Författararkiv
Hållplatser och lite till
Publicerad: 01/09 15:21Jag har ingen aning om hur många buss- och spårvagnshållplatser det finns i stan. Men så mycket vet jag att de i stort sett har hållit sitt utseende under de senaste 40 åren. Ja, de har bytts ut och ersatts av modernare. På en del hållplatser finns det till och med digitala tavlor som visar när nästa buss kommer. Samma med spårvagnshållplatserna. Men de är fortfarande gröna. Spårvagnarna likaså. Bussarna är blåa, men det har de väl alltid varit. Men på många hållplatser är skylten uppe på taket likadan som tidigare. Linjernas nummer och ändhållplats är utmärkta på en vit skylt som skruvats fast i hållplatsskylten. De går ganska lätt att bända loss. Jag vet, för jag har prövat.
När jag under gymnasietiden tillbringade fredagskvällarna och nätterna på fester runt om i stan avslutades natten oftast med att man tog sista bussen in till stan. De flesta av oss hade ändå någon form av hemkomsttider. Eller så hade vi blivit utslängda. På den tiden var det ju svårt att hålla fest för kompisarna eftesom man ofta fick en massa stulet alternativt söndrat i sin lägenhet. Oftast berodde det på kompisarnas kompisars kompisar, som dykt upp oinbjudna. Men, när man då stod och väntade på bussen med ett stort gäng kom det sig att vi (minns inte exakt vem) klättrade upp och bände loss skylten från skylten så att säga. När bussen kom tråma man in skylten innanför jackan och väl hemma så lade jag stolt upp den på bokhyllan i mitt rum. Detta igen brukade resultera i att mor min följande dag torrt konstaterade: ”Jag ser att du har åkt buss igen.”
Om jag inte minns fel så hade jag fem sex stycken busshållplatsskyltar i min bokhylla. Undrar förresten varför jag inte har dom kvar längre?
Det enda man väl kan klaga på i dagsläget är att bussarna inte nödvändigtvis kommer när de ska. Finns väl för få förare. Precis som i taxibranschen. För att inte tala om konduktörsbristen på VR. Men det tar vi inte nu.
Från en sak till annan. Minns ni när spårvagnarna bara hade en vagn och det längst bak fanns en upphöjd plats med en disk av något slag. En slags liten koppi. Där satt det alltid en tjock tant som tog betalt. Såna finns inte mera. Förutom i lokala bussarna i Jekaterinburg i Ryssland. Men det har jag redan berättat.
9/11 – 10 år
Publicerad: 29/08 07:20Jag var i Stockholm när det hände. Jag bodde där då. Satt på ett café tillsammans med ett par kolleger när en av dem fick ett samtal på sin mobil. När han avslutat samtalet sa han: ”Ett flygplan har kraschat i World Trade Center i New York. Hela tornet står i brand.”
Vi rusade ut från caféet och småsprang längs Nybrogatan till min lägenhet. Vi hade precis satt oss tillrätta i soffan och sett de hemska bilderna när det andra planet kom flygande. I direktsändning såg vi det andra tornet ta eld. Att sitta och titta i direktsändning när folk dör, när folk hoppar ner från 400 meter höga byggnader mot en säker död. Det går inte att beskriva. Känslan av overklighet, att det här bara inte händer…. sånt här händer inte ens på film. Det ena tornet rasar, så det andra. New Yorks tydligaste och kändaste landmärke finns inte mera. Bilderna av flygplanen som flyger rakt in i byggnaderna visas om och om och om. Så kommer nyheten om planet som störtat rakt in i Pentagon. Och sedan det fjärde planet. United 93. Mannen i flygtornet som var första dagen på jobb som chef. Hans första arbetsuppgift blev att ta ner samtliga plan i amerikanskt luftrum. Han spelade sig själv i filmen med samma namn. Måste ha kännats konstigt. Ben Sliney heter han.
Jag minns att jag satt framför TV:n sju timmar i ett sträck. TV:n var på i minst 12 timmar. Följande dag slukade jag alla tidningar. Jag har sparat dom. En dag ska jag visa dem för min dotter. Löpsedlarna fick mej att stanna varje gång jag gick förbi en.
