Arkiv för ‘Människor’ kategorin
Med livet som insats
Publicerad: 17/05 08:30Tre ungdomar slängde sig ut ur en taxi i farten i Järvenpää. Taxin körde då ungefär 40km/h. Två skadade sig och en dog. Detta för att slippa betala.
Till Järvenpää (Träskända) kostar det cirka 60 euro från centrum. Eftersom de var tre var nog mätaren inställd på tvåans taxa, vilket i det här fallet betyder cirka tio euro till. 70 euro. Ett billigt pris för ett liv.
Jag tog upp en kund i Berghäll. Helt i fyllan. Han alltså, inte jag. Han satte sig bakom mej, något jag alltid ogillar. Till min stora förvåning ville han till Onnela. Det är alltså nattklubben i Kampen som Sedu inte kan bestämma sig för vad den ska heta. Först Onnela, sedan Royal Onnela, sedan Huuma och nu igen Onnela. Snacka om att ha identitetsproblem. Nå, men det var en parentes. Onnela är ju riktat till folk i tjugoårsåldern. Min kund var kring femtio. När vi kom till Kajsaniemi rondellen gav han plötsligt order om att göra en u-sväng. Jag försäkrade mej om vi fortfarande var på väg till Onnela innan jag ganska tvärt förklarade att jag inte tänkte göra någon u-sväng och att det nog är bäst om jag sköter körandet.
Mannnen muttrade något ohörbart. Men när jag hörde att han tog av sig säkerhetsbältet blev mina sinnen på helspänn och jag kollade intensivt i backspegeln. Det hade jag inte så mycket för eftersom jag knappt såg honom. När vi kom in på Vilhogatan öppnade han dörren. Jag tryckte på gasen och hoppades att han skulle hoppa ut i farten. Men han gjorde det inte. Men dörren höll han öppen. Nere vid järnvägsstationen stannade jag och hoppade ur. Jag tog tag i bildörren och tryckte den mot hans ben som var halvvägs ute. Han försökte komma ut men jag tryckte till hårdare samtidigt som jag informerade honom om att han hade en obetald taxifärd. Efter några lönlösa försök att komma ut (han skulle dessutom ha behövat passera ett hundrakilos hinder) fick han fram en tjugolapp. Jag brydde mej inte om att skälla ut honom eftersom han var så sekasin. Men den rejäla växeln behöll jag när jag lämnade honom stående på järnvägsstationen, cirka två kilometer från Onnela.
Trots mångårig erfarenhet uppstår det ibland situationer när jag bara undrar… Är allt som det ska med lilla Finland?
HIFK
Publicerad: 12/05 06:07
Guld 2011. Åtminstone till guldfesten kom supportrarna och firade Hockey-HIFK.
Helsingfors Idrottsföreningen Kamraterna.
Denna finlandsvenska kultförening med förgreningar i alla möjliga och omöjliga idrottsgrenar. Fanikulturen är bland de mest fanatiska i landet. Åtminstone då man talar om ishockey. Undrar hur många HIFK fans som röstade på sannfinländarna och därmed också emot skolsvenskan? Detta trots att deras förening är finlandssvensk. Något att fundera på tycker jag.
Men till ishockeyn. HIFK vann sitt första guld på 13 år. Välförtjänt utan vidare. När Kari Jalonen för tre år sen ledde Kärpät till guld och flytten till Nordenskiöldsgatan var ett faktum (nå, jag tvivlar på att han bor på Nordenskiöldsgatan) tänkte jag att nu tog han ett steg neråt. Men efter att två år på raken ha åkt ut i kvarten står han nu med HIFK där han stod med Kärpät. Trots att han fått utstå kritik för bland annat mindre väl övervägda uttalanden, talar ju hans facit för sig självt.
HIFK omorganiserade sin ledning för några år sen. Den misslyckade Fööni fick foten, helt förtjänt, och nu ser det ju bättre ut. Samma sak kommer att hända i Böle. Kekäläinen kommer att få till stånd allt det som Virmanen misslyckades med.
