgängare kan man ta sig dit längs gångbron som löper över strandvägen. I Havshagen har de lyckats klämma in en idrottshall för bland annat bollsporter. Trots sin fulhet är lägenheterna i Havshagen förhållandevis dyra. På grund av utsikten antar jag.

I rampljuset

Publicerad: 21/10 05:35

Veckan som gick var en annorlunda vecka. Min debutroman, ”NATTENS VÄKTARE” kom ut. Med den följde en viss mediaexponering.

Eftersom jag skrivit för en mycket bred publik och därför hoppas att boken ska sälja bra valde jag att göra vad jag kan för att folk skulle uppmärksamma boken.

Därför planerade jag följande: Päivi Storgård skulle intervjua mej och överkriminalkommissarie, nv riksdagsledamot Kari Tolvanen angående kriminaliteten i Helsingfors. Tolvanen skulle tala om polisens jobb och jag skulle prata om hur boken kom till.

Intervjun gjordes och kommer i sinom tid att komma upp på Söderströms hemsidor, Youtube och här på hbl.fi. Mycket intressant att höra saker och ting ur Tolvanens perspektiv. Den mannen vet allt om kriminalieten i stan. Han har sett allt och konstaterade lakoniskt att inget längre förvånar honom.

Utöver det gjorde FNB en intervju med mej i Kampens köpcentrum där jag fick åka rulltrappa upp och ner medan fotografen fotograferade. Sen åt vi lunch medan vi pratade. Avslappnat och bra.

Två tv-framträdanden blev det också. Det första i ”Min morgon”. Mitt livs första direktsändning. Det var skoj trots att jag nog inte är till min fördel kl.7.15 på morgonen. Dagen efter blev det inspelning av ”Tredje statsmakten.” Det var ännu roligare och Heidi Finnilä ska ha ett stort plus för hur hon skötte det hela.

ÅU tryckte FNB-intervjun och Borgåbladet var först ut med recension av boken. Den var lysande så det var en bra början.

Utöver det här hade jag en bokutgivningsfest som var rätt småskalig, men väldigt trevlig och varm till sin stämning. Förlaget sålde böcker.

Åtminstone en intervju till och två uppträdanden på Bokmässan ska det bli.

Det intressanta här är det att när jag berättade för folk i branschen att jag ska ha pressinfo och att mitt mål är att kunna leva på att skriva har folk tittat på mej med ett litet överlägset leende på läpparna och konstaterat att ”kiva att du skriver, men man lever inte på det här, bara så du vet.”

Jag har lite svårt att förstå en sådan attityd. Ska man böja sig genast utan att ens försöka? Bara för att konkurrensen är hård? Har Kjell Westö ensamrätt på att leva på sitt författande (bland finlandssvenska författare)? Va?

Jag tänker då fan inte krypa in på marknaden. Jag går in rak i ryggen och säger: Mitt mål är att bli Finlands mest sålda författare. Vad annat kan det vara? Att bli Finlands 29.e mest sålda författare? Varför det?

ps1. ”Som jag har uppfattat det har ”taxichauffören Lindgren”-karaktären varit rätt populär bland en bred publik. Så visst finns det mycket som talar för att Laustiola kan nå ut och bli en thrillerförfattare att räkna med om han fortsätter skriva.” – Ralf Sandell som bloggar på kulturen.fi

ps2. Jag finns nuförtiden även på Twitter, sök upp @benilaustiola

Stadsdel: Skatudden

Publicerad: 20/10 06:19

Två små futtiga broar leder till Skatudden. Ur logistisk och trafikmässig synvinkel, en mardröm. När Viking Line har anlänt är köerna långa. Väldigt långa. Även på Skatudden har man byggt nya höghus. Lyxiga sådana men i alla fall. Det betyder väl att fler och fler bosätter sig där. Dessutom finns det några riktigt fina restauranger, bl.a Sipuli, Nokka och Skatuddens Casino. Och hotellen. För att inte tala om utrikesministeriet och gästhamnen. Alltså rör det sig en del människor både till och från skatudden varje dag, vilket gör att bilköerna vid de två pyttebroarna allt som oftast är långa.

Men Skatudden är vacker. Gamla stenhus, likadana som i södra Helsingfors. Jugend, antar jag. Vackra gator. Lotsgatan till exempel. En av Helsingfors vackraste, helt klart. Vatten runt omkring på alla sidor. En helt trevlig strandpromenad eller vad man ska kalla det som sträcker sig från terminalen till utrikesministeriet. Längst ut på udden finns en fotbollsplan omgärdad av höga buskar. Den är rätt liten, men det är gräs. Har spelat där många gånger i tiderna. Svenskfinlands berömdaste och enligt alla mått den mest trendiga fotbollsföreningen på den här sidan om Mississippi, FC Football Club, har drabbat samman med de inte så fotbollskunniga, men till sista droppen kämpande FC Skatta Skins. Stor fotbollshistoria.