George W. Bush fick kritik för att han inte reagerat när han fick budet. Men han satt framför en skolklass den morgonen. Bilden av hans medhjälpare som viskar nyheten till honom är välkänd.
Några månader senare åkte jag till USA. I så gott som alla skyltfönster fanns en amerikansk flagga med texten ”America is open for business”. Jag gillade det. Amerikanerna kan för all del vara patriotiska till absurdismens gräns, men efter 9/11 passade det.
Jag har all förståelse för att Bush satte igång kriget mot terrorismen. Att Saddam Hussein inte hade några biologiska vapen tycker jag är sekundärt. En diktator mindre. Helt rätt att Navy Seals knäppte Osama Bin Laden. Jag är inte en förespråkare för dödsstraffet, men allt har sin gräns.
Nu är det 10 år sedan 9/11. Iltasanomat har kommit ut med en mycket bra bilaga som behandlar 9/11. Tänker lusläsa den. Där finns en bild, den kända bilden av mannen som susar ner från WTC med huvudet före. Man tror att han hette Jonathan Briley. Bilden kallas allmänt ”The falling man”.
Enligt Iltis kallades de 200 människor som hoppade ut från WTC mot en säker död för ”jumpers”. Men de anhöriga blev sårade av den benämningen eftersom vissa av dem hade en livsåskådning som förbjöd självmord. Så därför var det enligt WTC rapporten ingen som hoppade. De föll.
Statsmän
Publicerad: 26/08 08:09Historien är full av dom. Diktatorerna, envåldshärskarna. Men tiderna förändras lyckligtvis. Först föll Saddam Hussein. Nu är Hosni Mubarak störtad och sängliggande. Och för tillfället ligger Muammar Gaddafi illa till och det är väl bara en tidsfråga innan han är tvungen att ge ifrån sig makten. Bra så.
Hur läget är i Afrika kan jag inte uttala mej om. Det, att det i tiderna kryllat av diktatorer på den kontinenten är välkänt. Även det facto att det konstant krigas och dödas i Afrika är obestridbart. Rebeller, arméer och Gud vet vilka alla fraktioner som tar del i dödandet. Men jag antar att det finns några diktatorer kvar både där och på andra ställen, till exempel i Nord-Korea. Rätt fascinerande med en sluten stat år 2011. Vi talar ändå om ett land som inte geografiskt på något sätt ligger ”för sig själv” som till exempel Australien, Nya Zeeland eller Filippinerna. Nord-Korea har ju grannar både i norr, väster och söder. Ryssland, Kina, Syd-Korea. Man skulle ju tycka att det skulle kunna ha någon sorts positiv inverkan, men tydligen inte.
Men det är ju inte alltid så lätt det där med politik och att härska. Som till exempel hos oss. Nuförtiden är ju presidentens makt inte större än svenska kungens. Så vad gör vi med en president? Folk säger att presidenten är viktig när det gäller att påverka den allmänna opinionen. Höpöhöpö säger jag. Det skulle kunna vara så, men finns det på riktigt någon som mera bryr sig om vad Halonen säger? Vad hon tänker och tycker? Under Matti Vanhanens tid som statsminister blev media och de flesta andra väl också intresserade av statsministern. Vem han ligger med, vill säga. Nå, trovärdigheten led ju som vi vet med facit i handen. Men vår muminmamma har nog effektivt lyckats rasera presidentämbetets funktion fullständigt. Lyckligtvis tar hennes tid i slottet slut snart. När Niinistö tar över kommer han bättre att kunna påverka opinionen eftersom han är den populäraste politikern i landet. Kanske vrider han lite mera makt åt sig också?