Men hur pass HIFK är då ishockeylaget HIFK? De kallar sig big red cats. Varför det? För att deras logo är en panter eller puma eller vad fan den nu ska föreställa. Varför det? HIFK:s logo är en fyruddig stjärna och skölden. Varför duger inte stjärnan för ishockeylaget? Den duger nog för fotbollslaget som i år spelar i första divisionen. Sen nångång när serien börjar. Om den börjar. Ishockeylaget har för all del skölden kvar. Skulle bara fattas annat.
Den fyruddiga stärnan duger också för handbollslaget och friidrottarna för att nämna ett par förgreningar. Bandylaget kör väl med skölden har jag för mej. Även det är bättre än en panter.
Själv representerade jag HIFK:s handbollslag i ett decennium. Vi var ett svenskspråkigt lag till åtminstone 80 procent. Så är det inte mera. Nu är handbollslaget till 80 procent finskspråkigt. Vad har det för betydelse, undrar nu någon. Ingen. Men HIFK är en traditionell förening som är 114 år gammal. Man bör värna om traditionerna. Annars tappar de sin betydelse. För mej är HIFK en finlandssvensk förening och jag hoppas att den kommer att förbli det.
Jag hoppas också att Nybondas eller vem som nu bestämmer slopar den där jävla puman. Så tycker jag att alla som kallar sig HIFK-fans åtminstone skulle kunna uttala Nordenskiöldsgatan.
Appropå Nordenskiöldsgatan. Den gamla ishallen ja… dags för renovering? Kanske lite mera plats i korridorerna?
För alla fotbollsfans är det säkert glädjande att HIFK nu kan vara ett alternativ till HJK. Men det blir tufft att klara platsen i ettan. Att HJK kommer att ta sitt tredje guld på raken är solklart. Men det var inte det den här bloggen skulle handla om. Dags att sluta märker jag…
Rasism
Publicerad: 10/05 08:53Förutom att rasism är väldigt tragiskt är det även intressant som fenomen. Det som är mest tragiskt är hur inrotat det är. Som finlandssvensk i Finland har väl de flesta någon gång fått utstå gliringar, men det är ju självfallet smått i jämförelse med mycket annat.
Att antingen ens namn eller finska tal har ”avslöjat” en som icke finskspråkig har väl hänt de flesta. I några få fall har kunden i taxin frågat om jag har estniskt påbrå. När jag nekat till detta har kundens fantasi i många fall tagit slut. Att jag skulle ha svenska som modersmål kommer de inte på.
Men för inte så länge sen hände något som inte har hänt tidigare. Jag blev kallad ”vi**n mutakuono”. Hur ska man tolka det?
Det gällde en kund som var så full att han inte klarade av att prata förståeligt. Hans flickvän hade sagt adressen och killen ifråga, eller gubben rättare sagt, satt bakom mej. Han försökte föra någon sorts diskussion med mej och eftersom jag inte förstod ett ord av vad han sa hade jag ingen annan möjlighet än att säga som det var: att han var så full och talade så otydligt att jag inte förstod något. Därav följde frågan om jag är från Finland. Trots att jag sa att jag är lika finsk som han så följde han upp med nämnda skällsord. Jag stoppade bilen och slängde ut fanskapet.
I mitten på 90-talet jobbade jag som skådespelare på en landsortsteater i Sverige. Vi turnerade med en skolpjäs. Den var fruktansvärt dålig, men i alla fall. Vid ett par tillfällen ropades det från publiken åt mej: finnjävel. Det intressanta här är att de som ropade utan undantag var invandrare. Ungdomar med typ arabiskt ursprung. Man kan väl lungt säga att de hade lyckats integrera sig i det svenska samhället…
Enligt föreskrifterna ska man ha sitt chaufförs-ID synligt i taxin. Detta för att kunden ska veta att chauffören har sin licens. Antar jag. Själv har jag mitt ID i plånboken. Av den enkla anledningen att mitt svenskklingande förnamn avslöjar att jag är finlandssvensk. Något jag vill undvika i taxin. Man vet aldrig. Det finns rasister överallt. Jag vill ogärna hamna i slagsmål i onödan.
Bordsplacering
Publicerad: 05/05 06:00Man får inte skratta åt andras problem. Men om vi först tar oss en titt på vilken typ av problem folk kan ha, så bestämmer vi sen om man får skratta eller inte?
Jag anser mej inte ha fått just något gratis här i livet och påstår att mina problem är verkliga. Det ger grund för humor.