De legendariska isbrytarna med Karhu i spetsen hade i många år sitt säte på Skatudden, men jag har för mej att de är borta därifrån nu. Minns bra när jag som barn tittade ut genom fönstret på Norra Kajen och det alltid låg isbrytare mitt i min utsikt.

Jag nämnde tidigare att arkitekturen på Skatudden påminde om södra Helsingfors. Men den har även gemensamma drag med Kronohagen. Också om man tänker på atmosfären. Lugna tomma gator med vackra jugendhus. Men trots lugnet, trots tomheten har nämnda stadsdelar ännu en gemensam nämnare. Det är fullständigt omöjligt att hitta parkeringsplats.

Att det i en stadsdel som gränsar till de mest centrala delarna i Helsingfors har funnits ett fängelse är en intressant detalj. Skatuddens fängelse. Nuförtiden är det hotell. Restaurangen lär vara bra. Jag var faktiskt i fängelset, då det ännu var fängelse, en gång. Jag hade en roll som golvmoppare i nån konstig kortfilm som filmades där. Det var längesen. Men om inte annat, kan jag skryta med att ha varit på insidan.

Så det enda som återstår är att reda ut ifall det uttalas SKATudden, som jag säger, eller skatUDDEN, som vissa säger.

Stadsdel: Kronohagen

Publicerad: 13/10 04:37

Kronohagen är kanske den stadsdel i Helsingfors som betyder mest för mej. Här finns mitt barndomshem. På Norra Kajen. Jag växte upp med utsikten över Högholmen, Tjärholmen och Skatudden. Parken vid hörnet av Elisabetsgatan och Norra Kajen. Där spelade jag fotboll. Många gånger. I rak östlig riktning från Norra Kajen sträcker sig en väg kantad av bryggor. Den leder ut till Tjärholmen. Där finns en restaurang, en lekpark och en park för hundar. Alltså är den populär för folk som har hundar. Där finns också en liten miniatyr amfiteater. Jag brukade cykla längs grusgångarna som löper runt den lilla holmen. Så hårt jag kunde naturligtvis. Träd på ena sidan och vatten på den andra. Jag brukade låtsas att det var en bil istället för cykel och att vägen var en serpentinväg med stup på ena sidan. Från Tjärholmen är det kiva att titta på Helsingfors skyline. Man ser bra mot Hagnäshållet eller Havshagen för att vara exakt.

Kronohagen påminner lite om Rödbergen tycker jag. Här finns kvar en hel del små butiker och restauranger. Med undantag för Elisabethsgatan är Kronohagen en väldigt lugn stadsdel. Närheten till centrum på ena sidan och havet på andra sidan gör det attraktivt. Dessutom är husen snygga. Gamla stenhus som är i förhållandevis bra skick. Inte heller här är det väl särskilt billigt att bo. Gatorna är smala, backarna är höga, trafiken gles. Med undantag för Norra Kajen naturligtvis som ju efter att den breddades för flera år sen (innan dess också) varit en av de mest trafikerade lederna i stan. Som taxichaufför använder jag mej mycket av den rutten. Plus att om man kör från Espen, längs Norra Kajen och till Sörnäs strandväg så  tycker jag att det är en av Helsingfors vackraste rutter att köra längs.

Hela atmosfären i Kronohagen är väldigt tilltalande. Lugnet mitt i stan. Stadsdelen som ligger ett stenkast från centrum men som ändå har en så egen atmösfär. Som barn gick jag ofta hem från dagis. Inte ensam, men i alla fall. När jag gick i lågstadiet cyklade jag till och från skolan på Topeliusgatan i Tölö.

Men jag har också minnen från buss nr 18. Den tog mej till och från Tölö. Ändhållplatsen fanns på Norra Kajen. Den närmaste hållplatsen för mej var den följande. Ofta när jag kom hem orkade jag inte stiga ut på ändhållplatsen utan föredrog att sitta och vänta i bussen i typ 5-10 minuter bara för att det från följande hållplats var cirka 50 meter kortare väg till vår dörr än det var från ändhållplatsen. Men de gånger jag steg ut gjorde jag det med fart. Det var ju ofta flera som skulle ut på ändhållplatsen så mitt mål var alltid att promenera snabbast iväg av alla. Ingen fick hinna fram till min dörr före mej. Ifall nån gick åt det hållet alltså. I min fantasi delade jag ut ett hundramarks pris åt mej själv om jag kom först fram. Jag förlorade inte en gång. Eller så har jag selektivt minne.