Med rätt person vid rodret, eller en stark personlighet kanske jag ska säga, är det lätt att påverka opinionen. Det visar ju historien med diktatorer. I synnerhet i länder där det är lätt att spela på folks tro och vidskeplighet. Överlag människans behov av att ha någon som säger åt en vad man ska göra och hur man ska göra det är något som jag aldrig fattat. Spelar en stark Gudstro in här? Blir folk oförmögna att tänka själv? Gud sa si, Profeten sa så, Saddam sa det och det och Kim Jong-il säger att nu gör vi så här. Det verkar så. Var hamnar vi då? I kyrkan. Att kyrkan varit en pest och pina för folk i historien är även det välkänt. Kvinnor som brändes på bål och så vidare. Terrorister som dödar i Allahs namn. Hur många människor har inte fått sätta livet till på grund av religion? Eller på grund av lättheten i att påverka opinionen med politiskt hokus pokus. Men även på grund av politik dör folk. Nu senast Breiviks horribla terrordåd i syfte att motverka kommande politiker för Arbeiderpartiet. Lite samma princip i Rwanda 1994. Där alla tutsin skulle utrotas så att de inte kunde dyka upp i kommande generationer.
Men dessa nya politiska partier och fraktioner som påverkar opinionen genom att säga vad många tänker. Att påstå sig komma med lösningen till problemen. Att göra folks liv bättre på sätt eller annat. Nu senast Sannfinländarna. De ska för övrigt heta ”The finns” på¨engelska. Vad gör det oss andra till? Vi som inte är rasister och fascister.
Hi-e-tsu
Publicerad: 24/08 07:00Låter japanskt, tycker ni inte? Ett nytt bilmärke? Med tanke på att Japan har kommit till Finland på allvar. Inte bara bilar, stereoanläggningar och sånt som vi är vana vid sedan tidigare. Utan mat. Japansk mat. Sushi är populärt. De flesta gillar det. Folk lagar det hemma. Antalet japanska restauranger har ökat drastiskt. Precis som nepalesiska. Men det hör inte hit. Egentligen hör inte Japan heller för om man tar bort bindessträcken i rubriken så får man ju Hietsu. Hietaniemi. Sandudd. Det är alltså Sandudd jag tänkte ventilera den här gången.
Sandudds sandstrand, i folkmun Hietsu. Sandudds gravgård. I folkmun Sandudds gravgård.
Som alla vet är det ju inte helt vanligt med en sandstrand mitt i stan. Ger Helsingfors det där lilla extra tycker jag. Nu har de dessutom byggt en restaurang/cafébyggnad med omklädningsrum där. Inte en sekund för tidigt. Den är faktiskt rätt fin och terrassen är inte alls ett dåligt ställe att sitta på en vacker sommardag.
Jag antar att skolungdomarna fortfarande firar skolavslutningen på Hietsu. Det gjorde vi på min tid. Minns speciellt en gång när vi satt på gravgården och drack öl innan vi gjorde vår entré på Hietsu. Vi blev avbrutna av en vaktpatrull eller vad de nu kallas, de där typerna som inte kommer in på polisskolan. De hällde ut våra öl så vi var tvungna att fira skolavslutningen nästan nyktra. Vilket öde. Inte blev det bättre av att incidenten hamnade hos polisen. Det igen berodde på att det samma natt söndrades gravstenar där. Så polisen kollade upp alla som bevisligen befunnit sig på gravgården den natten. Mamma blev sådär måttligt nöjd när polisen ringde henne.
När jag var ung kom det inte några stora popstjärnor till Finland. Så är det inte mera. Bästa exemplet är Madonna som gjorde sin största Europaspelning i Helsingfors, 80 000 åskådare. På Busholmen. Kul att Hietsu kan utnyttjas i det syftet nu. Och då kom Rihanna. I regn och rusk drog hon sin entimmes show för 20 000 fans. I minishorts. Alltså Rihanna. Inte fansen. Antar jag. Dessa 20 000 hade vallfärdat till Hietsu många timmar i förväg. Jag vet, för jag var på jobb den dagen. Säkert kiva för stjärnorna också att få uppträda på en sandstrand. Fast kanske hellre i bra väder.
Sandudds gravgård då? En av två stora i Helsingfors. I min ungdom bodde jag där mitt emot. Då brukade jag promenera omkring där när jag behövde samla mina tankar. I femton sexton års åldern behöver man samla sina tankar rätt ofta. Så det blev många promenader på Sandudds gravgård. Jag gillar den för den ligger vid vattnet. Inte alla gravgårdar som gör det. Jag har bestämt mej för att det är där jag vill ligga. Bara ett stenkast från Väiskis plan, där jag spelat så många fotbollsmatcher under hela mitt liv. I hjärtat av min stad.