När jag en lördagskväll för inte så länge sen plockade upp ett finlandssvenskt par fick jag verkligen jobba hårt med mej själv för att inte börja gapskratta. Det såta paret hade varit på en fin middag verkade det som. Men något väldigt viktigt hade varit käpprätt åt helvete: bordsplaceringen.
Den stackars frun hade blvit placerad tillsammans med ett gäng svenskar. Något som hon tydligen hade drabbats av flera gånger tidigare. Mannen däremot hade haft bra sällskap.
Kvinnan hade alltså som bordskavaljer haft oturen att få en självgod svensk, som hon uttryckte det. Mannen undrade bittert varför inte svedupellarna kunde sitta i ett eget bord.
Det roliga var att under den åtta minuter långa färden gick de fem första minuterna åt att kritisera värdparet för deras totala oförmåga att placera sina gäster rätt.
”Nog måste de ju förstå att vi skulle ha velat prata med den och den och inte med den och den.”
Sen följde en analys över ifall två stycken finskspråkiga kvinnor hade suttit på rätt platser eller inte.
Snabbt gick de igenom vem som var vems fru och vem de kände igen och vem de hade velat prata med mera och vem de hade velat prata med mindre. Det hela verkade ta väldigt stora proportioner. Det viktiga var ändå att det såta paret var rörande överens om allting. Det är ju så mycket lättare om man inte behöver bära en sådan börda ensam utan om det finns någon man kan dela den med.
Jag hade inte långt till tårarna när mannen klappade sin fru vänskapligt på handen och kallade henne älskling.
De sista minuterna av färden koncentrerade de sig på att göra sig lustiga över svenskar i allmänhet och någon moster i synnerhet. Båda satt och talade rikssvenska för att spetsa till sin genuina parodi.
Till råga på allt märkte jag när mannen betalade att jag känner honom.
Jalonens val
Publicerad: 02/05 07:36
Det är den tiden på året igen. Finland möter Lettland i kväll.
Ett säkert tecken på att våren har kommit är att ishockey-VM är här. Eller inte här utan där. I Slovakien närmare bestämt.
Som ett hängivet landslagsfan intresserar jag mej naturligtvis för inte bara hur det ska gå utan också varför det går som det går.
Det finns vissa grejer som upprepar sig från år till år oberoende vem som är chefstränare.
Som de flesta vet är det Jukka Jalonen som bär ansvaret för tillfället. Efter att ha gjort ett strålande jobb i HPK under flera år blev han av Kalervo Kummola utsedd till chefstränare. Först fick han dock snusa på hetluften i skuggan av Doug Shedden under en säsong. Men sedan då? Brons i OS. För all del ett fint resultat. Men spelet i Vancouver var allt annat än bra. Kommer ni ännu ihåg semifinalen mot USA? 0-6 efter första perioden om jag inte minns fel. De två VM turneringar som Jalonen ansvarat för har slutat med femte respektive sjätte plats. Ut i kvarten med andra ord.
Så till nämnda likheter. Oberoende av vem som är tränare så kallas alltid samtliga lediga NHL spelare till VM laget. Varför?
I år är vi så till vida lyckligt lottade att Niklas Hagman är skadad. Annars skulle han antagligen ha promenerat in i första kedjan. Trots att Calgary försökte bli av med honom. Tyvärr är Lauri Korpikoski också skadad. Han skulle verkligen ha varit en förstärkning. Jesse Joensuu. Fjärde kedjans kille i bottenlaget Islanders. Nå, han blev ändå lyckligtvis petad på slutrakan. Jag orkar inte gå igenom dom alla här, men ni vet vad jag menar. Ingen skillnad fast någon har presterat 4+4 på 82 matcher och spelar 5 minuter per match. Rakt in i VM laget. Anaheim är ute. Nu kallas väl Jarkko Ruutu in igen. Trots att han inte ens platsar i sitt lag ordentligt och trots att han oftast tar bort mera än han tillför. Men i våldsbenägna Finland uppskattas killar som Ruutu. Som inte kan spela för fem penni, bara tackla och slåss.