Stadsdel: Rödbergen

Publicerad: 06/10 05:15

Rödbergen, Ulrikasborg, Eira (och Brunnsparken) …

Ingen av dessa tre stadsdelar kan skryta med att vara särskilt stor. Samtliga tre sträcker sig egentligen bara några kvarter. Jag är inte helt säker på gränserna så ni som bor där ska inte ta illa upp när jag påstår att Rödbergen är området mellan Stora Roban och Fabriksgatan, Ulrikasborg är nu ungefär bara Kaptensgatan och lite till och Eira den lilla kullen med ambassaderna och de stora stenhusen där de rika bor. De här områdena har det gemensamt med Drumsö att invånarna älskar sina Rödberg eller Eira. Även närheten till havet är gemensam. Jag förstår nog att folk gillar att bo här. I Ulrikasborg, främst på Villagatan men också Havsgatan finns det otroligt vackra gamla stenhus. Fasaderna har obestämda buktningar eller vad det nu kallas och de är målade i ljusa, men varierande smakfulla färger. I Ulrikasborg hittar man också en del fula hus, som till exempel höghuset på Kaptensgatan invid Kaptensparken. Jag bodde där faktiskt, i min ungdom, som underhyresgäst ett par månader. Den äldre kvinnan som ägde lägenheten var för det mesta på sitt lande, i Bromarv, om jag minns rätt. Men när hon var hemma hade hon fest dygnet runt. En morgon när jag vaknade stod det en naken man i tamburen. Då fick jag nog och flyttade.

I Rödbergen finns en hel del trevliga små butiker, caféer och restauranger. Tar man sig tid att till exempel promenera längs Fredriksgatan, Fredan alltså, så kan man underhålla sig med att fönstershoppa. Den typen av små butiker finns inte på så många ställen mera.

Jag hoppar snabbt tillbaka till Ulrikasborg. På Fabriksgatan finns en fiskbutik som heter Kaivopuiston Kala (om jag minns rätt). Har aldrig varit där inne, men tycker att det är ett typexempel på miljön. En fiskbutik. Var hittar man sådana? Varför den heter Kaivpuiston Kala kan man ju sedan fråga sig. De här stadsdelarna innehåller vissa gamla institutioner såsom Sea Horse på Kaptensgatan, Eira sjukhus och för att inte tala om Bergmansgatans Alko. Nog måste ju södra Helsingforsare också få doka. Dessutom har KOM Teatern sitt säte här. Så faktiskt, i södra Helsingfors finns allt.

I det sydöstra hörnet av dessa kvarter hittar man Brunnsparken. Parken men också ambassaderna och de dyra lägenheterna. Östra Allén som sträcker sig igenom Brunnsparken (alltså inte parken) är ju helt klart förknippat med åsikten, tanken (fördomen?) att där bor bara rika.  Jag ids inte definiera rika, men någon brödkö har jag i alla fall inte sett på Östra Allén och den lär inte dyka upp där i första taget heller.

Gropen vinner över kelli

Publicerad: 04/10 09:10

Alla som har vuxit upp på sjuttiotalet och kanske också åttiotalet vet vad som gällde då: Neppisbilar. Dessa små plastbilar som ser ut som racerbilar gjorde på femtiotalet. Så gör man en bana i sanden med diverse hinder och så neppar man. Det är inte liktydligt med att knäppa. Om man knäpper sin neppis kommer man ingen vart. Inte heller blir det något om man försöker skuffa den med handflatan. Man böjer pekfingret och lägger in tummen framför och så neppar man. Tre neppar. Sen är det nästas tur.

Det finns ett oändligt antal regler beroende på var i Helsingfors man är uppvuxen. Jag neppar enligt Tölöregler. Tölöreglerna är de enda rätta. Alla andra regler är fel. Helt fel. I Tölö får man fortsätta där bilen far ut, om man råkar åka av banan. I östra Helsingfors måste man ta pånytt. Löjligt. I formel ett får de också fortsätta om de åker ut. Inte behöver de åka tillbaka till startstrecket.

Nyligen firade den anrika fotbollsföreningen FC Football Club sin traditionella säsongavslutning. I programmet ingick som vanligt neppis. Denna gång på Drumsö strand. På ett ställe hade banbyggaren placerat en smal plankbit som skulle föreställa bro. Sen sades det att om man föll från bron fick man fortsätta att neppa under bron, men tillbaka för att sedan göra ett nytt försök att ta sig över. Detta brohinder resulterade i en del kalabalik. Då någons neppis föll ner från bron och landade med hjulen i vädret (vilket alltså heter kelli. Då måste man ta tillbaka och neppa pånytt därifrån man nyss neppat) behövde man alltså inte ta tillbaka. Det högljudda beslutet i frågan löd: gropen vinner över kelli. Ett nytt uttryck hade myntats. Ifall någons bil hade fallit från bron och hamnat på sidan (vilket heter halvkelli och då ska man ta tillbaka hälften av sträckan) hade det väl hetat att gropen vinner över halvkelli. Bron visade sig vara så svår att komma över att hälften av neppisarna inte klarade det. En herreman blev så frustrerad att han trampade sönder bron. En annan slängde sin neppis i havet i hopp om att den skulle flyta iland i Tallinn.