Sommarstuff
Publicerad: 22/08 15:14Augusti. Månaden då de flesta börjar jobba igen och skolorna börjar. Semestern tar slut, förutom för dom som kör med europeisk semester och håller ledigt i augusti. Ofta är augusti sommarens varmaste månad. Vädret är vackert och folk är sura för att det vackra vädret inte infallit på semestern. Förutom den här och förra sommaren. Vi har haft fantastiska somrar och ingen har högt talat om ”den finska sommaren”. Något som i vanliga fall ska tolkas som en kall, regnig och blåsig sommar. Men det har ändå kommit såpass mycket vatten att man inte har behövat lyssna på klagosånger om hur naturen lider. De flesta tycks vara nöjda. Bra så.
En del gillar att klaga över att vara tvugna att börja jobba igen. Ändå tror jag att efter en månad utan tidtabeller eller ”måste göra” så trivs folk helt bra med att vara tillbaka i vardagen. Det är ju ändå den som håller livet innanför ramarna så att säga. Hindrar oss från att tappa förståndet, om ni tillåter att jag tar i lite. Det är väl sist och slutligen helt okej att gå till sin närbutik, titta på sitt favoritprogram, sova i egen säng och vakna på morgonen. Och som extra bonus är det ju fortfarande varmt. En del av fritiden kan man ju faktiskt vara ute. Terrasserna är ju till exempel öppna ännu. Ovanligt mycket folk på gatorna. Tack vare vädret. Det är lockande att ta en sväng på stan efter jobbet istället för att fara hem. Så ska det ju vara, så nog om det.
Samhället börjar komma igång igen. Skönt säger jag. Dessutom är ju Helsingfors en underbar sommarstad så personligen är jag gärna här på sommaren.
Å andra sidan tror jag att det stör folk mindre ifall augusti är kall, eftersom de flesta jobbar. Det verkar vara så att vackert väder och inomhusarbete inte går hand i hand. Varför är det så? Tycker folk att det är slöseri med vackra dagar om en del av dagen spenderas inomhus på arbetsplatsen? Eller tvärtom, slöseri med semesterdagar om det kommer en regnskur? Överlag tycker jag att det pratas alldeles för mycket om vädret. Det finns ju och är vad det är, oberoende av hur mycket vi små futtiga människor vänder och vrider på det.
Tänk nu om man lever t.ex 80 år. Om vi för diskussionens skull säger att vädret är det näst- eller tredje vanligaste samtalsämnet i våra liv. Efter familjeämnen, såsom barnen, förhållandet och arbetsrelaterade ämnen. Om vi i medeltal talar om vädret 10 minuter om dagen i 80 år….om jag räknar rätt nu så skulle det bli cirka 50 timmar i året, alltså 4000 timmar i livet vilket enligt min korta matte är det samma som cirka 166 dygn. Nästan ett halvt år av våra liv talar vi om vädret. Hej, på riktigt.
Empati
Publicerad: 15/08 14:35De sociala medierna förändrar mycket. Det är ingen hemlighet, inget nytt utan ett obestridligt fakta. Bland annat förändrar det folks sätt att bete sig, att fungera. Tänk på till exempel Facebook som är bekant för de flesta av oss.
Jag har alltid förundrat mej över hur folk använder sig av Facebook. Det finns de som tar politiskt ställning, engagerar sig i samhälleliga frågor och verkar vara jätte allvarliga hela tiden. Det finns de som går med i alla grupper som handlar om att bekämpa orättvisor såsom barnporr, våld och rasism. Så finns det de som tar ställning i ekologiska frågor och flaggar för Amnesty och dyl. Många är de som kämpar mot Sannfinnländarna och andra politiska organ. En del använder Facebook mer i humorsyfte. Som alla de som går med i grupper med rubriken ”Jag slår vad om att Hangö har fler hundar än Ekenäs”, eller något i den stilen. Och så alla de som får ståfräs varje gång HIFK har vunnit en match och Jokerit förlorat. Och naturligtvis alla de som tycker att alla FB-kompisar ska få veta vad de äter till middag… varje dag.