Jag minns bra att även Hannu Aravirta, som jag för övrigt respekterar högt som tränare, gjorde sig skyldig till precis samma under sina år. Inte blir det bättre av att vi har Jari Kurri som manager heller. Jag har aldrig hört honom kritisera någon spelare någonsin. Han är en sån där ja-ja kille. Jag kan slå vad om att när hans fru föreslår något så svarar han alltid: ”Ingen skillnad, bestäm du.”
Mikko Koivu klämde ur sig en riktig klassiker. Eller var det Tuomo Ruutu? Skit samma. ”I år är det fem sex lag som kämpar om VM-guldet, så det är omöjligt att säga hur det går.” Citatet är inte ordagrannt, men innebörden står klar. Nej, det menar du inte? Oj då.
Alltså: alla som spelar i NHL är välkomna. Vad är det för fel på Elitserien? Mikko Lehtonen i Skellefteå? Målkungen. Skulle vi inte behöva en sådan? Backen Mikko Luoma i HV 71. En av landets bästa backar. Varför är han inte med istället för nån Topi Jaakola?
När vi vann VM guld 1995 bestod laget av spelare från finska och svenska ligan, i stort sett. Homogen trupp med strålande laganda.
Fundera på det du, Jalonen.
Valet
Publicerad: 28/04 11:58De flesta är säkert redan trötta på riksdagsvalet. Därför tar jag upp det nu.
Som alla andra är också jag orolig över Sannflinländarnas framfart. Soini är ju ändå någorlunda vettig och jag tror att Alex Stubb håller honom i schack, men killar som Halla-aho och Niinistö är jag orolig för. Ser man på det hela ur ett bredare perspektiv så måste man ju ta sig en funderare. Varför röstar en femtedel av de sjuttio procent som röstade på dessa smygrasister? Varför är så många emot globalisering? Varför vill så många att Finland ska vända sig inåt i stället för utåt?
Tycker faktiskt en femtedel att skolsvenskan är onödig?
Jag har, precis som de flesta andra finlandssvenskar, haft att göra med en hel drös av landsmän som harmar sig över att de inte kan bättre svenska än vad de kan. Om alla sannfinländare skulle komma från Tohmajärvi så skulle jag kunna förstå deras inställning till svenskan, men bara i Esbo röstade över 11 000 på Soini.
Jag var nog mäkta förvånad över att de fick så mycket som 19 procent. Galluparna hade visat på 17-18 för att precis innan valet gå ner till 16. Om man dessutom tar i beaktande att Soini tog redigt med stryk i de sista debatterna så var det verkligt förvånande att de inte föll ner under 15 procent. Men de två debatter på Maikkari som jag följde med så vann ju Soini överlägset i tittarnas ögon trots att han bara satt och gnällde att han inte fick tala till punkt. Men han hade rätt. De vann både valet och galluparna.
Vad gäller SDP så skärpte sig Urpilainen betydligt på slutrakan. Hon var direkt bra i debatterna, där hon sopade Kiviniemi med golvet. I TV-debatterna är det ju faktiskt ingen skillnad vad Räsänen och Wallin säger, eller om de säger något överhuvudtaget. KD:s och SFP:s stöd är ju detsamma från år till år. Intressant är att SFP inte klarar av att locka flera finlandssvenskar till sitt läger än vad de gör. Hur många finlandssvenskar röstar inte på Stubb och därmed Samlingspartiet? Kanske borde SFP koncentrera sig mera på sina potentiella väljare i huvudstadsregionen och inte så mycket i österbotten.
Men KD då? Man skulle tro att fler än 4 procent av befolkningen är duktigt religiösa. Dessa två partiers stöd är betydligt mindre än potentialet. Nå, jag tror inte på Gud, så mej stör det inte att KD blir på 4 procent hela tiden. Inte heller röstar jag på SFP, men som finlandssvensk sympatiserar jag med dom.
Att samlingspartiet skulle vinna och att Katainen blir statsminister har varit solklart länge. Dock var deras vinst knappare än vad jag trodde. Paavo A tycks ha fått liv i Vänsterförbundet efter att Korhonen tog död på all trovärdighet. Eftersom jag inte orkar reta upp alla som sympatiserar med De Gröna tänker jag inte säga något om, vare sig dom eller Sinnemäki.