Som socker på toppen eller vad det nu heter har vi ju ännu det här med att trimma eller inte trimma sina bilar. I Tölö klippte vi i dom. Vi bytte ut däcken mot större och vissa fall lade man in ännu ett femte hjul. Fast jag har ännu aldrig sett en vinnarbil med fem hjul. Men i andra suspekta delar av stan klippte man inte i dem. Även i vårat race var det hälften av killarna som kom med oklippta bilar. Att en sån bil dessutom vann gör ju inte saken direkt bättre. En hjälte hade dessutom tvinnat in sin bil i ståltråd. Inte heller det hjälpte.

Som helhet är det dock kanske en aning oroväckande att små plastbilar kan väcka så stora känslor hos en grupp fyrtioåriga fullvuxna… förlåt ”fullvuxna” män. Därför håller vi oss i dag till öde sandstränder och inte lekparker där det finns barn och föräldrar som inte skulle vara helt överens med oss om vårt goda exempel.

Stadsdel: Gräsviken

Publicerad: 29/09 06:13

Gräsviken är nuförtiden en totalt tudelad stadsdel. De flesta tänker säkert på Gräsviken som området kring kanalen, vid metron. Nya höghus med snygga inglasade balkonger. Höga glashus som inrymmer bland annat Nokias research. Och firman med maratonnamnet: PricewaterhouseCoopers. Och många andra.

Men gamla Gräsviken sträcker ju sig ända till Kampen. Gräsviksgatan börjar ju faktiskt vid hörnet av Lappviksgatan och Albertsgatan. Exakt var gränsen går vet jag inte, men jag antar att det kunde vara någonstans vid Abrahamsgatan som ju löper från Bulevarden till Gräsviksgatan. Men vart kvarteren kring Eriksgatan, Kalevagatan och Lönnrotsgatan mellan Albertsgatan och Abrahamsgatan hör, har jag ingen aning om. Man kan kalla det centrum. Någon kanske tycker att det är Kampen. Nä, det är det nog inte. Gräsviken då? Eventuellt.

Min farmor bodde i gamla Gräsviken länge. När jag var typ 18 jobbade jag en sommar som postiljon på Gräsvikens postkontor. Då fick jag dela post åt min farmor. Det var helt okej att sluta sin arbetsdag vid elva tiden. Men inte så okej och stiga upp klockan sex. Dessutom var det här på sommaren då folk gjorde adressförändringar. Man ville ju ha posten till landet. Jag var inte så noga med det där. Minns speciellt en äldre dam som ringde och klaga när jag hade slängt in hennes post i flera veckor utan att märka att hon hade gjort adressförändring. Men underhållsvärdet på Gräsvikens postkontor var högt. Där fanns flera otroliga typer. En lång kraftig kille, Salonen. Och så en liten skallig man, Tikkanen. Varje dag stod Salonen och Tikkanen och sorterade post bredvid varandra. Varje dag käbblade de så att alla hörde. De gillade ju varandra. Tikkanen retade Salonen för att han var stor och hårig och då hade Salonen sitt standardsvar åt den skalliga Tikkanen: ”Hej, Tikkanen, akta så att inte håret faller ner i ögonen.”

Det var för övrigt ingen som använde förnamnen där. Alla tilltalades med tillnamnet. Därav Salonen och Tikkanen. Hur kul som helst.

Gamla Gräsviken tar slut vid Sandvikstorget. Vart Sandvikstorget hör är jag inte heller säker på, för mej veterligen finns inte någon sådan stadsdel som Sandviken. På södra sidan om nya Gräsviken växer den nya stadsdelen, Busholmen fram. Misstänker att den arkitektoniskt kommer att påminna om Gräsviken. Glashus och glasbalkonger. Passar mej, Jag gillar 2000-talets arkitektur. Det finns en viss metropol-anda över den. Gräsvikskanalen gör mycket till för att göra den delen trivsammare. Faktiskt så skulle jag kunna bo där. Men minussidan är att de flesta balkongerna är mot norr.

Var någonstans är vi nu?

RSSVar någonstans är vi nu?

Taxichaufför Lindgren – Alltid på någon sida av Tölöviken.

  • Om bloggaren

    Taxichaufför Lindgren, känd från månadsbilagan Volt, är tillbaka med egen blogg. "Var någonstans är vi nu?" Och det är inte Linkku som frågar.
  • Kalender

    april 2020
    M T O T F L S
    « jan    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  
  • Etiketter

  • Kategorier