Inlägg taggade med ‘Facebook’

Jaroslavl

Publicerad: 27/09 04:56

Flygolyckan som tog med sig hela Lokomotiv Jaroslavls ishockeylag skakade världen för en liten tid sedan. Det kändes nära inpå. Först och främst har där ju spelat en del finska spelare plus att de haft finska tränare. Men också för att det inte ligger så långt borta. Sen kändes hela olyckan jävligt onödig eftersom det tydligen inte bara berodde på att planet inte var i skick utan också på att piloten gjorde något fel eller hade glömt något. Det som också gjorde att åtminstone jag läste allt jag kom över och satt och funderade på saker och ting, berodde på att man sett flera av spelarna spela. Antingen i verkligheten eller i TV. Men framförallt på TV. De var inte bara namn, utan ansikten också. Såsom Slovakiens Pavol Demitra eller Sveriges Stefan Liv.

Jag har tidigare skrivit om Facebook och folks reaktioner på sådant som händer i världen. När någon sympatiserade med Jaroslavl och beklagade sig, kom det genast en kommentar av någon cyniker i stil med att: ”vad sörjer du för det där när det dör hundratals människor i Pakistan (eller Afghanistan) varje dag.” Typen ifråga fick genast dåligt samvete och skrev att cynikern hade rätt. Alla tragedier ska betrakas lika och man ska sörja och beklaga sig lika mycket eller lika litet. Bullshit säger jag.

Det är väl självklart att man reagerar starkare ju närmare en själv det händer. Inte har vi här i Finland något förhållningssätt till Pakistan, Afghanistan och andra länder där omkring? Åtminstone jag själv har för länge sedan slutat lyssna då nyheterna talar om att någon bomb har dödat några stycken i ett arabland. Nu är det visst jag som är cynikern? Må så vara. Men det beror ju på att de har krigat där nere så länge som jag har funnits. Det blir liksom inflation i det hela. Men det är ju inte varje dag det kommer ner ett flygplan fullt med hockeyspelare som man sett på TV.

På tal om teve. 9/11 sändes i direktsändning. Det har inverkat på oss alla. Vi har alla minnesbilder av var vi var då det hände och framförallt när WTC tornen rasar. Det gör ju att man skakas om betydligt mer än om en knarkliga har fått sätta livet till i Colombia. Och nu senast Breivik och Utöya. Det skakades vi av eftersom det var i vårt grannland. Precis som Jaroslavl. Men vi har kanske en större mental gemenskap med norrmännen än med ryssarna.

För att inte tala om när vi tar ett steg närmare. In i vårt eget land. Skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. Unga människor dör. Det har alla de här tragedierna gemensamt. Det skakar om mest. Eller bomben i Myyrmanni eller skjutningen i Sello. Man kunde ju själv har varit där. Nu är vi redan nära.

Jag påstår att ju närmare geografiskt en tragedi händer och ju bättre TV-bilder vi har tillhanda, desto mer känslor väcker det. Därför tycker jag det är helt okej att skakas mera av det som händer närmare. Det är normalt. Så funkar vi.

R.I.P Jaroslavl.

Empati

Publicerad: 15/08 14:35

De sociala medierna förändrar mycket. Det är ingen hemlighet, inget nytt utan ett obestridligt fakta. Bland annat förändrar det folks sätt att bete sig, att fungera. Tänk på till exempel Facebook som är bekant för de flesta av oss.

Jag har alltid förundrat mej över hur folk använder sig av Facebook. Det finns de som tar politiskt ställning, engagerar sig i samhälleliga frågor och verkar vara jätte allvarliga hela tiden. Det finns de som går med i alla grupper som handlar om att bekämpa orättvisor såsom barnporr, våld och rasism. Så finns det de som tar ställning i ekologiska frågor och flaggar för Amnesty och dyl. Många är de som kämpar mot Sannfinnländarna och andra politiska organ. En del använder Facebook mer i humorsyfte. Som alla de som går med i grupper med rubriken ”Jag slår vad om att Hangö har fler hundar än Ekenäs”, eller något i den stilen. Och så alla de som får ståfräs varje gång HIFK har vunnit en match och Jokerit förlorat. Och naturligtvis alla de som tycker att alla FB-kompisar ska få veta vad de äter till middag… varje dag.

Jag vet inte vad åldersgränsen för Facebook är, men den ligger väl kring 13–15-strecket. Minst 15 säger jag. Har ingen förståelse för föräldrar som låter sina 7–10 åringar ha en egen Facebookprofil. Det är ändå de fullvuxnas lekplats, tycker jag.

Men tillbaka till med vilken attityd folk har där. Nu senast, tragedin i Norge. Det grundades genast grupper i stil med: ”tänd ett ljus för offren på Utöya” eller ”Supporta våra norska vänner”. Skulle inte falla mej in. Det betyder inte att jag inte känner för offren och deras anhöriga, tvärtom. Men måste jag skylta med min empati genom att byta min profilbild till en norsk flagga? Jag får en känsla av att folk som gråter högljutt över människor i ett annat land som de inte känner eller aldrig har träffat, bara vill visa för alla andra hur otroligt empatiska de är. Det blir en sorts absurd empatitävling. Man marknadsför sin egen förträfflighet som människa så att alla kan se hur mycket man bryr sig om världens orättvisor. De gånger man inte lagar kantarellstuvning av egna plockade kantareller med basilika från egen gård tillsammans med nypotatisar som är läckrare än någonsin förut. Dessutom skiner solen, barnena har varit och simmat och rödvinet smakar förträffligt. Men så slår en terrorist till och så ska man vifta med empatiflaggan igen en vecka eller två. Innan det blir dags att plocka blåbär igen.

Var någonstans är vi nu?

RSSVar någonstans är vi nu?

Taxichaufför Lindgren – Alltid på någon sida av Tölöviken.

  • Om bloggaren

    Taxichaufför Lindgren, känd från månadsbilagan Volt, är tillbaka med egen blogg. "Var någonstans är vi nu?" Och det är inte Linkku som frågar.
  • Kalender

    juli 2020
    M T O T F L S
    « jan    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728293031  
  • Etiketter

  • Kategorier