Jag vet inte vad åldersgränsen för Facebook är, men den ligger väl kring 13–15-strecket. Minst 15 säger jag. Har ingen förståelse för föräldrar som låter sina 7–10 åringar ha en egen Facebookprofil. Det är ändå de fullvuxnas lekplats, tycker jag.
Men tillbaka till med vilken attityd folk har där. Nu senast, tragedin i Norge. Det grundades genast grupper i stil med: ”tänd ett ljus för offren på Utöya” eller ”Supporta våra norska vänner”. Skulle inte falla mej in. Det betyder inte att jag inte känner för offren och deras anhöriga, tvärtom. Men måste jag skylta med min empati genom att byta min profilbild till en norsk flagga? Jag får en känsla av att folk som gråter högljutt över människor i ett annat land som de inte känner eller aldrig har träffat, bara vill visa för alla andra hur otroligt empatiska de är. Det blir en sorts absurd empatitävling. Man marknadsför sin egen förträfflighet som människa så att alla kan se hur mycket man bryr sig om världens orättvisor. De gånger man inte lagar kantarellstuvning av egna plockade kantareller med basilika från egen gård tillsammans med nypotatisar som är läckrare än någonsin förut. Dessutom skiner solen, barnena har varit och simmat och rödvinet smakar förträffligt. Men så slår en terrorist till och så ska man vifta med empatiflaggan igen en vecka eller två. Innan det blir dags att plocka blåbär igen.
Grannen
Publicerad: 09/08 15:17Taxichaufför Lindgren är tillbaka efter en välförtjänt semester! Han börjar med en Fact Finding Mission i östled.
Av någon outgrundlig anledning föredrog jag att tillbringa en knapp vecka av min semester i Ryssland. En onekligen intressant upplevelse. Jag vågar påstå att jag hör till dem som i jämförelse lider av förhållandevis lite fördomar. Alltså tyckte jag att det blir skoj att åka. Dessutom har jag varit i Ryssland förut, i Rostov närmare bestämt. Men det var längesen. Vis av erfarenheterna därifrån räknade jag inte med att stöta på särskilt många som kunde engelska. Alltså såg jag till att själv kunna tolka ryska alfabetet. Bra så långt. Ändå var deras engelska kunskaper om möjligt ännu sämre än väntat. Att inte ens ungdomarna förstod något förvånade mej. Två olika hotellreceptioner i två olika städer. Engelskan i hotellreceptionerna ytterst bristfällig. De flesta kunde inget alls. De bistra männen som vaktade hissarna i hotellen talade inte alls. De såg bara bistra ut. Att åka metro i Moskva är helt okej, förutsatt att man kan tyda ryska. I annat fall kan det vara rätt jobbigt. Tanterna i biljettluckorna talar bara ryska. Gärna ovänligt dessutom. På Aeroflots flight från Moskva till Helsingfors då? Där kan väl flygvärdinnorna engelska? Njet. Inte heller gick det att få annat än ryska tidningar på nämnda flyg.
I Jekaterinburg satt jag i misstag på biljettkontrolltantens plats i bussen. Den var inte märkt på något sätt. När jag försökte betala för min biljett ville hon inte ha mina pengar utan pekade och viftade. Jag fick inte betala för att jag satt på hennes plats. Hon trodde väl att jag jävlades. Nå, sen somnade busschauffören vid ratten och körde in i ett träd. Tur att trädet var murket och gick av på mitten. Klarade mej undan med nackont.
Den urbana legenden som säger att finnarna är invända, purkna, ovänliga, associala och aldrig ler hoppas jag slippa höra i fortsättningen. Till alla de som säger så, säger jag: åk till Ryssland. Där ingår inte ordet vänlighet i vokabulären. Det var inte många gånger jag och min kompis Janne fick höra någon säga ”Pashalsta”, alltså var så god. En annan intressant detalj var att ingen tittar i ögonen i Ryssland. Folk tittar ner, eller helst åt ett helt annat håll när de kommer emot på gatan. Jag kanske ser farlig ut, men det gör inte Janne.