Intressant så där i övrigt är att det blev så många nya på Arkadiabacken. Ovanligt många gav upp sin plats och ovanligt många tunga namn föll stort. Mieto till exempel. Han tappade 10 000 röster. Tiura tappade c. 14 000. Och så stackars Bryggare… för fyra år sen tappade han sin plats för andra gången. Då gav han en intervju där han berättade att han blev djupt deppig och måste gå hos psykolog. Nu försökte han igen. Helt i onödan. Som häcklöpare fattade han att sluta sin karriär i tid. Innan han blev omsprungen av alla.
Samtalsämnen
Publicerad: 26/04 06:06Att prata om sin lön är ju rätt tabu har jag för mej. Det är väl inte så många som gör det, utanför familjen?
På det sättet skiljer sig taxichaufförer mycket från andra. Jag har aldrig stött på någon yrkeskår, där folk så gärna och lättvindigt gillar att tala om sina inkomster. De gånger man är tvungen att vänta länge på kunder, finns det de chaufförer som står och snackar med varandra. Jag har aldrig brytt mej om att gå med i diskussionerna av den enkla anledningen att jag vet exakt vad de pratar om. Sin lön eller sina kunder.
Om man är vad som kallas ”renki” dvs att man kör någon annans bil (vilket är fallet i de flesta fall) får man en viss procent på det man kör. Jag tänker inte berätta i vilken storlek procenten rör sig, men beroende på arbetsgivaren rör den sig inom en femprocents radie. Eller vad det nu heter.
Lön får man bara när mätaren är på. Det här betyder att man inte får lön när man väntar vid taxistolpen, sitter på en bensinstation och dricker kaffe eller har matpaus. Därför kan man ibland bli frustrerad om man fått vänta en timme och sen när det väl kommer en kund så blir färden en kilometer lång. Men vi får naturligtvis inte klaga. ”En taxichaufför är alltid glad när mätaren är på.”
Nå, när man då står där vid taxistolpen brukar kollegerna allt som oftast berätta hur mycket de har kört in pågående skift. Ibland berättar de också hur mycket pengar det kom föregående natt. Det intressanta är att aldrig någonsin att någon skulle beklaga sig över att det gått dåligt och att det inte kommit in pengar.
Alltid, utan undantag, går historierna ut på hur helvetes bra man har kört och hur mycket pengar det har kommit.
Ifall historierna inte skulle vara grovt överdrivna skulle jag antagligen vara stans sämsta taxichaufför. Med över åtta år på nacken vågar jag ändå påstå att jag ganska bra vet när det lönar sig att vara var, vilket inverkar på kassan.
Det andra samtalsämnet… alla ni som tror att taxichaufförerna håller sig till sin tystnadsplikt.. glöm det. De berättar gärna vad som hänt i bilarna. Okej, så till vida håller sig folk till reglerna att man inte berättar vem det varit fråga om. Men det är ju intressant bara om det varit en kändis i baksätet.
Att bli äldre
Publicerad: 19/04 05:16I dag fyller jag 40.
Att jag skulle befinna mej i en ålderskris av något slag är att ta i, men däremot har jag reflekterat en del över det här med att bli äldre.
Jag minns en gång i 25-årsåldern när jag pratade med min kompis om att vara fullvuxen och att bli äldre. Vi föreställde oss själva som 35-åringar. Jag minns inte vad han sa om sig själv men jag minns vad jag sa om mej. Att jag då kommer att vara frånskild och ha ett barn. Jag fick barn när jag var trettioett och separerade när jag var trettiofem. Kanske borde jag börja lotta?
Jag minns också hur man då, för femton år sen, förhöll sig till folk i 35-årsåldern. Det kändes som att 35-åringar var jätte fullvuxna, förståndiga och mitt inne i livet så att säga. Man skulle ha fru och barn, betalda lån och radhus, bil och karriär. Gärna sommarstuga och utomlandsresor. Allt skulle vara bra och materiellt.
Nu tänker jag ibland att 35-åringar är unga. Vi män som mognar senare än kvinnor har knappt hunnit bli män i den åldern. I många fall har karriären knappt börjat, radhuset är en utopi och utomlandsresorna går till Tallinn. Och vilken mängd sinkkun det finns i den åldern. Det här är ju bara ett sätt att tänka. Jag är självfallet medveten om att mental mogenhet inte nödvändigtvis har med ålder att göra utan med livserfarenhet. Jag har själv träffat tjugofemåringar som varit betydligt mer mogna än fyrtioåringar.
