Jag har under mitt arbetsliv prövat en hel drös med yrken. Mitt första sommarjobb var i ett hotell tvätteri. Mitt andra som fönstertvättare. Som 19-20 åring jobbade jag som bilbud på ett par ställen. Även Klaus Kurkis lobby blev bekant. En sommar där som piccolo. På Finlands resebyrå trivdes jag nästan ett år. Sen har det blivit skådespelare, lärare, försäljare, företagare, taxichaufför och nu är det då meningen att jag ska gå omkring och kalla mej författare.

Boken med Taxichaufför Lindgrens samlade historier har alltså kommit ut och finns att köpa på Hbl, Bbl och Vn, samt på deras hemsidor. Samtliga 55 historier som i tiderna publicerades i VOLT finns med. Utöver det fyllde jag på med 5 nyskrivna.

I september ger Söderströms förlag ut min debutroman, ”Nattens väktare”. En spänningsroman om Helsingfors undre värld.

För mej känns det konstigt och främmande att kallas författare. Det var något jag aldrig trodde att jag skulle bli. Jag skulle ju bli skådis. En tid var jag det också. Jag minns att många gillade att kalla mej konstnär. Det kändes väldigt främmande. Jag jobbade för all del inom konsten, men jag tyckte att historieberättare var mer passande. Det är vad teater går ut på, att berätta en historia. Tyvärr finns det många skådespelare som glömmer det. De berättar en rollfigur. Sin egen rollfigur. Det sägs att alla skådespelare är narsister. Åtminstone lite. Jag är inte helt säker på att det är så, men att dom finns är helt klart. Det är dom som glömmer historien och spelar för sig själva.

Jag jobbar fortfarande inom konsten. Men fortfarande blir jag helst kallad historieberättare. Författare känns så pretentiöst på något sätt. Dessutom har jag tills vidare bara kommit ut med ett samlingsverk. Att berätta historier tror jag att är min grej.

Även som privatperson håller jag låda. Det finns stunder när jag underhåller mina vänner med historier och makabra skämt. Historieberättare. Ja. Det är jag. I olika former.

Boken med Lindgrens historier kom till under vintern och våren. Tommy Pohjola fungerade som redaktör och allmän yrsel. Ett par gånger var fotograf Christian Aarnio med mej i taxin. Han tog bilder. Många bilder. Av bilen, av staden, av mej.

Jag sitter här med det tryckta exemplaret av ”Lindgren, taxichaufför” framför mej. Erkänner villigt att jag är rätt stolt över slutresultatet. Jag tycker den är snygg. Chribbes bilder är fantastiska. De fångar känslan i jobbet och framförallt Helsingfors nattetid på ett sätt som verkligen ger djup åt historierna. Ensamheten i jobbet som taxichaufför lyser igenom bilderna. Helsingfors öde gator nattetid har en viss känsla över sig. Staden sover. Jag vakar över min älskade hemstad på nätterna. Kollar att allt är bra med stan. Rensar gatorna från dårar och fyllon genom att köra hem dom där de får sova ruset av sig och återgå till att bli någorlunda normala medborgare.

Men nu är jag alltså författare. Jag. Författare. Hmm. Roligt helt klart. Konstigt också. Ska bli intressant och se hur det här utvecklar sig. För närvarande jobbar jag med uppföljaren till ”Nattens väktare”.  Det är roligt att skriva. Isynnerhet som mitt sätt att skriva oftast baserar sig på en grundidé, men sen är det texten som för mej, inte tvärtom. Jag lever själv med i händelserna. Det har funnits stunder när jag verkligen har ryckts med i någon känsla då jag skriver. Man är ju inte riktigt objektiv, men på något sätt tror jag att om jag själv rycks med när jag skriver så kanske läsarna också gör det.

I vilket fall som helst hoppas jag att jag kan bidra till att ge er alla lässtunder som ni uppskattar.

ps. ett horribelt tryckfel smög sig in i ”Lindgren, taxichaufför”. På sidan 139 ska det stå dejt.