Har på känn att bemötandet skulle vara helt annorlunda om man behärskade ryska. Det stod helt klart att turister inte var populära. Jag hann bli 40 år innan jag nekades inträde till en nattklubb på grund av mitt utseende. Som i det här fallet bara inte föll dörrvakten i smaken. Konstigt.
Nånting gott då? Visst, ölen och cigerretterna är billiga. Och metron. En biljett kostade cirka 70 cent. Överkomligt. Metrostationerna i Moskva är för övrigt väldigt vackra. Dessutom är Moskva än överraskande grön stad och ren stad. Från vårt hotellfönster såg vi en park som var större en Central Park i New York. Och det var bara stans näststörsta park. Åker gärna en gång till dit, men inte ännu nästa vecka.
Att bli författare
Publicerad: 03/07 18:09Jag har under mitt arbetsliv prövat en hel drös med yrken. Mitt första sommarjobb var i ett hotell tvätteri. Mitt andra som fönstertvättare. Som 19-20 åring jobbade jag som bilbud på ett par ställen. Även Klaus Kurkis lobby blev bekant. En sommar där som piccolo. På Finlands resebyrå trivdes jag nästan ett år. Sen har det blivit skådespelare, lärare, försäljare, företagare, taxichaufför och nu är det då meningen att jag ska gå omkring och kalla mej författare.
Boken med Taxichaufför Lindgrens samlade historier har alltså kommit ut och finns att köpa på Hbl, Bbl och Vn, samt på deras hemsidor. Samtliga 55 historier som i tiderna publicerades i VOLT finns med. Utöver det fyllde jag på med 5 nyskrivna.
I september ger Söderströms förlag ut min debutroman, ”Nattens väktare”. En spänningsroman om Helsingfors undre värld.
För mej känns det konstigt och främmande att kallas författare. Det var något jag aldrig trodde att jag skulle bli. Jag skulle ju bli skådis. En tid var jag det också. Jag minns att många gillade att kalla mej konstnär. Det kändes väldigt främmande. Jag jobbade för all del inom konsten, men jag tyckte att historieberättare var mer passande. Det är vad teater går ut på, att berätta en historia. Tyvärr finns det många skådespelare som glömmer det. De berättar en rollfigur. Sin egen rollfigur. Det sägs att alla skådespelare är narsister. Åtminstone lite. Jag är inte helt säker på att det är så, men att dom finns är helt klart. Det är dom som glömmer historien och spelar för sig själva.
Jag jobbar fortfarande inom konsten. Men fortfarande blir jag helst kallad historieberättare. Författare känns så pretentiöst på något sätt. Dessutom har jag tills vidare bara kommit ut med ett samlingsverk. Att berätta historier tror jag att är min grej.
Även som privatperson håller jag låda. Det finns stunder när jag underhåller mina vänner med historier och makabra skämt. Historieberättare. Ja. Det är jag. I olika former.
Boken med Lindgrens historier kom till under vintern och våren. Tommy Pohjola fungerade som redaktör och allmän yrsel. Ett par gånger var fotograf Christian Aarnio med mej i taxin. Han tog bilder. Många bilder. Av bilen, av staden, av mej.
Jag sitter här med det tryckta exemplaret av ”Lindgren, taxichaufför” framför mej. Erkänner villigt att jag är rätt stolt över slutresultatet. Jag tycker den är snygg. Chribbes bilder är fantastiska. De fångar känslan i jobbet och framförallt Helsingfors nattetid på ett sätt som verkligen ger djup åt historierna. Ensamheten i jobbet som taxichaufför lyser igenom bilderna. Helsingfors öde gator nattetid har en viss känsla över sig. Staden sover. Jag vakar över min älskade hemstad på nätterna. Kollar att allt är bra med stan. Rensar gatorna från dårar och fyllon genom att köra hem dom där de får sova ruset av sig och återgå till att bli någorlunda normala medborgare.