Men efter 40 då? Vad händer då? Tycker 50-åringar att vi 40-åringar är unga, knappt vuxna? Så kan det väl inte vara om man tänker sig att halva livet redan är bakom en. Vad säger 70-åringar om 50-åringar?
Jag hade nyligen en 63-årig kvinna i taxin. Hon kallade mej unge man. Jag försökte protestera. Förgäves. Hon menade att 40-åringar är unga och 30-åringar bara barnet.
När man var tonåring var ju till exempel två års ålderskillnad en evighet. Mellan tjugo och trettio var det inte så mycket mera, men fem år var nog. Nu är inte fem år mera något, men tio är nog. Fortsätter även den här inställningen att utvecklas på det här sättet?
Men tillbaka till det här med vad man har åstadkommit halvvägs in i livet. Om man har familj, karriär, radhus och allt som hör till när man fyller 40, har man uppnått det man ska då? Och i så fall, vad ska man göra resten av livet när det bara kan gå neråt så att säga?
Eller om man som jag, bara har åstadkommit ett barn och bor i en hyrestvåa? Då finns det ju endel att åstadkomma ännu. Måste erkänna att jag nog summa summarum ändå helst skulle fylla 35. Nej, 34. Nej, 33. Kanske helst 32. Då skulle jag betraktas som fullvuxen (också av mej själv) och ha lite mera tid på mej att åstadkomma något. Vad? Inte vet jag, men det är mindre viktigt. Med en del av fakta på handen kan jag ju ändå konstatera att åren verkligen börjat rinna ifrån en. Eller mej.
Långsamma matcher
Publicerad: 12/04 06:00Jag har idrottat i olika former i nästan hela mitt liv. Mest aktiv har jag varit inom rätt snabba bollsporter som fotboll och handboll. På senare år har jag hållit på med långsammare grenar. Tennis och golf. Men tennis är ju inte en långsam sport, är det nu någon som säger. Det beror väl lite på hur man spelar tennis, säger då jag.
Det är en snabb sport om man är bra på det. Men om man som jag bara spelar några gånger i året så är det inte något högt tempo vi snackar om. Svettigast blir man när man går fram till nätet och plockar upp bollarna.
Jag har med tre kompisar brukat spela dubbel då och då. På två timmar blir man inte ens svettig. Det svettigaste är att försöka psyka motståndarna verbalt. Oftast blir det de två som står vid baslinjen som bollar med varandra, medan de andra två vid nätet står och tittar på. Ända tills man inte orkar vara publik mera utan vill delta i spelet. Vilket i de flesta fall får förödande konsekvenser. Oftast för det egna laget.
Däremot kan man ibland få springa då man spelar singel. Min längsta eller långsammaste match började jag med en kompis i november 2006. Tiden tog slut vid ställningen 2-2 i tredje set. Sedan följde en över fyra års paus. Den gågna vintern återupptog vi matchen. Nu står det 7-6 till mej och 15-15. Hans serv. Vi kom överens om att det blir en match i bäst av fem set så att den inte tar slut för fort..
Golf däremot ska vara långsamt tycker jag. Därför är jag emot att det på vissa banor finns strama tidtabeller för hur länge man får spela. Självfallet förstår jag att man inte kan hålla på hur länge som helst och vet nog hur irriterad jag själv blir då det uppstår köer på banan. Men ändå tycker jag att man inte ska behöva ha bråttom när man spelar golf. Det här är i och för sig sällan mitt problem eftersom jag knappt orkar ta någon övningssving, utan gillar att slå direkt. Det igen brukar resultera i att jag hamnar i skogen och då blir det här med att spela långsamt plötsligt mitt problem när jag söker min boll.
Sen så är ju golf en social sport som alla som spelar det vet. Det hör till att man snackar med sina kompisar medan man promenerar omkring och då och då stannar för att slå. På det sättet är det ju lite omvänt att ju mer sällan man ”får” slå desto snabbare går det och desto bättre spelar man.
Men vad gäller tempo så är och ska golf vara långsamt. En runda tar ju kring fyra timmar, lite beroende på hur många man är i gruppen.
I vilket fall som helst så tror jag att jag hittat mina idrottsgrenar för den andra halvan av livet.