Men nu är jag alltså författare. Jag. Författare. Hmm. Roligt helt klart. Konstigt också. Ska bli intressant och se hur det här utvecklar sig. För närvarande jobbar jag med uppföljaren till ”Nattens väktare”. Det är roligt att skriva. Isynnerhet som mitt sätt att skriva oftast baserar sig på en grundidé, men sen är det texten som för mej, inte tvärtom. Jag lever själv med i händelserna. Det har funnits stunder när jag verkligen har ryckts med i någon känsla då jag skriver. Man är ju inte riktigt objektiv, men på något sätt tror jag att om jag själv rycks med när jag skriver så kanske läsarna också gör det.
I vilket fall som helst hoppas jag att jag kan bidra till att ge er alla lässtunder som ni uppskattar.
ps. ett horribelt tryckfel smög sig in i ”Lindgren, taxichaufför”. På sidan 139 ska det stå dejt.
Midsommar
Publicerad: 28/06 10:27Ännu en midsommar har jag firat bakom ratten. För mej spelar inte Midsommaren så stor roll så jag är gärna på jobb då. Folk tycks leva i den vaneföreställningen att Helsingfors är helt tomt på Midsommarn, att stan töms helt på människor. Men det är fel. Här finns överraskande mycket folk. Trafikstockningar och rusningar slipper man ju, så pass mycket folk åker bort. Men faktum är att alla inte har en stuga att åka till. Dessutom lever det massvis med ensamma människor i den här stan, något jag tangerat när jag skrivit om julafton. Det finns många som helt enkelt inte har stuga och som inte blir bjudna någonstans. De stannar i stan. Alla krogar är ju inte öppna, men de som är det, är i regel fulla. Till exempel Mummotunneli var fullpackad både fredag och lördag.
Den här midsommaraftonen hade vi dessutom bra väder ända till klockan ett på natten då det började regna. Det var lugnt tidigare på kvällen, men ju längre kvällen led, desto mer jobb hade jag. Fölisön drog igen massvis med folk, trots att det otroligt nog, kostade in dit. Inte mindre än 18 euro. Sanslöst. Även andra parker, såsom Kajsaniemi och Brunnsparken var fulla av folk. En bättre variant av Valborg kan man säga. Inte lika mycket folk, men varmare väder.
På midsommardagen började jag jobba först vid tiotiden på kvällen så jag vet inget om dagen, men på natten hade jag igen överraskande mycket jobb. Ekonomiskt sätt var fredag och lördag nästan lika bra som ett normalt veckoslut. Fredagen var det faktiskt. Har kört många sämre fredagar. Lördagen nådde inte riktigt upp till vanlig lördagstandard. Lördagarna är ju alltid bättre för oss taxichaufförer än fredagarna. Fredagarna kan vissa årstider vara deprimerande lugna. Det igen kan bero på att så gott som alla taxin är i trafik även på fredagsnätterna.
Lördagsnatten belönades jag dessutom med en körning till Kervo. Där kom det pengar och där var det bra att avsluta för natten.
På söndag var det Foo Fighters-konsert i Fiskehamnen. Deras musik förstår jag mej inte på och verkligen inte deras popularitet heller, men folk drog de. Så gott som alla kvällens och nattens kunder skulle dit eller hade varit där. Söndagen var i förhållande bättre än både fredagen och lördagen. Man skulle aldrig ha trott att det var söndag, så mycket folk var det på stan. Så nu kan man skrota legenden om att Helsingfors skulle vara tomt på midsommarn.
Som kuriosa kan jag nämna att jag på söndag eftermiddag hämtade ett par i sextioårsåldern från en krog i Munksnäs. Båda väldigt packade. Kvinnan hittade baksätet, hon kom in från högra sidan. Mannen stod och rev i bensinlocket och undrade varför dörren inte gick att öppna…
Så har man varit med om det också. Är det något som fattas ännu, eller har jag månne prickat av alla punkter på listan över idiotiska och korkade tilltyg i en taxi?
Sexpack
Publicerad: 22/06 06:17Två månader efter riksdagsvalet fick vi då till slut en regering av sällan skådat slag. Många tycks vara av den åsikten att den nya sixpackregeringen inte kommer att hålla fyra år, att det kommer att bli för många slitningar inom leden. Jag håller med Sulo Aittoniemi både vad gäller lagliga bordeller och att den här regeringen kommer att vara starkare än vad folk tror.
Oppositionen kommer att vara stark med aggressiva sannfinländare och bittra centerpartister, så regeringen kommer att vara tvungen att verkligen hålla samman. Det tror jag den kommer att göra.
Blandningen av gammalt och ungt är intressant. Tre stycken som nått pensionsåldern, alla från SDP. Hela sju stycken som inte fyllt fyrtio. Jag inser här alltså att jag är äldre än vår statsminister…då är man inte helt ung längre.
Om vi tar en närmare titt så kan följande konstateras. De Gröna gjorde det enda rätta. Man petade ner Anni Sinnemäki så många pinnhål det bara var möjligt efter att hon misslyckats kapitalt som ordförande. Självfallet borde de ju inte alls vara i regeringen, men när de nu är där är det väl de två bästa de har som blev ministrar. Att Räsänen är inrikesminister och kan påverka abortfrågor och dyl är jag inte helt säker på att är lyckat. Paavo A får säkerligen mera till stånd som kultur- och idrottsminister än Wallin som går till historien som mannen som utsåg Jari Piirainen att utreda dopingsoppan i skidkretsarna. Ungefär som att utse Christer Pettersson att utreda Palme mordet. (Pekka Holopainens, Iltasanomat, ord). Kyllönen vet jag inget om. Inte Henriksson heller. Dock tycker jag att det är totalt fånigt att även geografin ska tas i beaktande när ministrar utses. Vilket betyder att Henriksson är minister bara för att hon kommer från Jakobstad. Så har vi dessa olycksaliga socialdemokrater, som för all del fick igenom alla sina villkor i förhandlingarna, men Jutta kunde nog ha klämt fram en lite bättre lista tycker jag. Kiuru verkar tuff, det blir nog bra med henne. Ihalainen (Finlands Jimmy Hoffa) är nog också rätt man på rätt plats. Men Gustafsson, Guzenina-Richardson och framförallt Tuomioja.
Hur kan han få bli utrikesminister igen? Vilken skandal. Efter att vi haft en leende, social, verbal och kunnig utrikesminister i Alex Stubb är vårt ansikte utåt nu en grå, gammal, sur och inåtvänd gubbe.
Ja, Tuomioja är erfaren och han talar lika många språk som Stubb, men ändå: Hur kunde Katainen ge bort den posten? Jag vet att det är brukligt att näststörsta partiet får utrikes- och finans portföljerna, men så mycket som Katainen gav efter i förhandlingarna åt Jutta, skulle han ha kunnat kräva att Stubb fortsätter som utrikesminister. Tur är att han åtminstone har hand om europa.
Jag lyfter på hatten åt Jutta Urpilainen.
Först lyfte hon upp sitt parti ur diket genom att vara suverän i tv-debatterna inför valet och trots att hon en gång blir utslängd ur ständerhuset håller hon stenhårt på sina villkor och får igenom precis allt. Jag misstänker att hon även kommer att lyckas som finansminister. Att Heinäluoma var den som orsakade den tillfälliga skilsmässan mellan SDP och Samlingspartiet står helt klart. Tur att den killen inte blev minister. Det skulle ren ha varit för mycket med både Tuomioja och Heinäluoma i regeringen.
Samlingspartiet har säkra kort. Koskinen, Virkkunen, Häkämies och Risikko kan sina saker.
Katainen själv då? Om samlingspartiet kan hålla sig som största parti har han chansen att göra det som Vanhanen dillade om men aldrig vågade försöka: att bli den första statsminister som sitter tre perioder.
Kunde ha varit värre. Sannfinländarna kunde ha suttit i regeringen. Hakkarainen kunde ha blivit minister, ve och fasa.
ps. Boken med alla populära taxikrönikorna som publicerades i Hbl:s månadsbilaga Volt och en handfull nya texter finns nu att köpa i Hbl:s kundservice. Bästa stugläsningen ever! Inom kort kan man också köpa boken hos Borgåbladet och Västra Nyland samt beställa på nätet. Fråga efter ”Taxichaufför Lindgren”.
